Recension
Efter sina två första album valde Laleh att flytta bort från storstaden och upp till Norrland. Närmare bestämt Skellefteå. Och efter att ha lyssnat på hennes nya album Me and Simon, finns det inget tvivel över att det var ett utomordentlig beslut. Dels för att hennes musik är intressantare än någonsin, och givetvis för hennes egen skull vilket också återspelgas i hennes texter som tar oss tillbaka till just musiken, cirkeln blir således sluten.
Det som förmodligen gör albumet mest intressant är Lalehs lekfullhet. Det är låtar fyllda av blåsinstrument som tvärflöjt, klarinett och på någon låt dyker det upp en saxofon som ger ett jazzigt intryck, medan en låt precis efteråt får en att tänka i klassiska banor med dess ståtliga stråkarrangemang och då tänker jag inte på Snö som framförs av The London Symfony Orchestra. Precis det, att låtarna är så pass olika men att ingenting känns malplacerat är fascinerande. Framförallt med tanke på att det är Laleh själv som har producerat albumet och dessutom varit delaktig i mixningen.
Likt tidigare fortsätter Laleh att blanda språket hon sjunger på vilket bör ses som en prestation eftersom det aldrig känns konstigt, förutom att man kan behöva någon som översätter Farda som är på persiska, för att förstå att låten handlar om längtan och saknad; jag önskade att vi kunde glömma bort det, det var en berättelse, hoppas vi glömmer bort det,vad var våran saga, jag önskar vår saga börjar från början. Sedan har vi de låtar som mest präglar Lalehs vistelse i Skellefteå, den ena är Bjurö klubb, som inte går att ta misstag på. En text om just naturreservatet med samma namn där Laleh vistats en hel del tid och uppenbart släppt sina fantasier lösa för att komma bort från storstadshetsen. Sedan har vi singeln Simon Says bjuder på en text om att finna sig själv, så att dra paralleller till hennes flytt är inte svårt.
Det finns en sak som får mig att bli riktigt imponerad när det gäller artister. Och det är när de fortfarande har förmågan att leverera efter en debut när de är som hungrigast, och kanske efter fler album än så. Det är precis vad Laleh gör.
