Flora & Fauna fyller 13 år i år vilket firas med en ny samlingsskiva, passande betitlad just Flora & Fauna. På denna sköna otursnummersjubileumskompilation (dagens ord) så finner man nytt material från nästintill samtliga artister som släppts genom åren på den stockholmsbaserade etiketten, bland annat låten Lies av tram7-favoriten The Bethlehem Beard Corporation. En två minuter lång och fullkomligt gnistrande lektion i exemplariskt svängande lo-fi. Beach Fossils med kamrater kan slänga sig i väggen. Den bästa, smutsigaste och mest fängslande så kallade ”Brooklynpopen” görs för tillfället på Timmermansgatan i Stockholm.

[image name=betyg4]

Jag ska börja den här recensionen med att skjuta mig själv i foten. Eller: någon kanske tycker det. Någon kanske anser att en kritiker som ger bra betyg till en person i sin egen bekantskapskrets förlorar sin trovärdighet. Denna någon måste i sådana fall även misstro Andres Lokko när han skriver om Saint Etienne, denna någon måste tvivla på Carl Reinholdtzon Belfrage när han skriver brutalt vackert om den bortgångne Anders Göthbergs gitarrspel. Denna någon vet antagligen ingenting om musik.

The Bethlehem Beard Corporation är Baba Stiltz. Född 1993. Mitt första minne av honom: en kille med keps och ryggsäck som dansar i en skolkafeteria till lite för hög musik. En kille med keps som helt utan den osäkerhet som annars var så representativ för eleverna som gick första året på gymnasiet stod där och dansade till sina egna låtar. Och fullkomligt struntade i omgivningens höjda ögonbryn. Kommer ihåg vad jag kände: ilska som i ”Hur vågar han?”, men också beundran och kanske i viss mån avundsjuka. Hur vågar han?

Nu släpps I Hate My Village på Flora & Fauna. På vinyl och digitalt. The Bethlehem Beard Corporations andra skiva. Jag hatar min by. En känsla av ångest och alienation. Känner att skivans låtar kunde fått dra lite mer åt det hållet textmässigt också. En känsla av ångest och alienation, för mig är det ju Baba Stiltz. Kanaliserad genom en till synes aldrig sinande kreativ mental process, ständigt pågående i hans huvud.

Killen med kepsen. Efter några månader var allt mitt agg mot Baba som bortblåst. Fascinationen dock, den bara växte. Det var aldrig så, trots att vi gick i samma skola och hängde med samma människor, att jag pratade med honom, men ändå stod det helt klart de få gånger han tittade en i ögonen: den här killen lever för den musiken han gör. Och han bryr sig inte ett dugg om du tycker om det eller inte. Det var en ärlighet som tog andan ur en.

Det känns som att den bakgrunden var relevant. Han har ett år kvar på gymnasiet Baba, innan han kan erövra världen på riktigt. Om det blir under namnet The Bethlehem Beard Corporation (han kallar det ”pop” för att inte begränsa den mångfacetterade musiken) eller under namnet Baba Stiltz (dom kallar det ”skwee”) återstår att se. Nu går jag över till själva bedömningen, skivans låtar. I Hate My Village.

Det är paradoxal musik, musik som jävlas med mig. Jag tror att jag hittat ett låtbygges mönster, ritningen, tror att jag detekterat den röda tråden och då ändrar den plötsligt tempo, en takt bryts och något nytt uppstår. Ibland är det finstämt som om M. Ward tagit med sig en trasig gitarr in i Conor Oberst pojkrum för ett väldigt alternativt jamsession, ibland drar Baba Stiltz iväg på elektroniska äventyr med samma iver som en ung beatpoet framför en amerikansk motorväg, att genrebestämma är svårt. Och, när jag tänker efter: verkligen inte nödvändigt. Det är en ung man som sjunger om vad som sker och händer i en ung mans liv. Det är paradoxal musik. Det är Baba Stiltz med sitt projekt som förtjänar att uppmärksammas och lyssnas på. Det är nyskapande svensk musik och det är ett av årets snyggaste skivomslag. Jag hatar min by.

Det är inte en fulländad skiva på något vis, inte en perfekt skiva, och även om jag kanske saknar de där verkliga knytnävslagen i solarplexus till låtar så tror jag att det är i avsaknaden av perfektion som den största storheten i I Hate My Village går att hitta. Kort och gott, det är kompromisslöst. Och väldigt konstigt. Kan inte låta bli att tänka på en viss tuff allians tidiga, tonårsnaiva på liv och död-oeftergivlighet, även om musiken i det fallet var utrustad med en helt annan sorts direkthet (och refränger som fastnade likt tuggummi). Baba Stiltz gör med The Bethlehem Beard Corporation låtar som växer i längden, låtar som växer i varandras sällskap. Tillsammans berättar de historien om killen med kepsen i kafeterian som struntade i den ängsliga hierarkin som styr institutionen som vi så populärt kallar svensk gymnasieskola.

En av årets mest briljant ironiska kommentar till samtidens musikklimat går att finna på första singeln, Marcy Ave. Baba sjunger ”I’ve been walking around in Brooklyn for a while”, och jag tänker att den här skivan skulle fått så extremt mycket mer uppmärksamhet om The Bethlehem Beard Corporation hade varit baserat i den del utav New York som står för den bästa, men också antagligen ängsligaste och mest överhajpade nya musiken. Annars är en personlig favoritstund på skivan en fantastiskt snygg Public Enemy-sampling i 1993: ”Hey Chuck, we got some non-believers out there.” Det för tankarna till Radio Dept. och deras mästerliga återanvändande av hiphoprelaterade citat på Never Follow Suit från i fjol. Dessutom är jag allmänt förtjust i artister som lyckas med konststycket att göra en fin låt dedikerad till året som man föddes.

Måhända att jag sköt mig själv i foten, det var värt det. I Hate My Village är sentimental så att det förslår. Med en aura av ”fuck you” till precis allt och alla (men mest dom som förtjänar det). Baba Stiltz, jag bugar

The Bethlehem Beard Corporation – Marcy Ave

Baba Stiltz. Lägg namnet på minnet. I maj släpps I Hate My Village, hans andra platta under namnet The Bethlehem Beard Corporation, via skivbolaget Flora & Fauna. Första singeln, Marcy Ave, bådar gott. Det är drömsk, tillbakalutad pop när den är som finast. Ärligt, men distanserat på samma gång. Baba sjunger med en släpig autotunad röst över en upphackad gitarr och ett hypnotiskt beat om doften av kanelbullar och om Brooklyn. Bland annat. Plötsligt känns sommaren inte så avlägsen.

Just i dag släppte The Bethlehem Beard Corporation (eller The BBC hädanefter) sitt album When the beards met in Bethlehem på Flora & Fauna. För att fira detta bjuder man på singeln Into Air och en remix gjord av Kool DJ Dust. Det är en remix som låter ungefär som något man skulle kunna förvänta sig från denne man.

Är ni sugna på att se The BBC live så är det releasefest på Café String torsdag den 5 februari.

Ladda ner remixen samt det fina och lite dunkla folkpop originalet nedanför!

The Bethlehem Beard Corporation – Into Air
The Bethlehem Beard Corporation – Into Air (Kool Dj Dust turn Into Me Remix)