Jag har ett minne av att Karin Dreijer i en intervju i samband med The Knifes förra album Silent Shout sa någonting i stil med “jag vill inte att min musik ska vara för uppenbart politisk, vill man det kan man lika gärna skriva en debattartikel”. Ifall mitt minne stämmer, vilket jag ofta betvivlar, vore det lite konstigt sagt. Ingen kan nämligen tveka på var syskonen Dreijer står politiskt. De har aldrig aktat sig för att låta sig höras och märkas – och tacka fan för det. Deras tvistade idéer och konstnärliga uttryck liknar ingen annans. Tidigare har det tagit uttryck i mer popanpassade former, ingen har väl missat hits som Heartbeats eller Marble House som ständigt spelats på såväl P3 som klubbar. Att The Knife vänt sig mer och mer bort från detta märktes dock för flera år sedan, kanske mest uppenbart i den evighetslånga opera (!) som de gjorde 2010 tillsammans med MT. Sims och Planningtorock. Hela tiden har de dock lämnat dörren öppen åt ett nytt renodlat studioalbum och det senaste året har det talats mer om det än någonsin. Så när till sist första singeln Full of Fire anlände togs den emot av hungriga öron.

I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Jag ska inte neka till att jag blev förvånad över singeln. Först över hur den lät – kall och dystopisk, men sedan över hur bra den var. För även om The Knife kastade bort allt som hade med radio och brett omfamnande synthar att göra, så behåll de sin oerhörda känsla för relevans och humor. Först kunde jag inte höra det, men visst fanns den där. Bland dämpade trummaskiner och hårda synthljud skriker de ut LIBERALS ARE GIVING ME A NERVE PINCH – rakt, smart och ursinnigt.

Albumet i sin helhet följer i samma karga spår. Precis som omslaget skär sig och klöser en i ögonen, skär sig många ljud i öronen. Notera: detta är absolut inte något dåligt. Syskonen Dreijer vill klösa dig i öronen, de vill se till att du lägger märke till dem. De klöser dig så snyggt, så graciöst, att så fort du slutat känna smärtan av det så ser du. Det gör ont till en början för att det är så okonventionellt, så obeprövat och så oväntat. Titeln gör ingen hemlighet av ambitionerna – Shaking the Habitual – en övertydlig men likväl tydlig beskrivning av vad de gör här. Det är ett befriande grepp och så ut i fingerspetsarna typiskt för The Knife. I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit.

Detta gäller förstås de mer vanligt strukturerade spåren på plattan, för den visar även upp andra sidor än så. Mindre lyckade ambientförsök tar upp en halvtimme av albumet, som den smärtsamma tio minuter långa Fracking Fluid Injection som ungefär är lika spännande som när Toby Jones hugger grönsaker i fjolårets surrealistiska “skräck”film Berberian Sound Studio (jag gillade inte Berberian Sound Studio), eller den 19 minuter långa Old Dreams Waiting to Be Realized, som får mig att glömma bort vad jag ens lyssnar på. Dessa får fingret att söka sig till skip-knappen och jag ser inte vad de tillför albumet eller mitt liv överhuvudtaget, de är alldeles för långa transportsträckor som mest blir omvägar runt det i övrigt spännande albumet.

Men det är inte svårare än att hoppa över dessa låtar om man inte gillar dem, flytet tar ingen större skada av det. Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit. Det är dystopiskt – I’m holding on forever but how long will forever last – vänsterpolitiskt – you got your money and you got them ’cause others just can’t – underhållande, hypnotiskt och ambitiöst. Det kan vara långsamt brännande, det kan vara bisarrt dansvänligt. Stundtals är det onödigt utdraget, men plockar du endast ut det allra bästa har du fortfarande kvar upp mot en timme av ett av de mest intressanta albumen på länge.

Fyra etablerade kort har släppt efterlängtade plattor som alla är pärlor på sina vis. Elektroniskt är på tapeten, till och med Håkan har petat in en synthballad på sitt album, och The Knife och James Blake har släppt var sina elektroniska mästerverk. Kolla även in solbadande Kurt Vile och ångestladdade The Flaming Lips – och givetvis spotifylistan med låtarna du inte får missa!

Bästa albumen

The Knife – Shaking the Habitual
Det råder ingen tvekan om att The Knife inte försökte göra en singel med Heartbeats-potential när de gjorde Shaking the Habitual. De vet att det här okonventionella, komplexa och helgalna stuket inte passar in hos en shuffle-generation som helst vill bli klappad medhårs. Istället har de slipat kanterna vassa och bufflat sig tillbaka in i en musikscen de hållit sig undan från i sju år. Shaking the Habitual har, under ytan av ljud och tekniker vi inte är vana vid, trots allt aprils bäst spenderade popminuter. Ett elektroniskt mästerverk som säger precis vad som behöver sägas. Ett album som sticker lika mycket i öronen som omslaget svider i ögonen. Ett fräscht försök som är suveränt utfört. Läs gärna serien på The Knifes hemsida om extrem rikedom och feminism.

James Blake – Overgrown
Blake driver inte bara sina experiment med hur lugn elektronisk musik låter bäst vidare, han lägger även in ytterligare lager av låtskrivarteknik i sin musik och låter mer singersongwriter än någonsin tidigare. Det är precis vad som behövs i en musikscen där människan bakom blir allt mer osynlig och musiken lätt blir opersonlig.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Håkan börjar bli gammal nu. Det är trevligt.

Yeah Yeah Yeahs – Mosquito
Nej, YYYs kommer med största sannolikt aldrig gå tillbaka till sitt skränigare garagerocksound. Det är dags att släppa det nu, dags att ta bandet för vad de gör i dag istället för att hoppas på en garagerockrevival-revival. Samma sak gäller för The Strokes, också aktuella med ett nytt album, men där Strokes snubblar och dribblar bort sig själva står YYYs med fötterna stadigt. Monstruösa singeln Sacrilege skiner överlägset starkast på albumet Mosquito, med geniala gospelinslag med stor allsångspotential. Resten av albumet visar upp nya sidor av bandet, på gott och ont men mest på gott.

Även: Kurt Vile – Wakin on a Pretty Daze, The Flaming Lips – The Terror

SPELLISTA: Låtar du måste höra från april

Sju års väntan är över – i dag lyssnar vi på ett nytt studioalbum från The Knife. Det är Pitchfork som streamar Shaking the Habitual på sin sida Pitchfork Advance, där man kan streama album innan de kommer ut. Albumet släpps officiellt först nästa vecka och har föregåtts av singlarna Full of Fire och A Tooth for an Eye. Hittills låter de galnare än någonsin!

Lyssna här!

Det känns som att vi är en del av The Knife-hysterin med flertalet inlägg om bandet och detta är det andra för dagen. Men med tanke på att folk fortfarande surar över att de inte fick biljetter till spelningarna i Stockholm passar vi på att berätta att de nu börjat dyka upp bland festivalsläpp.

Way Out West är en av de festivaler som The Knife kommer att besöka till många svenskars glädje. De är även klara för den finska festivalen Flow.

Flow passar dessutom på att bekräfta en hel del andra namn på samma gång (Way Out West nöjer sig med The Knife och slår sig själv för bröstet): Nick Cave & The Bad Seeds, Blixa Bargeld, Azealia Banks, Solange, Mykki Blanco, Of Monsters and Men, Goat, Karenn, Jupiter & Okwess International, Ebo Taylor, Sarah Kivi & Non Orchestra, Karri Koira.

Sug på den Luger. Släpp lite fler namn va? Värt att nämna är att dessa festivaler är väldigt nära inpå varandra. Så det är inte helt omöjligt att vi kanske kan få se Azealia Banks på Way Out West.

Nästa vecka, 29 januari, kommer den första singeln från The Knifes nya skiva Shaking The Habitual. Full of fire heter den och ni kan, tills det det försvinner, lyssna på ett kort smakprov ovan. Vad jag ska säga om detta vet jag inte riktigt. Det känns bäst att låta kommentarerna vara tills en har hört hela singeln.

Spårlista som ännu inte är bekräftad (19 minuters låt!!!). Skulle denna spårlista stämma så handlar det om en dubbelskiva, som ni märker om ni tittar på den totala speltiden. Vi får se.

A Tooth for an Eye — 6:04
Full of Fire — 9:17
A Cherry on Top — 8:43
Without You My Life Would Be Boring — 5:14
Wrap Your Arms Around Me — 4:36
Crake — 0:55
Old Dreams Waiting to Be Realized — 19:02
Raging Lung — 9:58
Networking — 6:42
Oryx — 0:37
Stay Out Here (feat. Shannon Funchess) — 10:42
Fracking Fluid Injection — 9:54
Ready to Lose — 4:36

Det blev biljettstrul av sedvanligt slag när biljetterna till The Knifes spelning i Stockholm släpptes i fredags. Men, nu är det klart att The Knife kommer att göra en andra spelning – dagen efter den första.

Biljetterna till den nya spelningen 17 maj släpps i morgon måndag, 21 januari, klockan 12.00. De kommer att sälja via Ticnet.

Det var inte alls länge sedan som fick reda på att The Knife släpper en ny skiva 5 april. Samtidigt meddelades det även att livespelningar kommer att genomföras. Däremot var det inte lika snabba på att utannonsera när, eller var.

Först fick vi veta att en spelning skulle ske i Danmark och i dag fick vi reda på lite mer, bland annat att de spelar i Stockholm 16 maj på Hangaren Subtopia.

För de som prenumererar på The Knifes nyhetsbrev kommer biljetterna till denna spelning att släppas nu på onsdag (16 januari). Lite av en förhandsförsäljning. Vad som händer med de biljetter som osannolikt finns kvar efter, är oklart.

Uppdatering: Övriga biljetter släpps fredagen den 18 januari kl 09:00 och säljs via Ticnet.se.

Släpps 5 april

De flesta, i alla fall de som inte sett operan Tomorrow, In A Year, är nog väldigt sugna på att höra hur musiken som The Knife skrivit till denna föreställning låter. Framför allt med tanke på att biljetterna just nu är slutsålda till de svenska föreställningarna. Den 1 mars släpps samarbetet med Mt. Sims och Planningtorock på CD, och förmodligen i nedladdningsbart format.

Så här säger Karin, om den låt ni nedan kan ladda ner; ”The title is taken from Charles Darwin’s studies of pigeons, a breakthrough of his examinations, coming home after The Beagle trip, it is when when he started to discover the genetics transfered within generations. It is a track maximizing the results of his studies. I thought of the ”diversity of everything” something we have discussed a lot with Hotel Pro Forma, and a non-hierarchical way of seeing things. All the small details he studied and made notes of, like a pile of ants, an ants hill. Also a feeling of seeing things for the first time, overwhelming and shaken, but not afraid.”

The Knife – Colouring of Pigeons

Tracklist:

CD 1
01. Intro
02. Epochs
03. Geology
04. Upheaved
05. Minerals
06. Ebb Tide Explorer
07. Variation of Birds
08. Letter to Henslow
09. Schoal Swarm Orchestra

CD 2
01. Annie’s Box
02. Tumult
03. Colouring of Pigeons
04. Seeds
05. Tomorrow in a Year
06. The Height of Summer

Bonus track
07. Annie’s Box (alt. vocal)

Besök theknife.net för mer information.

The Dreijers har dock alltid valt att sålla sig till den udda klicken av tacktalare på Grammisgalan. När de tog emot deras första Grammisplanka 2003 visade de sitt missnöje med den patrialkala musikindustrin genom att skicka upp konstnärsduon Unfucked Pussy på scen utklädda till gorillor med siffran 50 skrivet på bröstet och ryggen för att ta emot priset. Så här i efterhand är det lite oklart vart konsten eller budskapet låg i detta. Kan tilläggas – utan att lägga någon som helst värdering i det – att både Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel från Unfucked Pussy är alumnkamrater med Anna Odell. Men nog om det, tillbaka till Dreijers besök på Grammis. När The Knife tog hem en halv regnskog i Grammisar 2006 valde de att tacka folket via videolänk. Videolänk är ju något som alla från Zlatan till Madonna använder titt som tätt för att tacka och bocka. Skillnaden var bara att The Knifes videolänkar var något åt det udda hållet.

Men nu är det slut. Nu kommer vi alltså få nöja oss med de förutsägbara tacktalen framöver om inte någon chockar och kör en ”Popsicle”. Hur många år det dröjer tills Fever Ray blir nominerad till årets artist?