[image name=betyg3]

Georgias produktivaste och i nuläget mest kompetenta lo-fi/garage punkband, i den mån man kan kalla band inom den genren ”kompetenta”, The Black Lips är tillbaks med sin sjätte skiva, Arabia Mountain. En ojämn skapelse, lika beroendeframkallande som irriterande. Ja, man kan med andra ord säga att allt är i sin ordning.

The Black Lips är som allra bäst när de kryddar sina tvåminuterslåtar med handklapp i otakt, vissling, akustiskt skrammel och falsk stämsång. När de lyckas låta som en blandning av Violent Femmes, Ramones, The Only Ones och något odefinierbart eget mer modernt, vilket de gör på ungefär hälften av skivans 16 låtar. Det är tillräckligt hög frekvens för att man ska kunna uppskatta det, den svängiga energin och den charmiga semipunken, men tillräckligt låg för att en känsla av mättnad till slut ska parkera i ens huvud.

Det är en fin balansgång. För när det är som mest hjärndött och garagerock-klycshigt, som i Mad Dog och Mr. Driver, när texterna blir som parodier och när melodierna inte lyfter är Arabia Mountain en tröttsam, på gränsen till dålig skiva. Tur då att varannan låt är som Bone Marrow och inledningsspåret Family Tree, fylld med livsbejakande energiskt oljud och kärleksfyllda stölder från rockhistorien som får en att önska att man fått vara med i replokalen när de kom till. Att man fått vara med när de spelades in i stunden, i berusningen, för det är så det låter. Då är, givetvis, allt förlåtet.