Vissa har ännu inte lärt sig att köerna till alla former av ”klubbspelningar” under Way Out West blir enorma. Men det hade det sällskap jag i går kväll besökte Annedalskyrkan gjort. Lyckligt nog, annars hade vi fått stå där regnet i kön och missat nästan hela kvällens höjdpunkt – The Tallest Man on Earth.

Många såg säkerligen de två spelningarna innan som en lång väntan på just The Tallest Man on Earth, men att döma ut Steget är fel. Deras spelning, som också var kvällens första, med piano och en sång som kanske inte alltid träffar helt rätt, blev i alla fall ett bra exempel på hur vanlig pop fungerar alldeles utmärkt i en kyrka – om man nu skulle tro något annat. Det var dessutom den enda av spelningarna där publiken inte satt tysta, utan skrattade och hade roligt, vilket kan ses som ett tecken på att man gör något rätt. Däremot blev Villagers spelning, även om den rent tekniskt inte var dålig, något sorts mellanakt medan publiken i den knökfulla kyrkan bara väntade och väntade på avslutningen framförd av mannen från Dalarna.

Innan spelningen hade folk pratat om att en kyrka nog inte är rätt scen för The Tallest Man on Earth, att han brukade springa omkring med gitarren i högsta hugg – vilket han också gjorde i kyrkan, då det faktiskt fanns gott om utrymme. Men det var inte hans rörelser som tog störst plats, utan hans röst av fantastisk klass tillsammans med knäppandet på både akustisk och elektrisk gitarr. Men den där rösten. Bredvid mixerbordet fanns en monitor som visade antal decibel i kyrkan, och det var inte det hårda gitarrspelandet utan rösten som gjorde att den stundtals hamnade över det värde som enligt socialstyrelsen är tillåtet på konserter. Den och publikens jubel efter varje låt – framförd lika säkert som den andra. Även om han själv i början av konserten berättade att han var lite nervös.

Avslutet tillsammans med Jaw Lesson (Hajen) var väldigt fint, men det var alla låtar han spelade själv, som till exempel King of Spain, som publiken reagerade allra bäst på.