Något av det första jag kom att tänka på när jag hörde att Skansros tidigare spelat The Smiths-covers under ett annat namn är att de, precis som The Smiths, är ett av få band som som för mig känns komplett. Felix Anderssons graciösa och personliga texter, de hissnande melodierna och de helt underbara gitarristerna.

Idag när Skansros släppte sin EP Drömmen om Skansros får jag och en hel popgeneration vara med från starten av början på någonting stort. Många kommer att förstå redan direkt, men även de som inte gör det kommer i slutändan inte att kunna missa det enorma avtryck som Skansros kommer att lämna efter sig i den svenska pophistorian.

Det känns lite konstigt att tre låtar kan vara så mycket. Egentligen hade det räckt med att släppa det första spåret på EP:n – Drömmen om Skansros och sedan försvinna, och kanske komma tillbaka med ett helt album något år senare. Folk hade pratat. Folk hade väntat. Folk hade undrat hur man på lite mer än åtta minuter kunnat åstadkomma så mycket.