Den underliga synthpoparen Grimes, som i fjol slog igenom stort med sitt tredje album Visions, blev i dag klar för en spelning i Slottsskogen under Way Out West i sommar. Jupiter and Okwess International är också klara.

I förrgår släpptes även Junip, José Gonzalez band som om ett par veckor släpper sin andra platta, och Tom Odell till festivalen.

Way Out West går i år av stapeln 8-10 augusti i Göteborg och har hittills bokat bland annat The Knife, Kendrick Lamar, Solange, James Blake, Neil Young och Tame Impala.

Lyssna på Grimes fantastiska album Visions här.

I går rapporterade vi om att Neil Young är klar för en spelning i Slottskogen under Way Out West i sommar, och i dag har festivalen släppt ännu fler akter. Det rör sig om ett av världens största postrockband i form av Godspeed You! Black Emperor, som därmed ansluter sig till Way Out Wests gedigna postrockhistoria med Explosions in the Sky, Sigur Rós och Mogwai som några tidigare band.

Klara är även Beach House, det sömniga popundret. Senast de spelade på en svensk festival var på Hultsfred 2011 i ösregn, nu får vi hoppas på bättre väder åt amerikanerna.

Icke att förglömma är även Unknown Mortal Orchestra och SOHN bokade till Stay Out West, festivalens klubbschema. Vill du se dem så får du hoppas på att de inte får en för liten klubb, för risken är alltid stor att inte komma in när det gäller Stay Out West.

Luger presenterade i dag en ny akt för årets Way Out West: Tame Impala. Bandet som i slutet av förra året släppte skivan Lonerism kommer att spela på festivalområdet i Slottsskogen.

Dessutom har vi tidigare glömt att berätta att James Blake och Iris Dement också är klara för festivalen, men det vet ni nog vid det här laget.

Biljetter till festivalen som äger rum 8-10 augusti kan ni köpa via Ticnet.

Det ser ut som att Luger sakta men säkert presenterar fåtal akter till Way Out West istället för att släppa tio på en gång. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte själv. Men i dag blev det klart att amerikanska Foxygen är klara för festivalen.

Biljetter till festivalen som pågår mellan 8-1o augusti finns att köpa på Ticnet.se.

Luger fortsätter att släppa artister till Way Out West, trots att det är helg. Vi får hoppas att de fortsätter så här!

De som blev klara för festivalen i dag är Goat och Alabama Shakes. Dessutom blev det i går klart att Of Monsters and Men kommer.

Biljetterna till festivalen släpptes i går och finns att köpa på Ticnet.se.

Luger fortsätter att släppa bokningar till årets Way Out West, även om det detta fall bara är singular. Precis som vi gissade tidigare, när Flow bekräftade Azealia Banks, så är hon nu även klar för ett besök i Göteborg.

Kanske var orden lite hårda mot Luger i går när de enbart presenterade The Knife, medan Flow gick ut med ett tiotal namn. I dag presenterade Luger nämligen två hyfsat intressanta akter till årets festival: Angel Haze och Danny Brown.

Biljetterna till Way Out West släpps på fredag.

Det känns som att vi är en del av The Knife-hysterin med flertalet inlägg om bandet och detta är det andra för dagen. Men med tanke på att folk fortfarande surar över att de inte fick biljetter till spelningarna i Stockholm passar vi på att berätta att de nu börjat dyka upp bland festivalsläpp.

Way Out West är en av de festivaler som The Knife kommer att besöka till många svenskars glädje. De är även klara för den finska festivalen Flow.

Flow passar dessutom på att bekräfta en hel del andra namn på samma gång (Way Out West nöjer sig med The Knife och slår sig själv för bröstet): Nick Cave & The Bad Seeds, Blixa Bargeld, Azealia Banks, Solange, Mykki Blanco, Of Monsters and Men, Goat, Karenn, Jupiter & Okwess International, Ebo Taylor, Sarah Kivi & Non Orchestra, Karri Koira.

Sug på den Luger. Släpp lite fler namn va? Värt att nämna är att dessa festivaler är väldigt nära inpå varandra. Så det är inte helt omöjligt att vi kanske kan få se Azealia Banks på Way Out West.

På fredag släpps biljetterna till årets upplaga av Way Out West och i dag presenterades den första, sett officiellt då, klara bokningen. Solange kommer! Och alla som har hört Losing you, och kanske hela EP:n True, blir givetvis riktigt glada. För det är en fantastisk låt och EP (vår recension kan ni läsa här).

Biljetterna släpps som sagt på fredag (25 januari) och kommer att säljas via Ticnet. Luger tycker att en bör vara ute i tid med biljettköp, men någon The Knife-hets kommer det knappast att bli.

Lightships. Foto: Andreas Bertman.

Det var ”detaljerna” som gjorde årets upplaga av Way Out West till den fina tillställning som det faktiskt var. Och med ”detaljerna” menar jag det som mindre än 15 % av alla 27 000 besökare upplevde. Ja, jag sköt den siffran från min elitistiska höft. Det var de allt för tidigt lagda konserterna som många, så kallade musikintresserade, missade på grund av fenomenet som kallas ”ölhävning i solsken, lyssna på Coldplay och sedan kissa alldeles för offentligt”. Det var klubbspelningarna som ingen kom in på för att de envisades med att se The Black Keys i mer än 20 minuter. Det var en hemlig, snaggad och Oh So Silent Jens.

Det var starka Billy Braggs indignerade, oerhört underhållande mellansnack. Starka Billy Bragg som bjöd på Woody Guthrie-lyrik, hånade Telias anskrämliga läktare (och människorna i den) samt kryddade extranumret A New England med Kirsty MacColl-versen, den ack så ljuva Kirsty MacColl-versen. Innan han slängde ut sin tepåse i publiken.

Det var Kindness funkiga, fullkomligt knäckande spelning på Storan. Adam Bainbridges smala skinnslips och halländska kusiner.

Det var ljus lager uppe på Skansen Kronan. Dåligt tinad veganlasagne på Kellys. Vegetariska dillhamburgare och James Bond-låtar på det legendariska gatuköket utanför Nefertiti. Cava och falafel vid Oscar Fredriks kyrka.

Det var Jonathan Richmans slacks, hans dans och hans strålande leende. Hans trummis, lika buttert jazzgenerisk som Richman var uppenbart rörd av publikhavets aldrig sinande kärlek. Versionen av Springtime in New York.

Det var det traumatiserande ögonblicket som inträffar när man står och väntar framför scenen som man (felaktigt) tror att Thurston Moore ska klampa in på och Deportees helt plötsligt – och till ens stora förskräckelse – beträder estraden. Lättnaden över faktumet att Moores band inte innehåller mandolin när man med andan i halsen springer till Linnéscenen. Att han nästan gnider sönder sin gitarr mot en förstärkare. Hans ogenomträngliga lugg och tjocka silverlänk. (Bör väl förtydliga att det var ”chocken” skapad av ett personligt misstag som var ”traumatiserande”, den musikaliska kontrasten. Deportees är ”helt ok”.)

Det var The War on Drugs.

Det var förtjusande Nneka och uppgivenheten över Metros pinsamma betygsättning.

Det var samma Metros skrattretande fokusering på att ha rätt ”festivaloutfit” förklädd till musikjournalistik. Det var en äcklig klättervägg som det stod ”Estrella” på. Den sympatiska gesten att dela ut spelscheman i fysisk form för oss utan smartphones.

Det var den hedervärda vegetariska profilen (som dock inte lyckades särskilt väl med att dölja den pinsamt patriarkala).

Det var en dödsångest av försvars- och överlevnadsmekanismer klädd i asgarv när Luger tillkännagav att Looptroop Rockers skulle ersätta Frank Ocean på lördagskvällen. Det hade varit roligare med Ingvar Oldsberg.

Det var inte Joel Kinnaman, det var Leif Pagrotsky.

Det var Alexis Taylors utnyttjande av ”lager på lager”. Jeff Tweedys butterhet.

Det var Mogwais framförande av I’m Jim Morrison I’m Dead.

Det var The Embassys klubbspelning. Skolklassloppisbordet, Torbjörn Håkanssons termos, och Fredrik Lindsons trotsiga ”Vi avslutar festivalen med bara nya låtar, så e det me det”. Att den sistnämnde knappt låtsades spela på sin vita elgitarr för att dölja årets vackraste playback. Varför skulle man vilja dölja årets vackraste playback?

Det var Lightships. En för låg röst. Att heta Love i efternamn (sorry Antell). Campari.

Det var framförallt en viss Lekmans akustiska spelning för 40 personer (0,15 % av 27 000, skjutet från den där höften som dessutom var dålig i matte) på en gräsmatta framför ett rosa hus vid en motorväg någonstans i Västra Frölunda. I Know What Love Isn’t. Och Nite Jewel som, för att odrägligt citera mig själv, likt en ljuvlig hipsterversion av folkhälsosjukdomen The Real Group framförde Frank Oceans Thinking Bout You. På samma gröna gräsmatta.

Och ja, det var såklart Blur. Inte direkt någon ”detalj”. Det var Tender, Under the Westway och en facerape som jag inte raderade direkt i all generad hast. En facerape som jag faktiskt kunde stå för:

Fick ögonkontakt med Damon!!