Intervju

intervju: division of laura lee

Foto: Matt Wignall

Division of Laura Lee är aktuella med sitt nya album Violence Is Timeless. tram7.se träffade bandet och diskuterade skapandet av deras nya skiva, skivbolag med familjekänsla och finanskrisen med basisten Jonas Gustafsson och gitarristen David Fransson.

Det blev en lång intervju som egentligen kanske inte gör sig bäst i detta format.

Det har gått fyra år sedan ert förra album, vad har hänt under den perioden?

Jonas: Vi har, vad ska man säga, vi har skrivit låtar successivt och spelat in vid korta tillfällen. Vi hade inga pengar, inget skivbolag, inga instrument. Ingenting i princip efter förra skivan, vi hade kört slut på allting.

Men så vill vi ändå göra en skiva, så vi hade tänkt att spela in den själva först och bygga en studio. Men då hade det tagit ännu längre tid eftersom vi inte hade några pengar, men Kalle Gustafsson och Don (Alstherberg, red. anm) som spelat in skivan, vägrade att låta oss göra det själva för dom ville vara med. Dom har nämligen gjort de andra skivorna också.

Så då vi gjorde en deal att vi spelade in mellan dom andra större produktionerna i Svenska Grammofon Studion på lediga stunder i princip. Så därför har det tagit så lång tid. Vi har fått knöla oss in när tid finns och det är inte ofta det finns tid där.

Vi gjorde en session först när vi spelade in fyra låtar, eller tre kanske det var, och det var rätt länge sen. Det var 2006 va? Eller 2005 till och med. Sen gick det ganska lång tid innan vi kom in igen, men vi hade nån vecka när vi spelade in nio grunder eller nånting. Sen har vi studsat in och ut ur studion hela tiden.

Sen har vi även haft andra projekt vid sidan om, jobbat bland annat för att tjäna pengar. David har gjort New Moscow grejer och Per har hållt på med sitt Repoman. Så vi har alltid hållt på och sen har vi ju repat och gjort lite spelningar då och då. Så det har inte vart helt tomt.

Hur påverkas slutprodukten när man spelar in lite och då?

David: Den blir mer avskalad för att med lång tid utanför studion och kort tid i studion så liksom backar man från sitt konstverk och ser vad som behöver ändras och då är det nästan alltid att man vill stryka, lägga till saker.

Jonas: Precis

David: I stället för att vi gjorde som förra när man bodde i studion i tre-fyra månader och aldrig gick därifrån. Så var man i den här bubblan och bara byggde och byggde. Det blev ett monster. Nu är den mer deffad.

Jonas: När man väl var där, då var man effektiv. I stället för att göra masas tester. Det fanns liksom ingen tid att prova syntar, pianon och massa sånt där skräp. Det man hör på skivan är i princip live och vi spelade bara det vi har repat och det känns ju jättebra tycker jag. För vi ville ju ha mer nittiotals influerad ljudbild. Vi ville ha det där här enkla. Till skillnad från förra skivan när vi ville låta som Silverbullit eller mer storslaget.

Nu är det lite tillbaks, kan man säga. Nu gör vi det som vi gillade när vi växte upp, det som vi ville lyssna på då och för första gången känns det som en skiva med låtar som jag tycker saknas i världen nu. Så när jag känner att allt i min iPod är dåligt, då kan jag lyssna på våran skiva. Det är skönt.

Vad är ni mest nöjda med på skivan?

Jonas: Jag vet inte… Jag är nöjd med helheten.

David: Jag är nöjd att LAX blev en singel. För det kände jag innan ens Jonas hade visat hur sången skulle gå, vi bara stod och spelade grunden, då kände jag att det här är bra. Så det är en väldigt skön känsla, att den uppskattas. Det är en sak jag är nöjd med till exempel.

Jonas: Sen att jag kan lyssna på den här skivan utan att känna att jag skulle vilja ändra på saker. Det är stort för mig, för jag har alltid känt så innan att; här hade man kunnat göra så här i stället. Men nu känns det verkligen som att det här är bra. Så här vill jag ha det. Sen vet jag inte om jag alltid kommer känns så här men just nu gör jag det och det är ändå låtar som jag har lyssnat på i så många år som vi har hållit på att spela in det här.

David: Sen är jag väl nöjd med att alla i bandet är nöjda. Det blir ju inte alltid så. Vi kan lyssna på låtar från förra plattan som är väldigt bra låtar men som kom ut helt fel, alltså ljudmässigt. Men nu är till och med Per beredd att säga att han är nöjd med hur det låter, även fast det tog från 2005-2007 och få honom bort att tänka om det där ”wall of sound” som är hans stora grej och alltid vart. Men det verkar som alla är nöjda att vi är mer avskalde.

Det måste vara skönt att inte gå och älta över något då?

Jonas: Precis. Jag tror att alla artister känner så om sina skivor, att ”det hade man kunnat göra så i stället”. Jag brukar i och för sig alltid ändra sång, melodier och sådant på gamla låtar så att det blir bättre, som jag hade gjort det i dag om jag skrev samma låt idag. Men det är ju bara en bonus för alla som lyssnat att de får en ny version. Det känns som en väldigt skön slutprodukt det här. Och nu är jag sugen på att göra en till.

David: Vi la väl en fjorton-femton grunder så vi har väl ett gäng låtar över.

Jonas: Sen att man kan höra alla oss i alla låtar, det är skönt. Vi pratar alltid så, ”vi kör Jonas låt, vi kör Davids låt”, men på den här skivan är det verkligen bara våra låtar allihopa. Man hör hur alla spelar. Så här låter det. Det är asskönt.

Ni släppte skivan på vinyl först. Vad var tanken bakom det?

Jonas: Från början hade vi tänkt släppa den helt själva, bara på vinyl. Av någon jävla anledning. Det var någon sån där idé. Det var skönt att få ut den och göra något lite speciellt. Tidigare har det varit så att vi släppt den på CD och sen på vinyl. Nu kände vi att vi gör en vinyl först och sen väntar vi tio veckor och sen kommer CD:n. Då är det extra spår på CD:n.

Det var nog mer för dom som har väntat sen 2004 eller vad det är på att vi ska släppa en ny skiva. Då kunde dom få vinylen att mysa med så länge så slänger vi med downloads också så kan man lyssna på den i sin iPod om man vill.

Ni har haft lite olika bolag och ni sa att ni inte hade något innan ni släppte detta album. Hur kom ni i kontakt med ert nuvarande skivbolag?

Vi började samarbeta med ett bolag som heter I Made This.

När började vi med det, i våras typ? Säger Jonas frågandes och tittar på David som svarar med ett mmm:ande.

Dom hade fått nys om att vi var osignade för tillfället och att vi höll på att jobba på en ny platta. Så dom frågade om vi inte skulle jobba ihop. Dom hade väl tänkt lite det där också; ska vi köra på det här eller skita i det och skaffa jobb i stället?

Dom kände ”skitsamma, nu anställer vi lite nytt folk och pumpar in allt vi har i det här projektet”. Och det har dom mycket riktigt gjort och det känns så otroligt skönt för oss att känna att det finns människor som satsar så på det vi gör. För då blir vi ju själva peppade att satsa ännu hårdare och det är guld värt.

Hade vi idag varit på Burning Heart eller något annat större bolag hade vi kanske blivit en lågprioriterad produkt i skuggan av Idol eller vad det nu kan vara. Det känns så skönt att man har hittat några som är beredda att se oss som en stor grej, att göra en stor deal av det, för för oss är det verkligen det enda vi har. Så det är jätteskönt att känna att man har det stödet.

Vi har ju valt att jobba med folk som är hängivna. Precis som med Kalle och Don som har spelat in skivan. Dom har tagit sin lediga tid när dom kanske egentligen skulle vara hemma med fru och barn så har de hängt med oss och spelat in våran skiva. Det är nästan overkligt att folk gör så, sen är det klart att de får betalt i slutändan, men de såg inga pengar då. Det är så himla tacksamt att man har det kontaktnätet. Vårat management har bara lagt ut pengar och aldrig tjänat på oss men att de ändå gillar oss och vår musik så mycket att de orkar satsa. Det är som att ha åtta nio föräldrar till som aldrig sviker en.

David: Det snarare vi som börjar gnälla när saker och ting inte går fast det är dom som betalar.

Jonas: Vi kan ju ta tillfället i akt och tacka och lova att vi aldrig kommer att svika dom. Vi gör allt vi kan för att ställa upp åt andra hållet. Vi försöker att ha en stor familj, att det ska vara en slags laganda där alla tar smällar för varandra.

Hur skulle ni själva kategorisera er musik, folk tycker att ni är punkrock och inspirerade av britpop?

David: Det stämmer väl. Som alla band, jag tror inget band gärna pratar om sig själva som någon genre. Vi gör Division of Laura Lee musik och vi kan inte se det på något annat sätt.

Jonas: Vi vill ju inte låta som nåt annat men sen att man har influenser, man stjäl ju idéer från det man gillar själv givetvis och det råkar vara till största delen band som var bra när vi var unga, eller när vi var yngre.

Hur tror ni att den pågående finanskrisen kan påverka musiken?

Jonas: I varje depression så föds det ju nya genier och nya jävligt bra band och artister. På något sätt är det lättare att skriva viktig musik när man mår dåligt och när något stör en. Så jag tror att det kan vara bra för musiken. Kanske inte för de stora bolagen som är beroende av att folk har pengar.

David: Det är då när dom blir förvirrade, det är då dom riktiga genierna kan slå en tunnel på dom och skjuta mål.

Jonas: Precis, det måste sättas ur balans lite så det kan hända något. Och jag tror att det är ett ypperligt tillfälle. Men det är klart, när vi var i USA nyss så kände vi att många var skraja för hur det skulle bli i framtiden, ”kommer jag ha råd att bo i mitt hus” och allt det där. Då har man ju något att skriva om. Många fungerar ju så, i stället för att gå ut och kasta sten så skriver man något. Jag tror att det kommer att komma mycket bra böcker och mycket skivor och jävligt mycket våldsamheter också.

Det är aldrig bra när det blir så här, det är ju många som blir lidande. Man får hoppas att det kommer något bra ur det. Inget ont som inte har något gott med sig.

Hur ser ni på att artister försöker leva upp till vissa förväntningar som fans kan ha?

Jonas: Man har en rockmyt att leva upp till, vi har alltid försökt att inte vara sådana. Inget sånt där ”sex drugs and rock n’ roll”-label på oss helst. Men jag kan förstå det lite grann, för det förväntas av en att man ska vara på ett visst sätt.

Det är som alla mina arbetskamrater, jag har jobbat mycket inom vaktmästerier och sådant, de tycker det är jätteroligt att prata om groupies, knark och allt. Det är ju inte så egentligen, det är ju en grej som hör 80-talet till, det är ingen som går på det längre. Folk får gärna tro det, det är inget problem, men det är inget som jag känner att jag behöver. Jag behöver liksom inte knarka för att rockstjärnor gjorde det förr. Eller de gör dom fortfarande.

Det har blivit mer så för att det är en enda stor jävla fest hela tiden när man är ute och spelar, men det går inte bibehålla en hög standard om man ska knarka och supa hela tiden, man blir ju dum i huvudet. Jag tror inte på att man skriver bättre musik för att man går på heroin, det är nog snarare tvärt om. Att man skriver bra musik och det generar pengar så man har råd att knarka, det kan jag förstå och att man bedövar sin ångest eller sin dåliga självkänsla med knark, eller få bukt med sin prestationsångest. Det är ju en sak.

Men för mig är det inte viktigt att veta om mina idoler håller på med sådant, det är skitsamma jag vill bara att de ska hålla sig levande och skriva så många bra låtar som möjligt. Så känner jag i alla fall.

Med tanke på det här, när ni är ute och spelar, blir det mycket dricka då?

Jonas: Nuförtiden är det så, i alla fall för mig när man fått lite perspektiv. För när vi spelade som mest var vi nyktra jämt. Då firade man inte varje spelning som man gör nu. Nu har det blivit så mycket svårare och nå ut och då försöker man ha så jävla roligt som möjligt och då innebär det ofta att man super, tyvärr. Man mår ju skit på dagarna.

Jag är jävligt skraj att det ska bli en vana, för gör man en längre turné sen blir det ohållbart. Jag klarar inte att vara full i en månad, inte längre. Jag hade en period när jag när jag full jämt på dagen. Jag började varje dag att dricka tre fyra öl innan jag kom in på spelstället. Så då var jag alltid full vid sound check och sen så hann man nyktra till till spelningen och sen så var jag så trött efteråt så man typ ”jag går och lägger mig”. Då missar man rätt mycket av nattlivet. Det var inget bra.

Det måste ha varit rätt så jobbigt?

David: Det var rätt jobbigt att umgås med någon man försöker peppa upp inför spelningen och han bara är sur, grinig och bakis.

Alla börjar skratta och Jonas fortsätter:

Jag längtade så mycket efter en tjej och så hade jag så svårt att sluta med det så det var någon slags bedövning. Sen att man inte hade några pengar heller, man hade inte råd att äta så då drack man i stället. Drack och snusade något vansinnigt mycket.

Divison of Laura Lee’s nya album Violence Is Timless släpps i morgon på CD i din närmaste butik. Vinylen finns redan ute.

På fredag spelar de på Debaser Medis i Stockholm.

Läs mer