En National-låt kan vara svår att sammanfatta. För min egen del förmår jag aldrig riktigt förklara varför jag blir så berörd av Matt Berningers impressionistiska lyrik. Texterna spretar och stör. Tankar som pistolkulor genom rutten frukt, att leva i salt, allt du älskar ligger på bordet och finns ute till havs, och så vidare. Märkliga observationer och meningar som helt tycks sakna sammanhang men som ändå är på rätt plats:

”Remember when you lost your shit and drove the car into the garden
You got out and said I’m sorry to the vines and no one saw it
I need my girl”

Jag är sjukt imponerad av The National. Hur de kan fortsätta att producera den här typen av magiskt material skiva efter skiva, utan att egentligen förändra sitt sound särskilt mycket, är beundransvärt. De borde ha börjat upprepa sig vid det här laget, men varje ny låt känns istället som ett välkommet inslag i bandets kanon; varje ny låt gör något nytt inom ramarna för gruppens varma och gitarrorienterade ljudbild. The National revolutionerar inte sin stil mellan skivsläppen, de reformerar den så sakta att en utveckling kan vara svår att sätta fingret på ens om man lyssnar på gruppens diskografi i kronologisk ordning. Deras fokus verkar snarare ligga på att skriva solida låtar.

Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad

Så ljudmässigt låter det fortfarande lite som Wilco, fast utan ett endaste spår av americana-influenserna, och med betydligt fler fuzz-pedaler inblandade. Trummorna låter oerhört organiska men smattrar mekaniskt, nästan loopat, över lager på lager på lager av gitarrer. Berningers brummande röst är ständigt i förgrunden, så nära mikrofonen man kan krypa. Mixen är ren och tydlig, varje instrument väldigt distinkt.

Texterna graviterar kring hjärta och smärta i större utsträckning än tidigare. Eller ja, teman som relationer och hjärtekross har ju alltid flutit omkring i Nationals musik i viss utsträckning, men nu känns det som att de ämnena hamnat i skottgluggen på riktigt. Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad; teman som på allvar började betonas redan på förra skivan High Violet. En skulle kunna bli besviken för att bandet börjat jobba med den här typen av popklyschor, men National gör det med bravur; mycket tack vare Berningers ovannämnda excentriska approach till att textförfattande. Han förvandlar popklyschorna till något säreget, ser på de uttjatade ämnena genom en lins som inget annat band äger, och gör på så vis något ordinärt och unikt på samma gång. Att jämföra någons kärlek med ett träsk hör inte till vanligheterna.

Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik.

Det enda negativa jag kan säga om skivan vid det här laget är att andra halvan inte flyter på lika bra som första delen; skivan skulle behövt en låt med högre tempo någonstans i slutet för att kännas helt jämn. Men detta är ju bara petitesser i sammanhanget, de individuella låtarna är minst lika bra oavsett vart på albumet de är placerade.

Jag vet inte om Trouble Will Find Me är The Nationals bästa album, förmodligen inte; men det säger mer om bandets andra skivsläpp än om det här albumets kvalitéer. Att jag ens behöver fundera över detta en stund innebär att ett högt betyg är i sin ordning. Den här skivan kommer vara min bästa vän tag framöver. Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik. Den här skivan är förtvivlan och försoning på samma gång. Men det är som sagt svårt att sammanfatta, omöjligt att förklara. Ni måste lyssna.

Det har pratats en del om det senaste Way Out West-bandsläppet då det skall ha avslöjats via en annons i Filter, men det är först i dag som Luger har valt att skicka ut ett pressmeddelande.

Klara för Slottsskogen är alltså inga mindre än Q-Tip, Miike Snow, Beach House samt The National som besökte festivalen 2008 och gjorde en helt lysande spelning, något som garanterat kommer att upprepas. Dessutom har de med sig skivan High Violet, som släpps i maj, när de kommer hit. Även fyra nya klubbakter är klara.

Alla akter i dagens släpp:

Q-Tip
The National
Beach House
Miike Snow

Stay Out West (klubbakter):
Basia Bulat
tUnE-YarDs
Sleigh Bells
Tallest Man on Earth

Way Out West äger rum 12-14 augusti och har du inte skaffat biljett ännu så köper du den här.

Det finns inte så mycket att berätta om The Nationals kommande skiva, förutom att den kommer – i maj, att den saknar namn och att bandet just nu håller på att mixa den. Men det är otroligt svårt att inte se fram emot den efter deras två tidigare och oerhört starka skivor Alligator och The Boxer.

En liten turné är utannonserad som saknar Sverige. Förhoppningsvis tillkommer det fler datum där ett besök hos oss är inplanerat.

Lyssna lite på The National med Spotify medan ni väntar.

Mathieu Saura, mer känd som »Vincent Moon«, är mannen som bland annat givit PSL inspiration till ”musik med” med sina The Take Away Shows. När han dokumenterar inspelningen av »The Nationals« skiva Boxer lyckas han att behålla intimiteten och essensen av The Take Away Shows, även fast att han inte längre befinner sig på de vackra gatorna i Paris.

A Skin, A Night som dokumentären heter är just en dokumentär och ingenting annat. Förväntar man sig en DVD full med klipp från spelningar kanske man kan bli besviken ur ett perspektiv. Men enbart fotot, som trots sin lo-fi-kvalité är helt otroligt snyggt, får vem som helst att glömma eventuella besvikelser. Det är oklart hurvida det är Moons tanke eller ej, men tack vare att fotot är som det är så skapar han en fantastisk intim känsla och får en åskådare att i stället känna sig som en deltagare.

Dokumentären börjar med en intervju där bandet berättar om deras första skiva och hur de turnerat i Europa, haft en utsåld spelning i Frankrike medan man i England spelat i tomma lokaler och fått sova på golv och i deras buss, och även om det finns klipp från spelningar används de av någon anledning och inte för att fylla ut produktionen mellan studioklippen och intervjuer.

Det finns många fina och känslofulla scener och en av de allra finaste är när bandets sångare, Matt Berninger, sitter rökandes utanför en stor villa i gryningen och berättar om hur mycket han gillar refrängen till Fake Empire. Han försöker förklara hur han vill att texten inte ska följa refrängen som en stalker eller en inkräktare som försöker ta något och det låter lite som om att låten i slutändan kan ha blivit något annat än vad det var tänkt från början – men vad gör det när den är så bra?

Gillar man musik i allmänt är A Skin, A Night något man bör se, dels på grund av att det är en riktigt bra dokumentär men även för att man kommer så pass nära inpå bandet. Gillar man The National måste man se detta – inga undanflykter. Dessutom får man med The Virginia EP som innehåller b-sidor, demos, liveinspelningar och en ruskigt snygg cover av Springsteens Mansion On The Hill, även den live.

Missa inte The National när de spelar på Way Out West i sommar.