Recension

På Anna Ternheims tredje album finns det en stor skillnad mot de tidigare, nämligen producenten. Indiemästaren Björn Yttling har tagit över rodret och det hörs. Produktionerna bjuder på ett djupare mörker än innan och arrangemangen skapar en ljudbild som blir indiebetonad helt enkelt. Samtidigt blir det mindre singer/songwriter mot vad det tidigare har varit.

I skuggan av stråkarna, de mjuka men bestämda trumslagen, Yttlings knäppande på en elektrisk basgitarrs strängar, slagverk och piano finns det något som ständigt lyser upp; Ternheims röst, som tack och lov inte försvunnit halvt i mixningen. Precis som tidigare är rösten lugn, sansad och självsäker. Den sticker heller aldrig ut i onödan utan lägger sig i stället varsamt som en varm pläd över melodierna och vårdar dem med omsorg.

Ternheim har allid lyckats att fånga mig med hennes texter och gör det återigen. Varje gång jag hör henne sjunga en ny textrad, slås jag av hur enkelt det är att hitta en tidpunkt eller plats i sin livshistoria där just den raden eller hela låten skulle passa som gjutet. Kanske är det just det som gör att folk tycker om hennes musik. Hon krånglar heller aldrig till det och trasslar in sig i massa ord som kan förvirra lyssnaren utan det bjuds i stället på fina formuleringar som; What keeps you from moving, are you afraid to be loved? See how my hands shake, I was raised on it like a drug, från låten Damaged Ones, som kan vara det bästa spåret på hela albumet.

Under några dagar har jag funderat över huruvida detta kan vara Ternheims allra bästa album. Något som är säkert är att Leaving On A Mayday är ett otroligt jämnt album och det finns ingen tvekan om att jag redan nu kan säga att det är bättre än Separation Road. Om det är bättre än hennes magnifika debut vågar jag inte säga, ännu.

Mats Rajala

Läs mer