Tre svenska:

Jens Lekman – An argument with myself
Det är lite som att svära i kyrkan att erkänna att man inte är världens största Jens Lekman-fan när man skriver för tram7. Men så är det faktiskt. Visst, jag har lyssnat en del och gillat vissa låtar och sådär. Men ingen har fullkomligt knockat mig som låten An argument with myself. Den har exakt ALLT. Fantastiskt bra, kanske en av årets bästa låtar? Definitivt månadens bästa. Resten av EP:n håller inte samma klass men är värd ett par lyssningar.

The Embassy – Life in the trenches
The Embassy är kanske något av det hippaste som Sveriges musikscen någonsin fostrat? Jag tror det. Jag är inget större Embassy-fan egentligen och det beror mest på att jag knappt lyssnat. Bara hunnit några varv av den här skivan dessutom så har knappt mandat att tycka. Men såhär: Det låter lovande och har potential till att bli något jag älskar. Återkommer kanske i frågan.

Mattias Alkberg – Anarkist
Visst, Mattias Alkberg är en bra musiker och framförallt en jävligt skön kille. Det låter ganska Mattias Alkbergskt och kritikerkåren älskar detta, som väntat. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det funkar att lyssna på. Stabilt bara. Eftersom jag har nån slags fetisch för barnkörer så tycker jag att Helgen v.51 är skivans bästa låt. Och ångrar mig redan för att jag bjöd på den infon.

Bubblare: Parker Lewis – Pengar och leenden, Den svenska tystnaden – Den svenska tystnaden

Tre utländska:

The Drums – Portamento
Jag är så förutsägbar ibland. Självklart älskar jag The Drums lättsmälta (mitt absolut bästa ord för att beskriva bra musik) och enkla pop. Precis som förra skivan och förmodligen nästa skiva. Skivan saknar en Lets go surfing-hit, men Money är inte många steg efter. Månadens bästa, såklart.

Girls – Father, son, Holy ghost
För varje släpp som Girls gör så blir dom lite lite sämre. Debuten Album var ju fullkomligt lysande, sen dalar det sakta i kvalitet. Precis som de flesta andra som slår igenom med dunder och brak. Låtarna under 4 minuter är skivans behållning. Fortsätt så och sluta med sömnpiller som Forgiveness som klockar in på strax under 8 minuter. Strax under 8 minuter av absolut ingenting.

Zola Jesus – Concatus
Skön röst. Elektrisk pop. Riktigt bra från en artist som jag av någon anledning aldrig lyssnat på tidigare. Ätgärdar detta nu. Påminner lite om Lykke Li?

Bubblare: Kasabian – Velociraptor!, Iceage – New brigade (världens kortaste skiva?)

[image name=betyg3]

Med oblyga blinkningar till både Beach Boys och TTA slog The Drums ned som en bomb på bloggar och indiedansgolv häromåret med sin naivt raka hipsterpop. Det självbetitlade debutalbumet var späckat av Beatles-frisyrer och energiskt blåögda refränger om bortgångna bästa vänner, surfcravings och kärlek dömd att sluta i tårar: det var mycket fint, ärligt och omedelbart, men avsaknaden av tuggmotstånd samt otillräckliga doser originalitet och variation resulterade i att bandet försvann från den mest uppskrivna scenen ungefär lika snabbt som de gjort entré.

Nu kommer uppföljaren, Portamento, och det låter precis som förut. Med samma direkta enkelhet i melodierna och, misstänkt, bekanta gitarrslingor upprepar de unga männen från (ja, ni gissade rätt) Brooklyn framgångsreceptet som genererade så fina recensioner förra gången. Och jag kan inte annat än omfamna det, om än inte förbehållslöst. Frontmannen Jonathan Pierce mässar medvetet sina repetitiva one-liners om kärlek och död, apatiskt och förbannat snyggt, i små popmästerstycken som Hard To Love, I Don’t Know How To Love, och Book of Revelation. Det svänger skickligt och jag har svårt att sitta still, men samtidigt: inte ens dessa, Portamentos starkaste spår, har bäst-före-datum som ligger särskilt långt fram i tiden. De är fina dagsländor absolut, men inte extremt mycket mer, vilket är anledningen till att jag inte delar ut ett högre betyg. Det, samt faktumet att skivan redan vid första lyssningen också har några trista partier, även om det mesta är kärlek vid första lyssningen.

The Drums största styrka räcker dock som ensamt argument för att införskaffa denna skiva. Utöver refrängerna som är lika mycket tuggummi- som britpop så är det enkelheten i texterna och framförallt det geniala upprepandet av glada som deppiga sentenser som är den främsta behållningen. Existensberättigandet, om ni så vill. Ni som hörde debutskivans bedrövade pärla I Need Fun in My Life kommer förstå vad jag menar. Ni andra borde ge det en chans och inte låta er skrämmas av det löjligt American Apparel-doftande höljet.

I dag blev det klart att två av våra mest framgångsrika artister de senaste åren, sett internationellt, kommer till Way Out West för en exklusiv spelning var i sommar. Jens Lekman som förnärvarande spenderar mest av sin tid i Australien ger den enda festivalspelningen i Europa när han återvänder till sitt Göteborg. Och Lykke Lis är den enda i Norden.

Men det är inte allt, det är också klart att debutaktuella The Drums och Panda Bear från Animal Collective kommer. Dessutom verkar Air vara klara, men det är ännu inget som bekräftats av Luger.

Dagens nya artistsläpp:

Jens Lekman
Lykke Li
The Drums
Panda Bear

Way Out West äger rum 12-14 augusti i Göteborg och biljetter kan ni köpa här.