Recension

Förmodligen var det många som slogs av häpnad när de för första gången hörde Antony and the Johnsons och Antony Hegartys minst sagt speciella röst, vare sig om det var den självbetitlade debuten eller I Am a Bird Now, som det kastades rosor på från världens alla hörn. Samtidigt är jag ganska säker att de som hör The Crying Light, utan att ha hört något av de tidigare materialet inte kommer att bli lika hänförda.

Två ord räcker egentligen för att beskriva gruppens tredje album. Dessa två ord är oerhört vackert. Och det kanske är där problemet ligger. Det blir aldrig något mer än vackert och trots att potentialen att utföra stordåd finns där någonstans så plockas den aldrig fram för användning. Har man hört låtar som Hope There’s Someone och framför allt Fistful of Love så vet man att den finns där. Något mer än bara vackra pianoslingor tillsammans med stråkarrangemang att dö för.

Det finns givetvis inga tvivel om att Hegarty är en fantastisk musiker. Alla låtar förutom två är skrivna helt själv av Hegarty, och dessutom har han tillsammans med tre andra personer gjort alla arrangemang. Men ibland räcker det inte bara med att vara just en fantastisk musiker.

Mats Rajala

Läs mer