[image name=betyg2]
Skådespelare som ger sig in i musikens värld är inget ovanligt fenomen. Kevin Costner och Kevin Bacon, med bror, har båda släppt gubbrockiga och bredbenta alster som knappast kommer att minnas av eftervärlden.

Bättre har det då gått för Scarlett Johansson och Juliette Lewis vars skivor möttes med hyfsad välvilja av publik och kritiker. Eddie Murphy, Bruce Willis, Corey Feldman och vår egen skärgårdsdoktor Samuel Fröler – listan på skådisar som testat lyckan även på skiva kan göras lång, Det kan tyckas ganska självklart att excentriska konstnärssjälar vill pröva på fler än en konstnärsform. Men vissa (läs Fröler) kanske skulle hållit sig till skådespeleriet för sitt eget och allmänhetens bästa.

En trend som går att skönja hos skådismusikerna är att musiken ofta liknar de karaktärer som skådisen brukar porträttera på film. Costner och Bacon gör pubrock att dricka öl till och Fröler pretentiösa relationsvisor. Musiken låter som skådisen.

Så hur står sig då Tim Robbins bland sina sjungande kollegor? Han klarar sig okej i konkurrensen, inte mer. Det blir ingen topplacering men inte heller strid i det absoluta bottenträsket av tabellen. De nio spåren på Tim Robbins and the Rogues Gallery Band är frustrerande ojämna. Svagheten ligger i rösten och bäst blir det när han istället för sin egen sång låter bandet och texten driva musiken framåt. Robbins har gjort en countryplatta med influenser av folkmusik varvat med ballader som försöker efterlikna Dylans. Det låter inställsamt, nästan lite fegt och man önskar att han hade vågat ta ut svängarna lite mer i vissa låtar.

Robbins är en sympatisk skådespelare. Och just sympatiskt är – om man ska vara snäll – ett utav få positiva adjektiv jag kan använda mig av för att beskriva Tim Robbins and the Rogues Gallery Band.