I slutet av januari fick vi äntligen återse The Embassy igen. Elis skrev då om att skivan var ”oupphörligen intressant” och just Livin Is Easy beskrev han som ”underklassdisco”. Till denna låt har nu den svenska duon släppt en video (av Thomas Hämén), och känslor av disträ, mjuk disco är något som jag känner av hela vägen, även om videon adderar något erotiskt. Denna softa men ändå euforiska känsla smälter ihop med den akustiska gitarren och Fredrik Lindsons sensuella röst.

När jag koncentrerat ser på videon stirrandes in i skärmen blir jag helt fast. Det känns som att jag dras in och när allt tonar ut känner jag hur rummet snurrar, en lätt yrsel tar vid och jag fascineras över hur de har fått något så enkelt att kännas så mycket. Genom ett filter av psykadeliskt dunkande färger (epileptiker bör vara aktsamma) slår olika sorters blommor ut. Klyschigt nog känns allt erotiskt på ett ”Blommor och bin”-vis. När videon tonar ut stannar bilderna vibrerande mot näthinnan och med ett kännbart illamående, som på ett märkligt sätt känns behagligt, så måste jag blunda en stund innan dagen får fortsätta.

Vad känner du när du ser på videon? Kanske kommer du inte ens i närheten av vad jag upplevde, eller så känner du något ännu större. Se den!

Samtidigt som Thomas Häméns visuals projicerar blommor som slår ut på en stor duk kliver The Embassy upp på scenen. Först upp är Torbjörn Håkansson, iklädd de ljusblåaste jeansen någonsin. Han slår sig ned vid sina synthar, tittar ut över publiken med sin karaktäristiskt skeptiska blick och inväntar Fredrik Lindson. När även han är uppe på scen startar de introt. En helt annan version av Roundkick än den som agerar albumöppnarare på Sweet Sensation dras igång. En mer lekande version, där beatet och basen får ta en större plats. Där Fredriks släpiga sång närmast smälter samman med musiken. Sedan är popkavalkaden i full gång.

Publiken är blandad. En del äldre, som var med när det senast begav sig, och en del, yngre som inte riktigt vet vad de ska vänta sig. Ett par, kanske tre, yngre män, säg knappa tjugo, illustrerar detta väldigt väl. De står i ring och diskuterar alldeles innan spelningen. En av dem uttrycker att det nog blir en kort spelning, med enbart hits för ”de har ju inte så mycket material”. Jag blir elitistisk när jag hör det. Myser lite för mig själv av tanken att de nog inte kommer få som de vill. Och jag har alldeles rätt.

Det låter banalt, men The Embassy ger mig verkligen precis det. Allt jag någonsin vill ha i popmusik. Såväl på skiva som live.

Redan när andra låten, Related Artist, kommer igång börjar jag förstå. The Embassy tänker inte bjuda på det förväntade, de tänker inte spela Some Indulgence eller You tend to forget. De tänker inte ge publiken en uppradning av sina mest välkända alster. De tänker spela hela nya skivan, rakt igenom. Och som de gör det. Låt efter låt rullas igång, de får växa och står på sina egna ben. Pop när den är som allra finast. Om någon tvivlat på storheten i Sweet Sensation, gör inte det! Den är fantastiskt fin på skiva, och kanske än bättre live. Om inte annat så mer livfull, dansant och extrovert.

Fredagens spelning på Inkonst var min tredje med The Embassy. Det var också den mest fläckfria spelning. Inga tekniska strul, alls. På sätt och vis förväntar man sig lite strul och egenheter. Så när strulen försvinner är det härligt att egenheterna får ta större plats. Allra tydligast är Torbjörns termos. Ur den häller han vid ett flertal tillfällen upp något i den tillhörande termosmuggen. När han sedan får feeling bjuder han på dans, samtidigt som han dricker. Det är svårt att inte älska The Embassy i ett sådant ögonblick.

Som helhet är spelningen verkligen en hel, fullständig upplevelse. De vackra ljudbilderna, de sjungande xylofonerna, de egendomliga men ack så älskvärda samplingarna, Fredriks släpigt halvfalska sång, ja allt tillsammans skapar The Embassy och deras storhet. Och allt lyfts upp och visualiseras med hjälp av Thomas Hämén. När spelningens, och Sweet Sensations, sista låt All I ever wanted rullar igång kan jag inte låta bli att le för mig själv. Vill man få sig en lektion i fantastisk pop ska man lyssna på den låten. Antagligen en av årets allra vackraste. Det låter banalt, men The Embassy ger mig verkligen precis det. Allt jag någonsin vill ha i popmusik. Såväl på skiva som live.

I P3:s Musikguidens intervjusegment Kronologen så pratade Ola Borgström i höstas om åren med Service. Det var en mycket fin intervju med en beundransvärd, välförtjänt mytomspunnen människa vars label (eller ska vi säga sekt, eller kanske kringresande cirkussällskap?) gett världen löjliga mängder förträfflig musik under 00-talet. Så många perfekta popskivor, så mycket benhård integritet, pärlor och purhet, att vi nog fortfarande inte förstått kulturgärningens innebörd. Som Borgström uttryckte det: kanske blir det först dagen då ”räkningen görs upp” som vi kan ge dessa artister det hutlösa erkännande som de förtjänar. Som vi kan förstå förbisedda akter som Franke och gengångarbandet Lake Heartbeats sanna betydelse till fullo. Kanske kommer det en sådan dag, kanske inte. Sent skall syndaren vakna, etc. Kanske var allt till det bästa.

Det här ska ju dock inte handla om Service, förlåt om jag svävade iväg något. Det här ska, närmare bestämt, handla om något som just nu är nästan tvärtom. Jag tänkte skriva om The Embassy och deras nya album, Sweet Sensation. Och det är oundvikligt att inte ta avstamp i Service, livsstilen som duon är sprungen ur. Den glimrande kontexten ur vilken de uppstod. Det är också oundvikligt, för mig, för min skenande fantasi, att inte dra egna slutsatser om labelns död (eller koma, skendöd?). Att Service upphörde med sin verksamhet i höstas kändes, såklart, helt logiskt. Det finns något vackert, såklart (igen), i att sluta innan allt det strålande och kompromisslösa man skapat svärtas och smutsas ner av allt lamare output och tröttare samtid. Bättre försvinna än stelna, bättre vårda minnen och milstolpar, missionera förflutet, bygga nytt någon annanstans. Lämna över stafettpinnen till, säg, Look, Press, Real Job (”Revenue-sfären”). Det säger sig självt. (Efter ett tag skulle kanske någon utomstående tagit mod till sig och skickat in en demo till Borgström, hemska tanke!). Så, döden logisk och oundviklig, absolut, men jag tror att det fanns ytterligare anledningar till Service sista suck; nämligen det brutalt enkla faktum att The Embassy i fjol annonserade sin flykt. Det må vara spekulation, sprungen ur någon sorts hos mig inneboende medelålders rockmytolog, men jag tror att det var spiken i kistan. Aldrig i livet att Ola Borgström inte hade velat ge ut ett sådant vibrerande mästerverk, en skiva med sådana softade stressundertoner, som Sweet Sensation. Det sved nog när Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson sa farväl, då var ”sluta med flaggan i topp”-beslutet nära till hands (det har det nog varit precis hela tiden). Nog sved det alltid.

Och svider det gör Sweet Sensation. ”Första riktiga skivan på åtta år”, som Metro med vänner brukar skriva. Jag vet inte. Life in the Trenches var ju en ”brand new retroactive product”, inte en trött samlingsskiva vilken som helst, minns ni inte? Jag tänker på Life in the Trenches nu när jag, återigen, ska försöka beskriva The Embassys storhet i ord (ja, jag har försökt innan, och ja, jag misslyckas alltid). Jag tänker också på Kristofer Anderssons nyutgivna intervjubok om motkultur, DIY. Där beskriver han Rebecca & Fiona som Sveriges största punkband. Vilket nog är sant, i viss mening. Men hur mycket jag än uppskattar Rebecca & Fiona (vilket för er, just nu, kan få förbli en gåta) kan jag inte komma undan känslan att i en perfekt värld så hade den titeln slängts på The Embassy. Som motigt hade viftat bort den likt en efterhängsen fluga. Sprungit därifrån, lämnat enbart skuggor. Men, jag tänker på Life in the Trenches. På omslaget till denna uppsamling av urladdningar från höften (i höften satt alltid deras hjärtan, notera), ett artwork signerat konstnären Linnea Rygaard. Jag tänker på denna målning som efter att skivan givits ut visades på Liljevalchs vårsalong. Något som, vad jag vet, var emot reglerna för vårsalongen. Är emot reglerna. När jag såg den överväldigande tavlan hänga där på vernissagen minns jag att jag log. Stod där paralyserad och flinade. Emot reglerna. Så kongenialt.

För The Embassy är, hur stort inflytande de än haft som ”trendsättare” och populärkulturella föregångare, fortfarande emot reglerna. De har alltid varit emot reglerna. De har skrivit egna, javisst. Men de går emot dem också.

De är i en sits där de får göra precis vad de vill, kan göra precis vad de vill. Där det kan göra Sweet Sensation. De har gjort bristen på konsekvens till ett konsekvent uttryck, de har gjort saknaden av autenticitet till ett äkthetsbevis, de har gjort vägran till plakatpolitiska ställningstaganden till politik i sin renaste form. De har gjort stelheten dansant.

Sweet Sensation är precis så bra som den måste vara. Jag tänker inte gå in på enskilda låtar. Du kan ju faktiskt lyssna själv. Nej, det är faktiskt inte mitt jobb att recensera skivor. Jag behöver inte göra det, jag tjänar inga pengar på det. Vad jag gör för att gå runt ekonomiskt? Jag säger som Ola Borgström: ”Jag pantar burkar.” Jag har låga driftskostnader. Nej, jag skriver om musik för att jag måste. Och då kan jag skriva att Sweet Sensation är så bra som den måste vara. Att det är en oerhört bokstavlig skiva. Att det är att åldras med batik. Att vara evigt ung. Att stå i en klubbkö. Att aldrig repa. Sitta ner. Aldrig vika en tum från det som betyder. Ro. Det är soft, luftigt, drivet. Sotigt. Stick i lungorna. Medvetet, minutiöst. Oförutsägbart. Jag kan skriva att det är en definition av underklassdiscon lika luddigt sylvass som någonsin (lyssna på första fem sekunderna av Livin’ Is Easy och du förstår). Jag har, för övrigt, börjat hysa samma förvirrade kärlek till begreppet underklassdisco, eller ”Underclass Disco”, som jag känner inför begreppet ”språkmaterialism”.

Skivan är ett nio spår stort, effektivt verk som grundlades redan för två år sedan när låten I-D skapades. Denna vackra låt med sin ljuvliga, xylofonuppburna refräng. Word säger: ”Betrakta ordformen (xylofonuppburen). I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.” Jag säger: fuck you, Word. Jag skriver om Sweet Sensation. Om vadderade fatwor självklart utplacerade likt pärlor på ett band, kattguld i solen, vodkashots på en bricka. Undanmanövrar till släpiga sånger. Sött, trögflytande, men ändå inte. Tracey Thorns samplade anti-professionalismvisdom, som inleder U, och som kommer ringa i öron ”när räkningen görs upp”. Ja, långt senare, i utdragna ekon till eftersvall.

Ibland sjunger Fredrik Lindson sämre än någonsin. Vilket inte alls är dåligt. ”Gender and race, always.” Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Ibland låter det fortfarande som om festen är viktigast. Spring. Andas. Burkarna kan man panta dagen efter. Det svider, det svänger. Det är oupphörligen intressant.

Musikguiden i P3 spelade Related Artist – The Embassys nya, fullkomligt briljanta låt – i måndags. Programledarna slog sig för bröstet och kallade det ”världspremiär”, för att sedan skratta rått och ironiskt (eller bara oförstående?) åt Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindsons programförklaring, att Related Artist handlar om ”längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad”.

Det kanske var en så kallad världspremiär, men inte en särskilt värdig sådan. (Låten var för övrigt med på samlingen Kning Disc 2005-2012 Box Set som kom redan i fjol, den finns på Spotify, bland annat). Till P3 och programledarna får jag lust att skrika, likt Ian Brown en minut och 54 sekunder in i Stone Roses första tv-framträdande: ”Amateurs!!! Amateurs!!!”. Frustrerat, med tilltufsat hår och små arga ögon. Till The Embassy vill jag viska ömt att jag suktar något enormt efter nya skivan. Att jag suktar efter framtid. Att tempot i Related Artist är to die for, uttrycket likaså. Stringensen, detaljrikedomen, budskapet. Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Tack.

Istället för stön: flås. Men flås lika erotiskt laddade som någonsin de k-märkta stönen i Some Indulgence. Upphetsade flås, men samtidigt påtagligt blasé. Andra andningen, tickande trummor. Några drag på en gitarr. Knaster. En basgång som liksom ekar ut från den där ”klubben” i det där skeva paradiset som skulle kunna vara ett sunkhak i Abrahamsberg. Och sedan: en inledningsfras laddad med så mycket rockhistoria att du inte ens vet var du ska börja i tankegången kring vad detta nu ska betyda. I tankegången kring hur mycket ironi denna inledningsfras eventuellt laddats med, eller eventuellt inte alls laddats med. Den behöver inte ha laddats över huvud taget. A hard rain’s gonna fall. Ett klingande skratt. Kanske en kommentar på föregående eventuella laddning. Ett klingande som skedar mot glas. Som om någon ska hålla tal. Säga: ”No holiday for sure”. Mer flås. Som den där obehagliga rösten på andra sidan telefonlinjen som inte vill ge sig till känna. Aldrig vill ge sig till känna. Viskningar. Inbillar mig att någon slår på oljefat, slår på porslin. Krossar. Man kan hävda att det svänger.

The Embassy är här. Det var här hela tiden. Nu med en ny låt lika vacker som batikmönstret på Torbjörn Håkanssons tröja. Den jag inbillar mig att han bär ibland. Han gjorde det på The Radio Dept.’s releasefest för Clinging to a Scheme. Det var i Abrahamsberg. Utanför hängde alkisar med kamphundar och en långhårig kille som gillade Neil Young. Jag minns det som igår. En luft tung av jordnötter. Jag kan dö om jag får dem i mig. Rev ned affischen på vägen hem. Satte upp den ovanför sängen där den fick sitta i två år tills jag spydde ner den häromveckan. I sömnen. ”You gonna need some comfort”. Fredrik Lindson sjunger det i nya Roundkick. Hade behövt de orden när jag vaknade häromveckan. Spelar den nya låten igen. Tre minuter och 55 sekunder senare är hjärnan fylld av flås. Erotiskt, blasé och svängande flås. Man måste ändå slänga gamla affischer för eller senare. Det kommer nya. Tröstar mig med tanken. Och Roundkick.

Studio och Air France finns inte längre. Men alla hjältar har inte sagt adjö. The Embassy lever ju! Och nu är det klart att de kommer att spela på Knarrholmen. Samtidigt berättar arrangörerna att Samtidigt som, som faktiskt lagt av, också spelar på festivalen. Göteborg x 2 med andra ord.

Festivalen drar i gång om 17 dagar och har ni inte köpt biljetter gör ni det här.

Festivalen pågår mellan 25-26 maj och mer information hittar ni på knarrholmen.com.

[image name=betyg4]

No, no, no
No, no, no
That’s the last word that you’ll hear from me when I go

Life In The Trenches är ingen ny skiva. Det är det som aldrig blev, det vi bara skymtade, aptitretarna som sattes fram för att retsamt inte efterföljas av den där deliciösa huvudrätten. Visionerna som sprack. De gångna 10 åren som inte blev som vi tänkte, som vi önskade. I detta finns en grym skönhet, vilket Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, The Embassy, förstått. En grym skönhet som de både bemästrar och utnyttjar tillfullo i och med denna release, vars formgivning dessutom hör till årets vackraste.

Trots att här finns några spår som aldrig tidigare sett dagens ljus, så är det snarare en sammanfattning av ett decennium ifrån ett band vars främsta signum egentligen är, och alltid har varit, att aldrig se bakåt. Det är inte The Embassys magnum opus. Det är inte i närheten av mästerverket Tacking som de antagligen, när det kommer till låtmaterial, aldrig kommer överträffa, men det är en trasig och beundransvärd andra sida av det förvirrade 00-talet.

The Embassy hatar att bli jämförda med andra band, med annan musik, och det tänker jag inte göra heller. Inte så mycket av hänsyn som av faktumet att det faktiskt är irrelevant. Ingen sjunger som Fredrik Lindson, och ingen samplar stön, indianflöjt och oljefat som Torbjörn Håkansson. Inga är lika hänsynslösa och direkta, men samtidigt så ömsinta gentemot sitt egna arv. Och jag vet att jag kanske ljuger nu, eller: jag ljuger nu, men det spelar heller ingen roll. Musiken spelar roll. Gitarrerna i State’08 (lika briljanta nu som då), det eskalerande ”fuck you”-drivet i No Thanks, vemodet i C’est La Vie, doo wop-kören i Who Put The Ass In Embassy, de instrumentala partierna som tyvärr inte kan kallas mycket mer än mediokra men trots det bidrar med ”en stämmning”, det är det som betyder något.

De kallar det ”underclass disco”. Jag kallar det för ännu en tegelsten i bygget av The Embassys bedårande mytbildning. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av Fredrik, som vid sidan av musiken jobbar i kassan på ett solarium och Torbjörn som lastar apelsiner i Göteborgs hamn. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av två män från Göteborg som lärde känna varandra efter att Torbjörn kört in i en fontän med sin bil och fick tillbringa natten i fyllecellen på häktet där Fredrik arbetade som fångvårdare. Och trots att inget är sant så är allt sant, och jag spelar skivan igen.

Det som vid första anblicken ter sig mest som ett trött retroperspektiv vecklar alltså så småningom, likt en ovanligt kompromisslös fjäril, ut sina vingar och det är inget mindre än en mycket vacker upplevelse. Fredrik Lindson sjunger ”No, no, no”. Och han blickar bara framåt.

Samlingsskivan som heter Life In The Trenches – The Other Side Of 2001-2011, släpps 27 september.

När och var?

07 oktober – Stockholm, Debaser Medis
28 oktober – Göteborg, Stadsteaterns Foajébar
4 november – Malmö, Inkonst

The Embassy – Flipside of a Memory

I slutet av september släpps Life in the Trenches med The Embassy på Service. Någon slags samling, eller något. Hur som helst så har ni här den gamla dängan Flipside of a Memory, som kommer att vara med på skivan. Många har säkert hört den något Nirvana-inspirerade gitarrslingan som dyker upp ibland, och andra har inte gjort det. Alltså: nytt för vissa och lite nostalgi för er andra.

The Embassy har, för er som missat det, startat en label med namnet Look och detta är deras första fantastiska släpp på denna label. Videon är gjord av Malcom Noble.

Läs mer om Look på looklook.at.