You were something special… Jag spärrar upp mina ögon. So, so lame – makes me wanna smoke crack. Tre, två sekunder av tillfällig förvirring. Var är jag? Sedan: var är Eric Berglund? Var fan är Eric Berglund? Jag vet att jag borde försöka somna om. Byta sida, vända på kudden, vad som helst. Men jag kan inte släppa det som hände i Göteborg. Och ett sorts uppvaknande var det ju, det med.

Jag köpte The New School på en skivrea vintern 2006. Till en början förstod jag ingenting, men sen förstod jag precis allt. Och det absolut bästa, känslan som den här musiken, lyriken, attityden gav mig, var att det bara var jag som gjorde det. Förstod. Jag, Henning och Eric. The Tough Alliance. Ingen kunde ta ifrån mig det här. Jag var 14 år gammal, om Carl Reinholdtzon Belfrage bett mig hoppa ut genom ett fönster så hade jag inte tvekat en sekund, och när jag ståendes i köket skrålade med i In The Kitchen spelade det ingen roll att jag för det mesta hatade mig själv, min spegelbild och den jag var. När jag dansade till Koka-Kola Veins var jag oslagbar.

Sen blev det bara bättre. TTA bröt sig under turbulenta och vackra omständigheter loss från Service och skapade Sincerely Yours. En livsstil lika mycket som ett skivbolag. Nu var det slut på kompromissandet. Nya vågor, instrumental flykt från ambitioner och jag var med från början. Air France lanserades och The Tough Alliance visade att man inte enbart kunde skapa fantastisk egen musik, gestalta existentialism, aggression, bitterhet samt de fina paradoxerna cynism och livsbejakelse med bländande beats, balearica, samplingar och ett eget formspråk, nej de visade att de även hade fingertoppskänsla när det kom till att ge ”världen” andra nyskapande band och artister. Jag hann aldrig, till min stora sorg, beställa den specialdesignade skottsäkra västen eller den av Air France framtagna champagnen, men när min limiterade vita t-shirt med ”neo violence” tryckt över bröstet damp ner på hallmattan kunde jag inte sluta le. En ny chans.

Så långt en kärlekshistoria. Jag hade i och för sig inte sett TTA mima och posera, redlöst berusade med baseballträn, live, ännu. Men jag intalade mig själv att det på något sätt var ”så jävla rätt” och ”sant” och ”äkta”. Av någon anledning. Det var något med attityden som jag tyckte var uppfriskande i ett annars så menlöst, trist svenskt poplandskap. Javisst släppte man några, såhär i den nyktra eftertankens obarmhärtiga ljus, lama skivor (Jonas Game, Avner, The Honeydrips), men dessa överröstades av en ung svensk Van Morrison. Jag talar om Joel Alme, ständigt nära bristningsgränsen, ständigt med hjärtat i halsgropen. Följt av jj vars marijuanastinna fullängdsdebut kan vara bland det vackraste jag hört. Och till sist: ceo. Eric Berglunds soloprojekt. Hans mästerverk. Hans vita magi.

Så. Där är bakgrunden, den man måste ha för att förstå hur två ödesdigra dagar i Göteborg, två kvällar under Way Out West 2010, kunde bli ett sådant trauma för mig. Att först köa i en och halv timme i ett skyfall utanför ett museum för att bli bortkörd av polisen med fem meter kvar till en spelning med jj där ena halvan av bandet slocknade bakom sin laptop med en spliff i ena mungipan var mer än tillräckligt för att få mig börja gråta. Att sedan dagen därpå få beskedet att ceo ställer in på grund av ”personliga skäl” blev droppen. Där och då bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Hur briljant musik de än må släppa i framtiden: jag orkar inte mer. Det är inte värt det. Sincerely Yours måste bli, ett för mig, avslutat kapitel. I don’t need your cheap love.

Sådär. Nu finns inget mer att säga. Klockan är sex på morgonen, jag kan höra de första bilarna köra förbi där ute på Ringvägen och jag har fått det ur mig. Ett fågelläte, tänker att det kanske är en kråka. Varför sitter jag fortfarande kvar här på sängkanten? Jag måste ut och köpa tändvätska. Nu. Eller bensin. Jag har en t-shirt att bränna upp. Se det som en fatwa. Stryk ”neo”, ge mig våld. Things will never be the same again.

Dra åt helvete.

Sincerely yours,

Elis

28 juni släpps det som vi alla går och väntar på: Eric Berglunds solodebut som ”ceo”. Skivan som går under namnet White Magic kommer att föregås av singeln Come With Me. När singeln kommer att släppas är oklart, men den dyker väl upp helt utan förvarning på sincerelyyours.se, ungefär som det brukar bli.

Spårlista:

01. All Around
02. Illuminata
03. Love and Do What You Will
04. White Magic
05. Oh God Oh Dear
06. No Mercy
07. Come With Me
08. ***

[via Pitchfork]

CEO Birthday var en ny låt med jj som dök upp i dag. ”CEO? Okej”, tänkte nog de flesta. Sedan, några timmar senare dök denna video upp och spekulationerna tog fart. Allt prat den senaste tiden har kretsat om huruvida TTA fortfarande existerar i sin gamla form eller ej.

Och plötsligt, när bilderna i videon flimrar förbi till musiken, infinner sig känslan av att det inte längre spelar någon roll. Vare sig CEO är en ny TTA-skiva eller faktiskt ett soloprojekt av Eric Berglund. TTA har redan visat att de är pionjärer inom pop och det finns ingenting kvar att bevisa, varken för dem själva eller någon annan. Är detta ett slut så är det början på något nytt och fantastiskt. Det är fruktansvärt svårt att ens sitta still när man funderar på framtiden, och hur ska man kunna somna ikväll?

Värt att notera är att videon är upplagd av Modular People, d.v.s. Modular – det australiensiska skivbolag som släppt TTAs skivor utanför Sverige.

Saxat från ceoceoceoceoceo.com:

ceo arises in 1981 and 1891. in 3064 and tomorrow. after ibrahimovic and before nectanebo II. before the dark ages and after spring break. before time was, ceo is.

ceo arises in miami, hell, holzschlag, the andes, sparta, chianti and wall street. in the antennae galaxies, kungsmässan, flushing meadows and the mariana trench. before space was, ceo is.

you may call me sophia, yukio, fanta, eric, kiki and krishna. and wii and whitney.

ceo is the photosynthesis and a an aria, it is silence and virginity lost in a gang bang.
ceo is a bird in space and ceo is the space in a bird.
ceo is saliva, patrón, november rain and panic. it is a relief, a citrine and it is broken dreams.
ceo is the harlot, the prince the snake and the shaman. in a spyker c8 laviolette. and on a mirage.
ceo is raspberries and chlamydia, it is the shadow and it is a clapping game.
ceo is auroras and charlotte casiraghi. it is laser beams and a home by the ocean.
ceo is a lost love and rihanna’s voice. it is hibernation, the spectacle and every breath you take.
ceo is platinum and it is valium, it is a quasar and it is a lie. ceo is a breech forest and a slamdunk.
ceo is the ashanti and ceo is seinfeld. it is eucalyptus, neon and a smile.
ceo is a war zone and a sanctuary. it is dukkha, dilla and the body of light.
ceo is cashmere, sweat, zooxanthellae and a stiletto. it is implosion technology and it is the match point.

ceo is you and you are me and i am ceo.

in eternity.

MP3 av videon: CEO – Prologue och en liten bonus Kendal Johansson – Blue Moon

Dagens låt blir en fantastisk remix gjord av TTA på Taken By Trees-låten Too Young. Jag misstänker att en del kan ha missat denna!

Det senaste tillskottet i YOURS-katalogen är en otroligt fin ”akustisk” version av The Tough Alliances låt The Last Dance.

Van She, från heta Modular Recordings som bland annat hushåller Cut Copy och tar hand om den internationella lanseringen av The Tough Alliance, kommer i november till Stockholm för en spelning.

Tidigare har Van She remixat bland annat Klaxons, Teenagers, Feist, Tiga och Ladyhawke. Just nu är de semi-aktuella med sitt debutalbum V.

Har du ännu inte hört deras fenomenala musik så ska du genast klicka dig vidare till deras MySpace.

När och var?

20 november – Stockholm, Kägelbanan

Biljetter:

Biljett köper du från Record Hunter eller Sound Pollution. De går även att köpa från Södra Teatern.

Jag kan förstå om någon skulle ha svårt att uppskatta Nordpolen. Främst med tanke på språket. Den raka svenskan som levereras över hårda och stillsamma beats, kan mycket väl uppfattas som malplacerad. Så är givetvis inte fallet. Nordpolen visar, som många andra, att texter på svenska träffar så mycket hårdare, blir mer personliga och öppna. Nordpolen hade varit någonting helt annat med texter på engelska.

Det är just texterna. Texter som; ”Jag kan försvinna om jag vill. Jag kan försvinna när jag vill. Jag kan försvinna om du vill. Du kan inte försvinna ur mitt liv. Du kan inte försvinna fast jag vill”, i låten Under, är så enkla men samtidig träffar de hårt. Tillsammans med de ljusa tonerna från en keyboard och ett lättsamt trumbeat i bakgrunden blir det ljuvlig musik. Det hela avslutas med textraderna ”Du borde skratta mer säger dom, som inte ser hur meningslöst det är”. Det är så vackert att man blir mållös.

Sincerely Yours skulle nog beskriva Nordpolens musik som neo-poesi. Jag väljer att beskriva den som en nutida självbiografi i elektronisk form, där de nio kapitel som blir På Nordpolen innehåller becksvarta framtidsutsikter men också en längtan. En längtan efter något bestående.

Jag är fast från första till sista ton.

Nu när The Tough Alliance lanseras officiellt utanför Sverige med hjälp av finansiärer och vänner, så passar man på att släppa en 12″ där några utländska artister leker med med ljudet av The Tough Alliance.

Spårlista:

Neo (Laidback Luke remix)
Neo Violence
Neo Violence (Woolfy remix)

12:an finns ännu inte att köpa. Men på deras sida står det att den kommer snart. Vi får hålla ut.

Innan A New Chance släpps kommer Neo Violence som singel och den kommer att innehålla remixer av Laidback Luke, Zongamin, Woolfy och Windsurf. Det låter helt klart intressant, så håll ögonen öppna för dessa.

I samband med släppet av Neo Violence 7″ (YOURS0074), med den underbara b-sidan Lucky, så släpptes även YOURS0075. YOURS0075 är en t-shirt, som enligt Sincerely Yours beskrivning låter som världens bästa. Sugen på att prova? 250:- så är den din!