Recension
Det har gått sju år sedan Titiyo släppte Come Along. Det betyder givetvis inte att Titiyo tagit någon paus. För fyra år sedan försökte hon göra ett nytt album, som i emellertid slutade som ett samlingsalbum. Men för två år sedan började det hända något; Titiyo köpte sig en synt, en Omnichord och en åttakanals Portastudio med avsikt att göra något enkelt, och med hjälp av dessa verktyg började hon i sitt hem att forma delar av vad som skulle komma att bli verket Hidden.
När man i det lilla häftet som kommer med cd-skivan läser om vilka som har vart med och skapat musiken finner man en låt där Titiyo har gjort absolut allting helt själv; skrivit musiken, skrivit texten och producerat. Det handlar om X, ett resultat av Titiyos experiment i sitt hem i Stockholm. Texten som består av de tre glasklara raderna – Dreaming about you, that’s all I can do, when I wanna be with you, sjunger Titiyo varsamt över en tillsynes lika enkel produktion med synt, piano och klockspel som tillsammans skapar en varm och isolerad ljudbild. Hon får det att framstå så enkelt samtidigt som det är så bra.
X är trots det inte representativt för hur resten av Hidden låter. På öppningsspåret Awakening, som hon skrivit tillsammans med bland annat Kleerup, sjunger Titiyo om drömmar som inte förverkligas. Och det hörs att Kleerup har varit inblandad. Det är en melodi som börjar försiktigt med den dunkla basen och som sedan stegvis ökar till slutet där den når sin absoluta toppunkt, likt introt på hans egna album. När vi redan nämnt Kleerup; Longing for Lullabies som säkert de flesta har hört återvinns på Hidden. Vad som är en positiv överraskning är valet att vara produktiv och göra en ny version av den, i stället för att använda den som utfyllnad. Det är möjligt att ni inte tror mig, men denna version där en akustisk gitarr leder Titiyo och hennes röst är flera gånger bättre än den ni finner på Kleerups album. Inte att glömma är den mycket vackra duetten If Only Your Bed Could Cry som framförs tillsammans med kompositören och textförfattaren av låten, Moto Boy. Som för engångsskull inte sjunger i falsett.
Hidden är en blandad men alltlik jämn upplevelse. Ibland är det minimalistiskt och nästan smutsigt. Ibland oerhört vackert. Vad som från första till sista spår alltid är konstant är Titioys soulvarma röst som smälter in lika bra på de mer intensiva låtarna som Crystal Clear Mud, som på den nästan åtta minuter långa och svårmodiga Drunken Gnome. Det som imponerar mest är att Titiyo skapat populärmusik för nutiden. Att göra något sådant efter nästan tjugo år i branschen är ett bra bevis på hur storartad man är som artist.
