27 minuter och 58 sekunder. Ungefär precis så lång är Joel Almes solodebut A Master Of Ceremonies. På exakt samma tid utplånar Joel Alme helt en fördom om att en artist som gör en väldigt kort skiva är håglös, samtidigt som han visar att antal spår eller den totala längden på skivan är något som helt saknar relevans.

Joel Almes melankoliska texter som stundtals blandas med euforiska produktioner i ett relativt litet format, som tack vare stråkarna känns extremt stort resulterar i något som är perfekt pop.

I Honestly, som är det sista spåret, låter det som att Almes röst inte håller måttet men det beror inte på produktionen, utan att han tar i med hela sin kropp för att sjunga ut vad han vill berätta och struntar fullständigt i om det låter rätt eller inte och ingen skulle bli förvånad ifall Alme hade sprungit fram till pianot och knuffat bort »Gustaf Gimstedt«, för att själv hamra ut tonerna på tangenterna tills fingrarna hade börjat blöda.

Gimstedt som även, tillsammans med Alme, står bakom strängarrangemangen måste verkligen vara i symbios med Alme, för på det sätt han spelar pianot är precis lika känslofullt som Almes sång.

Trots att Joel Alme tidigare har haft ett alldeles eget band och spelat bas i ett annat krävdes det ett steg åt ett annat håll, ett steg mot att stå på egna ben, för att han skulle kunna göra årets hittills bästa svenska debutskiva. Någonstans i Sverige drömmer ett storbolags A&R mardrömmar.

Format: CD och digitalt
Favoritspår: Singeln The Queen’s Corner och Honestly