Av någon konstig anledning har jag helt missat Sigur Rós fyra tidigare skivor. Så här i efterhand känns det dock snarare som något positivt än negativt. I stället för att i flertalet timmar sitta och älta över hurvida Með suð í eyrum við spilum endalaust är sämre eller bättre än deras tidigare skivor, kan jag ägna denna tid åt att fullkomligt dränka mig själv i svallvågorna av de mäktiga melodierna och arrangemang som praktfullt passerar förbi.

Allra bäst är Sigur Rós på spåren Inní mér syngur vitleysingur och Við spilum endalaust där de får det att låta som om att de använt tusentals instrument för att bygga upp de oerhört kraftfulla arrangemangen och på något sätt får man instrumenten att framstå som en kör i bakgrunden vilket lyfter spåren ännu mer. Det finns inte ett spår på albumet som inte på sitt säregna sätt känns episkt men det blir inte mycket mäktigare än kulmen i avslutningen av Ára bátur (Roddbåt), ett spår på nästan nio minuter som man spelat in i en enda tagning tillsammans med London Oratorys pojkkör. Det börjar med ett piano och stegrar sakta men säkert till något som i den sjunde minuten bryter ut i ett sanslöst magnifikt stråkarrangemang som skulle fått självaste Vivaldi att trilla av stolen. Så kraftfullt är det.

Det finns ett problem som uppstår efter att man har lyssnat på Sigur Rós. Språkbarriären. Trots att svenska och islädnska bygger på samma språkstam förstår i alla fall jag ingenting och man kan bara hoppas på att texterna är precis lika vackra som de framstår när de ackompanjeras tillsammans med musiken.

Ifall det finns något mer man skulle kunna önska sig från detta album är det fler spår som Við spilum endalaust, men även om alla spår inte är lika energiska blir man i alla fall trollbunden i insländarnas drömlika ljudbilder. Sigur Rós måste efter Hekla och Björk vara det absolut största som Island har att erbjuda och isländarna måste vara stolta över dem.