Oskar Linnros har för länge sedan flyttat från Rissne i Sundbyberg in till stan men nu också musikaliskt. Ack, Sundbyberg en ljuvlig skildring av Oskar Linnros hemstad från debutskivan har fått en motsvarighet på Klappar och slag med den passande titeln Stockholm:

Min stad. Plats att leva, plats att dö. Så skön. Jakobsberg till Vendelsö. Min stad. Just där solen börjar om. (…) Du håller mig så hårt. Min stad.

Linnros andra album och uppföljaren till briljanta Vilja bli, låter precis så. Som Stockholm när hon är som allra vackrast och sommaren är precis runt hörnet. Det är enkelt att säga men av de platser jag har lyssnat på den här skivan kommer den tveklöst till sin fullaste rätt med Stockholm som fond. Jag har lyssnat och spastiskt Linnros-dansat till Klappar och slag både i Sundbyberg och längs Monteliusvägen, gångvägen ovanför Söder Mälarstrand som får en att tappa andan av utsikten. I kombination med det senare är förälskelsen total med den här stan, en förälskelse som vaknar till liv varje år i slutet av maj och gör stegen så oerhört mycket lättare.

Klappar och slag saknar en superhit likt Från och med du från debuten. Första singeln Hur dom än är nog det närmaste man kommer allsång och dansfrenesi. Men styrkan i Klappar och slag ligger i fantastiska poplåtar om än inte sådana som får folk att rusa upp på dansgolvet. Från balkongen, med en fantastisk liten pianoslinga, stråkar och stumma trummor. Gå hem, som låter som ett hopkok av Veronica Maggios album Satan i gatan (uppföljaren till Linnros-producerade Och vinnaren är…). Och Plåster, lika mycket relationsvisa som bitterljuv sommarvisa.

Varje tråd som vi spunnit brister snart, och inga sår, inga sår att slicka kvar. Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag men vi båda vet att plåster faller av.

Oskar Linnros gör utmärkt soulpop men så mycket av ett experiment är inte den här skivan. I stället har han gjort det han gör bäst: lite relation, lite stadsvandring och väldigt mycket piano, klappar och slag.

Galan direktsänds i Sveriges Radio P3 kl 20:03 lördag 21 januari och sedan i SVT1 samma kväll kl 21:00.

Biljetter till galan säljs via Lisebergs Nöjesbokning (031-400 200) samt Ticnet.

För ungefär två år sedan gjorde Veronica Maggio succé med sin andra skiva Och vinnaren är…, och det var en enormt mycket större framgång än med den första. Singlarna spelades flitigt i radio och de som under den perioden lyssnade på P3 har säkert hört låten 17 år minst 34 gånger. Men det var inte bara Veronica som slet för att göra den skivan. I bakgrunden stod Oskar Linnros, eller Kihlen som han fortfarande kallade sig under den tiden, hans smeknamn vilket följt med sen många år tillbaka och även blev till ett artistnamn under tiden i duon Snook. För den uppmärksamme går det att läsa till sig vad Oskar gjorde på den skivan och han var inblandad i precis allt. Förutom att han skrev all musik, stod för produktion och spelade nästan alla instrument skrevs även texterna och sångmelodierna tillsammans med Veronica. Sett ur ett retrospektivt perspektiv är det mer som att Veronica Maggio var en duo och att den ena halvan aldrig syntes. Och när man lyssnar på Oskars debut, Vilja bli, finns det en del textrader, som så här i efterhand ger små ledtrådar om att Oskar känner att han inte fick den uppmärksamhet han förtjänade och ville ha: ”jag var ett loppisfynd” och ”jag var hennes tryffelhund”, saxat från låten 25. Men utan jobbet med den skivan hade inte Oskar varit där han är i dag.

- Absolut inte. Det var för att träna, typ, och det började med att jag gjorde massa beats, eller beats, låtar, 60-tals-låtar och funderade över vad jag skulle göra med dom. Så då träffade jag henne, spelade upp lite grejer och hon gillade det. Det var då jag började träna ordentligt på att skriva sångmelodi. Jag lärde mig asmycket där, jag hade aldrig kunnat gjort detta annars.

Du har sagt att du valde att producera för att hamna lite i skymundan. Hur tänkte du nu när du började med soloskivan?

- Jag tänker alltid i projekt, alltså kanske inte så just vem som gör det. Utan att man maximerar det här, den här profilen typ. Sen så var det väl, när jag då hade testat att jobba lite med andra artister och bara ”okej hur ska din video se ut, hur ska dina låtar vara”, så blev det ”vad ska jag jobba med för artist nu?”. Då kändes det som att det skulle bli spännande att jobba med sig själv och se hur jag skulle göra det. Inte för att jag var den bästa vokalisten. Så jag försökte liksom jobba som två roller med mig själv. Det var faktisk inte, tror jag, för att synas utan för att mer experimentera med mig själv. Det är skönare att inte synas, mycket mer bekvämt.

Du pratar om två roller. Ser du dig själv som producent och sångare?

- Jag tycker alltid att man ska tänka så. Vokalisten eller artisten måste komma fram till ”vad jag vill jag säga”, men sen måste det finnas ett omdöme utifrån som ser vad andra tycker är intressant att höra och vad har den här artisten för kvalitéer. Och om man bara väljer den ena eller den andra så tycker jag sällan att det blir riktigt bra. Så jag försöker alltid tänka från mitt personliga perspektiv, vad jag behöver säga och vad jag, den här snubben, har för kvalitéer och hur är han intressant. Förstår du hur jag menar?

Ja.

- Det kan låta rätt schizofrent men det är egentligen säkert så alla, eller många, tänker naturligt. Men jag tänker så medvetet.

Du började prate en del om soloskivan för två år sedan. Hur har perioden fram tills i dag sett ut? Jobbat stenhårt?

- Ja. Alltså, jag jobbar jävligt mycket. Jag tycker man ska göra det om man ska försöka vara en av dom som ska spelas på radio. Och jag behöver jobba mycket. Jag kan inte göra som Timbuktu till exempel, gå ner tre veckor, festa och göra en bra skiva. Det är inte jag. Så jag har jobbat sex dagar i veckan, ungefär. Min studio har larmats på klockan tolv och då har jag gått. Jag har inte ens haft någon mottagning där nere. Du vet, jag har levt på det sättet. Jag tycket det är extremt nyttiga kontraster, från det till att det nu är solsken och att man får beröm hela dagarna. Jag gillar det, det tar ner en på jorden på ett bra sätt.

Du sa i en intervju med På Stan att du tycker det är svårt att göra musik?

- Det är svårt. Det är väldigt lätt att göra musik som är kul för en själv att bara lyssna på i hörlurarna och det är nog många som bra på det det och det är också väldigt lätt att göra cynisk skitmusik. Sånt gör jag lite så där under en pseudonym, säger Oskar småskrattandes innan han fortsätter: Men det svåra är att kombinera så man själv tycker att det är bra och att andra också tycker det är bra, det är vad jag tycker är svårt. Att man själv ska tro på det man sjunger. Det ska betyda något för en själv.

Är det viktigt för dig att vara ärlig i texter också?

- Jag vet inte om det finns någon som… Ingen är ju ärlig. Det enda man håller på med egentligen är att på ett eller annat sätt försöka framställa sig själv som så äkta som möjligt. Oavsett om man säger det rakt ut eller om man är en indiepop-snubbe som skär sig i armarna. I slutändan går det alltid ut på det. Det råkar vara så för mig, att mycket av det jag skriver är sant.

Hur tänker man med en låt som Från och med Du, när man bara berättar allt för alla?

- Det är mycket lättare att prata om personliga grejer till alla än att prata om det med en person. Av någon konstig anledning. För det blir så stort och konstigt, man tänker bara ”nu kör vi”. Jag har knappt spelat upp skivan, så ingen har hört något. Jag tyckte det var jobbigt att spela upp låtarna. Den låten vara det nästan ingen alls som hade hört tills vi sa ”nu skickar vi ut den”. Inte ens mina föräldrar hade hört den och det var skitjobbigt. Nu tycker jag bara att det är kul.

Just i den låten känns melodin glad men samtidigt är inte texten det…

- Egentligen är det så att mycket musik som säkert du gillar och jag gillar börjar med blues och blues är sjukt deppig musik. Sen kom liksom disco och någonstans där emellan med att sjunga blues texter över disco är lite det jag alltid gått igång på. Den krocken. På samma sätt kan det vara jävligt mäktigt att sjunga något positivt över någon mollåt. Det är bara ett sätt som gör att saker kommer till liv och får energi. Jag tycker inte att Tomas Ledins låter som är glada och låter glada, där allt är glatt, har någon energi och jag tycker inte bara deppig musik heller har det, typ.

När det gäller att göra hit-låtar har Oskar tydliga åsikter. Under Snook-perioden var det mer planerat på det sättet men han upptäckte senare hur man som artist kan få lida på grund av det – då just den låten inte nödvändigtvis representerar hur skivan låter. Han ger sig själv beröm, då han tycker att han blivit bättre på den punkten. Men jag tänker inte att nu ska jag skriva en hit, för det är för mycket Black Eyed Peas-hits nuförtiden, det blir jobbigt, säger han.

Men det känns väldigt rent melodiskt, som att det skulle tilltala väldigt många. Du tänker inte så heller?

- Man kan säga så här: jag gillar två olika slags musik som jag lyssnar på. Det är antingen jävligt snöig musik som jag inte tror att så många andra lyssnar på, mycket konstmusik och ljudexperiment. Och det sitter jag och gör för mitt egna nöjes skull. Sen gillar jag typ Hall & Oates och massa 70-tals-band som egentligen gjorde någon slags lökig schlager, men jag gillar dom melodierna. Klassiska soulvändor. Jag håller med om att det är lättillgängliga melodier och det gillar jag, men, det är inte medvetet. Det är bara så att när jag sitter och spelar piano att det blir roligare att spela sånt, än att, ja du vet.

När man pratar med folk så pratar de om mainstream och kommersiellt när det kommer till din musik. Känner du så själv?

- Det håller jag inte med om. Jag tycker inte den responsen är så ”nu är det mainstream”. Det är mainstream på det sättet att det är väldigt lättlyssnat och allt sånt där. Men jag hade kunnat göra det så mycket lättare för mig genom att skriva en händerna-i-taket-låt, istället för en låt om ett skitjobbigt slut med en brud. Förstår du hur jag menar? Det får gärna vara lätt att lyssna på men jag tycker själv att det finns fler dimensioner, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Jag tror hela musikbranschen var mer ängslig över den bilden förut, vad som är kommersiellt och vad som inte är. Det känns som det har förändrats ganska mycket.

Jag kommer ihåg Snook. Då var det värsta grejen och på Whoa.nu var folk som galna.

- Exakt, det glömmer jag aldrig. Men, om jag ska vara ärlig: om vi lyssnar på den hiphop som kommer nu, så är den…

Som den?

- Kanske inte som den, men minst så kommersiell.

Absolut. Jag lyssnade på skivorna för första gången på år i går och det kändes som de hade kunnat släppas i dag.

- Vad det gäller själva musiken så gillar jag vissa typer av melodier som är ganska enkla på ett sätt. Medan låtar som Längst fram i taxin eller mina nya grejer typ Ack, Sundbyberg, det är inte så kommersiellt skrivna texter egentigen.

Jag förstår vad du menar, mer att melodin är lätt att ta till sig.

- Så lurar man in budskapet, säger Oskar och skrattar.

Sen så var det lite chopped and screwed där också, på Ack, Sundbyberg.

- Det ångrar jag i och för sig.

Varför då?

Ack, Sundbyberg var den första låten jag gjorde till den här skivan. Så då hade jag väl någon slags idé om att jag skulle ha kvar någon hiphopgrej och det skrotade jag ganska hårt sen.

Salem Al Fakir hjälpte ju till med Längst fram i taxin och så. Är ni vänner fortfarande?

- Absolut. Han var vår keyboardist i ett och ett halvt år innan han slog igenom, vi åkte runt och han var liksom en av våra anställda eller en medmusikant. Det är även hans nuvarande band, som han spelar med. Man kände redan då att han inte ska åka runt och bara vara en keyboardist. Han ska ju så klart ta över världen. Det är lite mäktigt att, nu när han skulle spela på Berns, utsålt tre dagar, så ringde han mig. Och det tycker jag är en fin grej. Vissa upptäckte honom när han åkte runt med oss och nu hjälper han mig när jag börjar från noll. Han är med och spelar på en låt på skivan också.

Du säger att du börjar från noll. Känner du verkligen att du börjar längst ner och klättrar upp igen?

- Jag har försökt tänka så och ha den utgångspunkten. Definitivt. Stenhårt. Inte försöka tro att jag ska få någonting gratis, men sen har jag säkert fått det. Men det har varit utgångspunkten. Man tänker ”nu ska jag försöka slå igenom”. Det var samma sak med Maskinen och med Veronicas skiva, tänka att man börjar från noll.

Det är nog ett bra sätt att tänka på, inte bara glida vidare på något.

- Det är många som bara tror på en myt om sig själv, att allt dom gör blir bra. Att ”det här kommer vara lugnt”. Om man tänker så är det jävligt lätt att halka tror jag.

Inför släppet av skivan har det dykt upp två små ”trailers”. En där Oskar står i ett rum med en cigarret i ena handen, börjar stampa i golvet och klappa mot sitt ena lår med den andra handen. Sedan byggs en melodi upp av flertalet instrument. Den andra helt annorlunda trailern, som är låten Växande molnighet, är mer abstrakt. Allt detta var Oskars egna idé och det fanns en anledning för det, förutom att det var en kul grej att göra.

- Vad ska man säga om det? Det var för att… Om jag ska vara ärlig, jag måste vara ärlig. Det var för att köpa tid. Jag märkte att det här börjar få rätt mycket uppmärksamhet och jag vet att när man släpper det så tappar man kontrollen. Men innan, när folk förväntar sig grejer, då sitter jag på kontrollen. Då kan jag liksom kommunicera det jag vill. Nyttja något slags maktutövande på något sätt, säger han och skrattar innan han fortsätter: jag hade inte kunnat släppa dom konstiga grejerna som singlar men tack vare internet så går det att göra sådana grejer. Det är den roligaste tiden någonsin att vara artist och det spelar ingen roll om folk tycker det är skitbra eller skitdåligt för det är, ja, internet.

Jag tänkte lite lite på Sincerely Yours, de gör massa sådana där konstiga trailer och så. Framför allt den andra.

- Det är en frihet för artisten, en direktkommunikation. Jag har inget bolag eller så som sitter emellan. Så då blir det så här ”kolla vad roligt och konstigt”. Så lägger man upp det och så reagerar folk. Efter en dag kanske, ibland fantastiskt och ibland får man bara ett ”jaha”. Det är jävligt kul. Jag ska kolla upp deras grejer, jag har aldrig sett det tror jag.

Marcus Söderlund brukar göra videor åt dem, du kanske sett några?

- Var det han som gjorde den där med jj med någon häst och grejer? Han träffade jag för några veckor sedan. Egentligen är det så här: så fort man gör en låt som många börjar gilla eller är med i sammanhang som är ganska breda, så kan folk utgå från att man inte kan någonting annat och inte är intresserad av någonting annat heller, och då är det kul att få kommunicera sådana grejer trots det. Dom som bryr sig tar in det och dom som inte bryr sig gör det ingen skada för, känner jag. Jag har försökt att koppla ihop dom grejerna med skivan.

Tänker du mycket på upplägget av skivan också?

- Extremt mycket. Det är som en musikal liksom. Det är min passion och det är lite konstigt att dom grejerna man lägger ner mest tid på, som en sådan grej, spelar inte så stor roll eftersom många laddar ner eller lyssnar på sin favoritlåt. Men det skiter jag i för det är kul för mig. Där har jag gjort det rätt svårt för mig. Men jag tror också att en skiva som är genomtänkt som ett album också säljer bättre. Folk vill nog köpa skivan då, man vill inte köpa en skiva med bara tolv försök till hits. Det är inget kul.

Känner du någon press att prestera när det blir så mycket snack?

- Jag känner alltid en vidrig press på mig själv. Det är därför jag inte alltid tycker det är så kul. Men inte från andra. Jag känner bara att folk uppskattar det mer än vad jag trodde. Så, nej. Bara för mig själv.

När din skiva kommer upp på tal brukar det bli lite ”kommer Oskar eller Håkan göra den bästa popskivan?”…

- Ska jag vara ärlig så tror jag det blir Håkans skiva. Han gör alltid den bästa och han blir bara bättre och bättre. Men då kanske jag har gjort den näst bästa i alla fall, säger han med ett leende.

Det som var av större intresse än Adam och Gry var kanske saker som Nina Perssons påfågelhuvudbonad eller ”duetten” med In Flames och Timo Räisänen, samt att efter galan prata lite med vinnare och nominerade artister.

Eftersom vi själva inte hade läst något om vad som pågår med något nytt material från den ständigt hyllade Robyn, som även kammade hem priset för Årets liveakt som hon också själv tyckte att hon var välförtjänt av, passade vi på att fråga henne om just detta. Svaret var som många kanske misstänkt att hon varit alltför upptagen för skriva någonting nytt, men avslutade med att berätta att när det nu börjat lugna ner sig att hon i kommer att börja skriva nytt material. Något att se fram emot med andra ord.

Medan Veronica Maggio på ett skämtsamt sätt diskuterade med Markus Krunegård huruvida de tillsammans skulle göra en julshow, spela in en julskiva eller göra en egen tolkning av E.M.D.s Jennie Let Me Love You, försökte vi klämma fram lite information ur Markus om hans kommande projekt Fear of Love som han gör tillsammans med Jari Haapalainen. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Det blev till störst del ett samtal om referenser som Roxy Music och Technotronic, hur han och Jani gör allting tillsammans från att välja instrument till att ”sampla skit från 83″, om det behövs för att få det att låta perfekt. För att citera; ”Det är bättre än Nick Cave”, stora ord. När vi får höra om det stämmer verkade han inte veta själv. Men det kommer givetvis att bli intressant att höra.

Vi passade även på att fråga allas vår favorit-Håkan – Håkan Hellström, om de limiterade vinylsinglarna som släppts på sistone och det visade sig att det faktiskt inte var hans egna idé utan något som hans vän Ismail ”Isse” Samie (Dolores Recordings) startat, vilket många av oss är tackfulla för. Och kvällens absolut gladaste vinnare var Anna Ternheim, som var så glad att hon ramlade omkull när hennes namn lästes upp under prisutdelningen, gav oss förklaringen att det berodde på att hon blev så väldigt överraskad, vilket säkerligen kan stämma.

När kvällen började lida mot vårt slut samtidigt som Håkans basist Oscar Wallblom gled in på samtalsämnen som Håkans skåderspelartalanger och utbrast; ”Hellström kommer bli större än Persbrandt”, började de flesta av kvällens gäster att bege sig mot bussarna som skulle ta dem till Berns, och tram7.se började i den kalla vinternatten att bege sig mot komforten i tunnelbanan.

Artisterna står på kö för att spela i Musikhjälpens glashus och här är Veronica Maggio som sjunger sin senaste singel 17 år.

Veronica sjöng även låten Stopp, i vad som ser ut att vara samma strumpbyxor som på Sonics senaste omslag.

Tagen från sr.se.

Den femfaldigt grammisnominerade Veronica Maggio gör i mars ytterligare en spelning i Stockholm, denna gång på Cirkus. tram7.se var inte och såg henne på Nalen tidigare i höst men rapporter därifrån säger att det var en mycket bra konsert.

Dessutom kommer ett av Sveriges bästa popband Fibes, Oh Fibes! att agera förband. Det kommer bli extra intressant att se Fibes då de i samband med spelningen är aktuella med ny singel från kommande album. Förhoppningsvis får vi njuta av fler låtar i stil med Love Child och Silly Lover som kunde höras på deras Myspacesida samt på några utvalda spelningar i våras.

När och var?

27 mars – Stockholm, Cirkus

Biljetter?

Ticnet

Veronica Maggio’s andra skiva Och Vinnaren Är.. slår sin föregångare med hästlängder. Det finns en hel del bra låtar på det senaste albumet. En av dessa är nostalgiresan 17 år. ”Det här funkar inte, jag kan inte säga att jag är 17 år” säger hon efter hon välkomnat tittarna till Uppsala i introt till videon. Hon ser visserligen inte ut att vara sjutton år, men visst är röstläget i välkomnandet slående likt en sjuttonårings?

Den ljuva stämman Ane Brun är aktuell med en ny video. Regisserad av Magnus Renfors som är lika aktiv som Marcus Söderlund nuförtiden. En underbar röst har hon. Om du har missat hennes version av Big In Japan, kolla in den här. Hoppas hon kan fortsätta sitt uppdrag som sångerska åt Koop på deras nästa skiva.

Elin Sigvardsson släppte förra året sitt tredje album och la samtidigt till Ruth i artistnamnet, Elin Ruth Sigvardsson således. Den nya singeln med tillhörande video är duetten Saviour tillsammans med Magnus Carlsson från Weeping Willows. En fin låt med dålig läppsynk.

I premiärprogrammet är det Lasse Lindh som spelar sina favoritlåtar. Lindh säger själv att det kommer bli de låtar som betytt mest för honom, och struntar i att spela ”de häftigaste” låtarna.

Under hösten kommer även artister som Millencolin, Petter, Veronica Maggio och Mange Schmidt att få varsin timme varje fredag, med start i morgon den 3:e oktober. Programmet sänds 13.02 till 14.00.