[image name=betyg2]

Andreas Alfredsson Grube är mannen bakom det till synes pretentiösa artistnamnet Tystnad. Det är, hur paradoxalt det än må låta, ett väldigt talande namn. Tidigare har han komponerat musik åt andra artister och till filmer, han har tonsatt tv-serier, teater och haft ett musikaliskt finger med i spelet vid folkliga svenne-sammanhang så som Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Här är solodebuten, Tystnad. En självbetitlad historia och folklig den med, fast på ett något annorlunda vis.

Först måste jag säga att det här är en skiva som imponerar. Det är en skiva som imponerar om man har i åtanke att låtarna nästan uteslutande är förstatagningar. Det låter ju på intet sätt slarvigt eller ofärdigt. Det är en väldigt enkel skiva javisst, på gränsen till banal, men det är en genomtänkt och välgjord ”enkelhet”. Andreas spelar alla instrumenten själv och hans vemodiga, personliga texter balanserar hela tiden på rätt sida klyschorna. Det är minimalistisk och väldigt deppig svensk vispop.

Välskrivna låtar samt en karg och snygg produktion, men här finns en stor hake. Den här ledsna musiken på svenska hade kommit mycket mer till sin rätt om den sjungits med en annan stämma. Här är min största invändning mot Tystnad: rösten är väldigt Jocke Bergsk, det går inte att komma ifrån. Och eftersom texterna som rör sig i gymnasiepoesins jaktmarker också är väldigt Jocke Bergska så går det inte att undfly faktumet att detta, Tystnads självbetitlade debut, lika gärna skulle kunna vara en samling med outgivna Kent-demos. Vilket undertecknad i och för sig kan uppskatta, men ja, det blir ju varken särskilt originellt eller spännande.

Vissa låtar sticker ut, bryter sig loss från resten och fastnar i huvudet. Det Är Så Det Känns är en sådan, Nån Slags Bön är ännu bättre, men problemet kvarstår: dessa låtar låter Kent. Och finns det, om vi begränsar oss till den (i alla fall från början) alternativa musikscenen, något folkligare band att jämföras med?

Tystnad? För tillfället föredrar jag Skriet.

Nästa vecka släpper Andreas Grube sin självbetitalde solodebut, fast under namnet Tystand. Tidigare har han bland annat spelat med bandet Waver, gjort musik för både svenska och amerikanska filmer samt blivit Oscarsnominerad för kortfilmsmusik. Med tanke på detta så passade vi på att fråga honom vilken flimmusik han tycker allra bäst om och listan med fem stycken väl utvalda favoriter finner ni alldeles nedanför.

1. ”Nightmare Before Christmas” – Danny Elfman

Egentligen mer än ett score eftersom musiken gjordes först och animeringarna efteråt, men det här är en av mina absoluta filmmusikfavoriter. Har alltid älskat Elfmans grejer och hans kombination av svärta och lekfullhet, och här är han i sitt esse. Fantasifullt och skickligt och med ett gäng briljanta teman.

2. ”One From The Heart” – Tom Waits

Skönt rökjazziga sånger som ramar in filmen perfekt i sin avskalade elegans. Och som dessutom står på egna ben som ett av Waits kanske bästa album någonsin. Lyssna till exempel på Broken Bicycles eller Once Upon A Town/Empty Pockets.

3. ”Eyes Wide Shut” – Diverse

Här är det egentligen inte orignalscoret som är bäst, utan hur man använder Gyorgy Ligetis ”Musica Ricercata”. Den minimalistiska entoniga pianofiguren funkar suveränt och bygger upp en skruvad och drömlik stämning. Men även en eloge till Jocelyn Pooks orignalscore också, som ju exempelvis gör hela maskeradsekvensen sjukt obehaglig.

4. ”Goldfinger” – John Barry

Inte bara en fantastisk titellåt, det är inte många kompositörer i världen som kan skryta med att ha skapat en helt egen musikalisk genre. John Barry gjorde det med sina Bond-score, och har blivit kopierad och efterapad sedan dess.

5. ”Lord of The Rings” – Howard Shore

Är inget stort fan av filmerna i sig, men Howard Shores musik är Hollywood när det är som allra bäst – larger than life, lyxigt, proffsigt och enormt snyggt, och huvudtemat är ett av filmhistoriens bästa.