Det såg ut att bli ett ordentligt oväder som Dans Dakar skulle få tampas med. Väderprognoserna spådde ösregn och åska under hela kvällen och till en början såg det ut att stämma, men trots ovädret var det tidigt mycket folk där och det skulle inte förvåna mig ifall biljetterna sålde slut. Molnen sprack upp redan vid sextiden och uppehållet höll i sig, vilket spädde på den redan goda stämningen. Folk var, som festivalnamnet antyder, där för att dansa, dansa och dansa. Många till mer eller mindre monoton house och techno, medan jag hoppades på att hitta något annat, något mer varierat. Tyvärr ställde Hudson Mohawke in, en av de akter jag mest såg fram emot, och av den anledningen såg jag i princip bara spelningar på den största scenen. Här är vad jag tyckte om dem:

DJ-set eller inte, går en och ser Röyksopp så hoppas en få höra Röyksopp eller åtminstone någonting som låter som Röyksopp. Därav blir jag något besviken när jag, efter att de inlett säkert med What Else Is There?, har svårt att känna igen dem. Publiken vevar glatt med armarna till de ordinära men skickligt utförda housebeatsen, men jag saknar den fnittrigt bubblande dansmusik som de normalt ställer till med. Mest respons från publiken får de under de snabbare sektionerna och många står och halvsover när norskarna varken spelar något dansvänligt eller något i stilen som är deras signum. En fantastisk mix på Rage Against the Machines Killing in the Name höjer stämningen, men allt som allt möter inte konserten förväntningarna på långa vägar. De visar att de är skickliga även bakom skivspelarna, men gör inte mycket som får dem att sticka ut på en festival som denna.

Rebecca & Fiona har samma problem som Röyksopp. På gott och ont låter de dock, till skillnad från Röyksopp, ungefär likadant i studion som på deras DJ-set. På gott därför att publiken är mer nöjd med vad de får, på ont därför att de gör mycket tråkigare musik till att börja med. Det bjuds på mycket eget material, men det görs ingenting särskilt med det. Duon är åtminstone väldigt exalterade över att vara där. De hoppar och drar igång publiken, även om jag har svårt att köpa när de för tionde gången på tio minuter ropar “VI ÄLSKAR ER STOCKHOOOLM”. Musiken håller sig i ungefär samma tempo hela tiden och det blir aldrig direkt tråkigt, men aldrig heller på något sätt intressant. Tyvärr sker det även en del tveksamheter, som när de av misstag stänger av ljudet helt och hållet. Mycket mer än så verkar de dock inte göra med sin musik.

Efter 50 minuters köande till ett matstånd som är grovt underbemannat och inte tar kort som utlovat, kommer jag något försenad till kvällens största: The Prodigy. Det är oerhört uppfriskande att se ett liveband efter något för många färdiggjorda mixar tidigare under kvällen och The Prodigy levererar som förväntat. Festivalens överlägset största publik är i stort sett med på noterna när de tar order om att sträcka upp händerna, hoppa och allra bäst: alla tillsammans gå ner på huk och sedan samtidigt släppas loss. Musiken är som vanligt kompromisslöst brutal och kreativt dansvänlig. Det är svårt att inte lockas av tanken att konserten hade varit så mycket bättre om The Prodigys “swedish warriors” (Keith Flints allra finaste smeknamn på publiken) hade varit några gånger fler. Trots en näst intill slutsåld festival rör det sig om ca 6000 besökare, varav max 5000 är på denna konsert. The Prodigy lär vara vana vid det tiodubbla.

Efter urladdningen på The Prodigy och med tanke på min besvikelse när jag senast såg Justice ha ett DJ-set är mina förväntningar lågt ställda inför kvällens sista konsert. Det får jag äta upp: jag fastnar direkt när det klassiska stycke som lär vara bäst känt för att inleda filmen 2001: A Space Oddessey öppnar konserten, för att snabbt mixas in i musik i typiskt kolsvart Justice-manér. Under den här konserten gör Justice allt det som fattades under de tidigare DJ-seten jag sett under kvällen. De är konstant intressanta, dansanta och spelar mycket eget material med nya mixar. De samplar såväl trummaskinsintrot i Portisheads Machine Gun som Move Your Feet med Junior Senior. De får mig att dansa till något som är kusligt likt det klassiska ljudet i knivscenen i Psycho. Den slitna publiken är långt mycket glesare än den borde när Justice, istället för att leverera det förväntade klimaxet i We Are Your Friends, plötsligt byter till en underbar discomix av The Cardigans Lovefool. I gryningen är det det bästa som kan hända.

Fotograf: Vanja Augustsson

I morgon är det dags för den något mer creddiga av Stockholms stora dansfestivaler: Dans Dakar. Den årliga endagsfestivalen uppstod ur askan av gratisfestivalen Pop Dakar, som alltså bytte namn och inriktning och började ta ut ett överkomligt biljettpris (i år 545 kr). Tidigare år har världsnamn som Paul Kalkbrenner och Crystal Castles uppträtt, men i år är de stora namnen fler och större (och överlag bättre, även om inget är i klass med Crystal Castles). Festivalen headlinas av en urstark trio i legendariska The Prodigy samt de två något mer moderna namnen Justice och Röyksopp. Alltsammans hittar ni alltså på Universitetsområdet i morgon och spelschemat hittar ni här.

Nu kanske det förväntas någon form av expertis från mig inom dansmusik. Så är det icke! Jag vill inte kalla mig mer än en popare på bortaplan när det kommer till denna festival, men det betyder ju inte att jag inte har en massa spännande att se fram emot i morgon. Här är en del av det:

Röyksopp DJ-set
Stora scen 17.30 – 18.45
Min absoluta favorit på festivalen. Norska Röyksopp har gjort avslappnad men otroligt medryckande eletropop i tolv år nu och har en imponerande katalog musik att välja på under sitt DJ-set. De har tidigare samarbetat med bland annat Robyn och Karin Dreijer från The Knife på några av sina största hits och lösa rykten har cirkulerat om att Robyn ska gästa duon i morgon. Händer det så händer med största sannolikhet magi.

The Prodigy
Stora scen 23.30 – 01.00
Stilbildande giganter från 90-talet som är den stora publikdragaren i år. De är kända för sina vilda liveshower och är faktiskt det enda av festivalens fyra största namn som spelar live och inte ett DJ-set. När jag såg dem på Hultsfredsfestivalen 2011 var festen enorm.

Hudson Mohawke
Lilla scen 22.30 – 23.30
Modern dansmusik som den ska vara. Låter som att slåss med lasersvärd på klubb. Är du sugen på Kanye Wests kommande album kan du dessutom hoppas på att kompisen Hudson Mohawke spelar lite av hans nya material live, något han gjort en del den senaste månaden.

Annat smått och gott: när Justice avslutar festivalen, när Rebecca & Fiona spelar senaste singeln Union som äntligen gör svensk house politisk, när Gesaffelstein spelar smutsig techno, när du äter middag istället för att se Pendulum.

Den 1 juni är det dags för årets Dans Dakar, som precis som tidigare anordnas på Universitetsområdet i Stockholm. I år har festivalen sitt kanske mest stjärnspäckade startfält någonsin, med ett liveset med The Prodigy som största publikdragare. Norska Röyksopp och franska Justice har varsitt DJ-set och där är vi framförallt väldigt sugna på Röyksopp, som dessutom ryktas gästas av Robyn. Efter Justices halvdana DJ-set på Hultsfredsfestivalen i fjol är förväntningarna på dem lägre ställda, men de lär passa bättre in på Dans Dakar än framför den relativt glesa publiken på Hultsfred.

Bland de mindre namnen är både Gesaffelstein och Hudson Mohawke värda att kolla in. Gesaffelstein är ytterligare ett spännande franskt housenamn som gör raspig techno. Hudson Mohawke slog i sin tur igenom ordentligt i fjol som ena halvan av TNGHT, men har även en mindre uppsjö solomaterial bakom sig.

The Prodigy släpper den 25 februari sitt nya album Invanders Must Die, och då är det första gången sedan The Fat of the Land som Liam Howlett, Keith Flint och Maxim är tillsammans igen. Dagen efter releasen står de på Berns scen i Stockholm. Det känns som om att det kan bli rätt röjigt.

När och var?

26 februari – Stockholm, Berns

Biljetter?

Ticnet!