Nick Cave är tillbaka! Eller ja, tillbaka och tillbaka, han har inte precis legat på latsidan sedan förra albumet med The Bad Seeds, Dig, Lazarus, Dig!!! från 2008. Sedan dess har han släppt ett album med sitt andra band Grinderman (och hunnit upplösa och återförena bandet), skrivit filmmusiken till The Road och Lawless (som han även skrev manuset till) och släppt sin andra roman, The Death Of Bunny Munro. Detta utflöde av material i all ära, men det är ändå här, tillsammans med The Bad Seeds, som han hör hemma, det här är den ”riktiga” Nick Cave. Trots detta är det svårt att inte känna sig en aning besviken när man lyssnar på Push The Sky Away.

Ibland känns det nästan som att The Bad Seeds har glömts bort och vi lyssnar på Caves egna hemmademos som bara väntar på att få fyllas ut och färdigställas av bandet

Det som fattas är helt enkelt dynamik. Det som gör Nick Cave till något av ett musikaliskt geni i mina ögon är att han kan å ena sida skriva Into My Arms, en av världens finaste kärlekssånger, å andra sidan hemska och våldsamma berättelser om ond bråd död som John Finn’s Wife eller Stagger Lee. Man vill höra honom både som desperat demonisk mördare och skönsjungande romantiker. Den dualismen är oerhört viktig och här saknas båda dessa ytterligheter. Nästan alla låtar ligger och flyter på i stort sett samma energinivå, vilket gör att albumet aldrig riktigt lyfter till de höjder man förväntar sig. Det är synd, för man märker att potentialen finns, man hör det i en refräng här eller en instrumental passage där. Det är en fin produktion överlag, men ibland mer underproducerad än vad man är van vid. När man har ett av världens bästa kompband är det tråkigt när man inte utnyttjar det och låter musikerna få glänsa lite. Ibland känns det nästan som att The Bad Seeds har glömts bort och vi lyssnar på Caves egna hemmademos som bara väntar på att få fyllas ut och färdigställas av bandet. Låtar som Mermaids och Finished Jubilee Street blir betydligt svagare än vad de egentligen förtjänar på grund av dettta.

Dock finns det undantag. Jubilee Street är en klockren låt där man helt förstår tanken med produktionen och där den fungerar precis som den ska. Det är en vemodig och vacker låt, avskalad men ändå fyllig med exakt lagom mängd undertryckt energi. De sista två minuterna av låten är ren magi och man önskar att den aldrig ska ta slut. Wide Lovely Eyes är väldigt tjusig och hade passat in bra på t.ex. The Good Son och avslutande titelspåret Push The Sky Away är otroligt enkel men med en stämning som är så stark att man kan ta på den.

Allt som allt är det svårt att tycka illa om albumet, för trots att det är ojämnt är guldklimparna värda att leta efter, och när det väl glimrar till är det bländande, som vanligt. Men vad är grejen med omslaget?