Det kommer en våg är första singeln från Skriets kommande tredje album Shanana som släpps den 17 april. Låten är, föga förvånande, fullkomligt fantastisk med sitt suggesterande (överraskande ljusa) lunk till ljudbild. Komplett med en morbid text lika paradoxalt (eller?) lekfull som obehagligt naiv om ondska, glädje, godhet, grymhet och existens. Såhär kloka ord yttrade Isak Sundström till PSL om videon:

Först kan det tyckas så svårt att förstå lajvare. Vi skrattar åt dom, tycker dom är naiva och verklighetsfrånvända. Men sen förstår vi att det som dom håller på med är vad vi alla håller på med. Vad alla längtar efter; ett sammanhang, gemenskap, en betydelse, en flykt från verkligheten. Dom är bara något extrema och tydliga i sin konstruktion.

Det finns ett problem och det är vår egen betydelse. Att vi måste uppfinna den. Och lajvarna är bra på att uppfinna men det blir inte alltid så bra slutresultat. Men det blir det inte heller i den så kallade riktiga världen.

Att påstå att en ”ser fram emot” albumsläppet är en grav underdrift. Bara faktumet att Jacob Frössén och Isak Sundström valt titeln Shanana ger mig gåshud.

I P3:s Musikguidens intervjusegment Kronologen så pratade Ola Borgström i höstas om åren med Service. Det var en mycket fin intervju med en beundransvärd, välförtjänt mytomspunnen människa vars label (eller ska vi säga sekt, eller kanske kringresande cirkussällskap?) gett världen löjliga mängder förträfflig musik under 00-talet. Så många perfekta popskivor, så mycket benhård integritet, pärlor och purhet, att vi nog fortfarande inte förstått kulturgärningens innebörd. Som Borgström uttryckte det: kanske blir det först dagen då ”räkningen görs upp” som vi kan ge dessa artister det hutlösa erkännande som de förtjänar. Som vi kan förstå förbisedda akter som Franke och gengångarbandet Lake Heartbeats sanna betydelse till fullo. Kanske kommer det en sådan dag, kanske inte. Sent skall syndaren vakna, etc. Kanske var allt till det bästa.

Det här ska ju dock inte handla om Service, förlåt om jag svävade iväg något. Det här ska, närmare bestämt, handla om något som just nu är nästan tvärtom. Jag tänkte skriva om The Embassy och deras nya album, Sweet Sensation. Och det är oundvikligt att inte ta avstamp i Service, livsstilen som duon är sprungen ur. Den glimrande kontexten ur vilken de uppstod. Det är också oundvikligt, för mig, för min skenande fantasi, att inte dra egna slutsatser om labelns död (eller koma, skendöd?). Att Service upphörde med sin verksamhet i höstas kändes, såklart, helt logiskt. Det finns något vackert, såklart (igen), i att sluta innan allt det strålande och kompromisslösa man skapat svärtas och smutsas ner av allt lamare output och tröttare samtid. Bättre försvinna än stelna, bättre vårda minnen och milstolpar, missionera förflutet, bygga nytt någon annanstans. Lämna över stafettpinnen till, säg, Look, Press, Real Job (”Revenue-sfären”). Det säger sig självt. (Efter ett tag skulle kanske någon utomstående tagit mod till sig och skickat in en demo till Borgström, hemska tanke!). Så, döden logisk och oundviklig, absolut, men jag tror att det fanns ytterligare anledningar till Service sista suck; nämligen det brutalt enkla faktum att The Embassy i fjol annonserade sin flykt. Det må vara spekulation, sprungen ur någon sorts hos mig inneboende medelålders rockmytolog, men jag tror att det var spiken i kistan. Aldrig i livet att Ola Borgström inte hade velat ge ut ett sådant vibrerande mästerverk, en skiva med sådana softade stressundertoner, som Sweet Sensation. Det sved nog när Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson sa farväl, då var ”sluta med flaggan i topp”-beslutet nära till hands (det har det nog varit precis hela tiden). Nog sved det alltid.

Och svider det gör Sweet Sensation. ”Första riktiga skivan på åtta år”, som Metro med vänner brukar skriva. Jag vet inte. Life in the Trenches var ju en ”brand new retroactive product”, inte en trött samlingsskiva vilken som helst, minns ni inte? Jag tänker på Life in the Trenches nu när jag, återigen, ska försöka beskriva The Embassys storhet i ord (ja, jag har försökt innan, och ja, jag misslyckas alltid). Jag tänker också på Kristofer Anderssons nyutgivna intervjubok om motkultur, DIY. Där beskriver han Rebecca & Fiona som Sveriges största punkband. Vilket nog är sant, i viss mening. Men hur mycket jag än uppskattar Rebecca & Fiona (vilket för er, just nu, kan få förbli en gåta) kan jag inte komma undan känslan att i en perfekt värld så hade den titeln slängts på The Embassy. Som motigt hade viftat bort den likt en efterhängsen fluga. Sprungit därifrån, lämnat enbart skuggor. Men, jag tänker på Life in the Trenches. På omslaget till denna uppsamling av urladdningar från höften (i höften satt alltid deras hjärtan, notera), ett artwork signerat konstnären Linnea Rygaard. Jag tänker på denna målning som efter att skivan givits ut visades på Liljevalchs vårsalong. Något som, vad jag vet, var emot reglerna för vårsalongen. Är emot reglerna. När jag såg den överväldigande tavlan hänga där på vernissagen minns jag att jag log. Stod där paralyserad och flinade. Emot reglerna. Så kongenialt.

För The Embassy är, hur stort inflytande de än haft som ”trendsättare” och populärkulturella föregångare, fortfarande emot reglerna. De har alltid varit emot reglerna. De har skrivit egna, javisst. Men de går emot dem också.

De är i en sits där de får göra precis vad de vill, kan göra precis vad de vill. Där det kan göra Sweet Sensation. De har gjort bristen på konsekvens till ett konsekvent uttryck, de har gjort saknaden av autenticitet till ett äkthetsbevis, de har gjort vägran till plakatpolitiska ställningstaganden till politik i sin renaste form. De har gjort stelheten dansant.

Sweet Sensation är precis så bra som den måste vara. Jag tänker inte gå in på enskilda låtar. Du kan ju faktiskt lyssna själv. Nej, det är faktiskt inte mitt jobb att recensera skivor. Jag behöver inte göra det, jag tjänar inga pengar på det. Vad jag gör för att gå runt ekonomiskt? Jag säger som Ola Borgström: ”Jag pantar burkar.” Jag har låga driftskostnader. Nej, jag skriver om musik för att jag måste. Och då kan jag skriva att Sweet Sensation är så bra som den måste vara. Att det är en oerhört bokstavlig skiva. Att det är att åldras med batik. Att vara evigt ung. Att stå i en klubbkö. Att aldrig repa. Sitta ner. Aldrig vika en tum från det som betyder. Ro. Det är soft, luftigt, drivet. Sotigt. Stick i lungorna. Medvetet, minutiöst. Oförutsägbart. Jag kan skriva att det är en definition av underklassdiscon lika luddigt sylvass som någonsin (lyssna på första fem sekunderna av Livin’ Is Easy och du förstår). Jag har, för övrigt, börjat hysa samma förvirrade kärlek till begreppet underklassdisco, eller ”Underclass Disco”, som jag känner inför begreppet ”språkmaterialism”.

Skivan är ett nio spår stort, effektivt verk som grundlades redan för två år sedan när låten I-D skapades. Denna vackra låt med sin ljuvliga, xylofonuppburna refräng. Word säger: ”Betrakta ordformen (xylofonuppburen). I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.” Jag säger: fuck you, Word. Jag skriver om Sweet Sensation. Om vadderade fatwor självklart utplacerade likt pärlor på ett band, kattguld i solen, vodkashots på en bricka. Undanmanövrar till släpiga sånger. Sött, trögflytande, men ändå inte. Tracey Thorns samplade anti-professionalismvisdom, som inleder U, och som kommer ringa i öron ”när räkningen görs upp”. Ja, långt senare, i utdragna ekon till eftersvall.

Ibland sjunger Fredrik Lindson sämre än någonsin. Vilket inte alls är dåligt. ”Gender and race, always.” Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Ibland låter det fortfarande som om festen är viktigast. Spring. Andas. Burkarna kan man panta dagen efter. Det svider, det svänger. Det är oupphörligen intressant.

Släpps 5 april

Dagens låt är den desperata och underbart vingliga nya singeln från Tiger Tape, Stanna för alltid, gå här ifrån. Ett euforiskt, frustrerat, dansant och stickigt ångestdriv till smakprov från bandets andra skiva, Borde släppa en bomb över Slussen ikväll, som släpptes häromveckan.

Vid det här laget är det alldeles för många gånger jag hyllat Cascine, och vad de gör. Så vi låter det vara osagt denna gång och koncentrerar oss helt och hållet på vad Hampus Klint och Einar Andersson från Stockholm sysslar med istället. Tillsammans utgör de duon Ditt inre och har bland annat hunnit släppa en EP, och nu är det dags för en ny singel. Inget val får väl ses som A-sidan (finns det A- och B-sidor när allt är digitalt och vad avgör vad som är vad?), då Din röst sannolikt blir något att vänta på tills singeln släpps (11 december – digitalt).

Om du ger mig en chans, så ska jag förändra allt. Om du ger mig en chans, att ställa allt till rätta. Så börjar den förträffligt fina Inget val. Det låter precis som något en går och tänker på när allt inte blivit som planerat, men som ofta bara blir till en tanke att bära med sig i en evighet – något som en inte helt enkelt inte vet hur en ska få ur sig. Eller inte finner rätt tid, plats och sätt att uttrycka det på. Eller så manifesteras allt som vill sägas på det allra finaste sättet: i pop. För även om något skrivs ner, står för sig själv och mycket väl träffar mottagaren på precis rätt sätt, så blir det givetvis hundra gånger kraftigare och känslosammare när ens känslor och tankar presenteras på detta sätt: i ett stycke förförande elektronisk pop. Lågmält och fyllt med hopp på samma gång (de kom ju ändå fram). Och den ekande rösten där i bakgrunden, förstärker det bara ännu mer.

Nästa år kommer dessutom en hel skiva. Det ser även ni fram emot, eller hur?

Blir aldrig trött på Sarah Assbrings bleka eld, den som förgyller och bränner nya skivan igenom. Det är, föga förvånande, en fantastisk skapelse, El Perro Del Mars fjärde album Pale Fire. Från inledande titelspårets fräsande och direkt fanfarlika syntar till avslutande Dark Nights ljuvligt monotona mässande av det slitna ordet ”yeah”. Det är utsökt, något undflyende och så satans samtida. Housepianon som bryter igenom, diskret utspridda. En klase klädsamma tuggummirefränger vars repetitiva sångpålägg och loopade körer är omöjliga att värja sig från. Texter där vartenda ord ekar snyggt oavsett vad de bär för innebörd. Och då bär de dessutom mer än ofta en väldigt fin innebörd.

Att ständigt lovsjunga en artist med epitet som ”kompromisslös”, ”hypnotisk” och ”drömsk” känns något vagt, lite urvattnat och trist. Även om skivan är just kompromisslös, hypnotisk och drömsk i sina vackraste stunder. Den är också melankolisk, dansant, stundtals spartansk, ganska kommersiell. Och tusen andra saker, likt de flesta samtidsartister bakom mästerverk (de är relativt sällsynta) mejslar El Perro Del Mar mycket varsamt fram en viss komplexitet. Vad det säger, egentligen, förutom att Sarah Assbring är en stor konstnär och att ni ska inhandla Pale Fire? Jag vet inte riktigt. Tillåter mig själv (tack Elis) att vara något mer personlig; jag förälskar mig i baktakten på Love In Vain, inbillar mig att det är Virginia Woolfs Orlando som är berättaren i viskande vackra I Was A Boy, faller handstupa för den genialt aparta melodican i singeln Walk On By, blir beroende av det dystopiska skimret i To The Beat Of A Dying World. Du får välja egna personliga favoriter, detaljer att älska och spela sönder. Skärvor att spegla dig i.

Assbring bygger upp oemotståndliga beats, filmiska scener, som hon raserar lika fort. El Perro Del Mars musik är så driven att jag tappar andan, och Pale Fire lever upp, ja till och med överträffar den låga av hopp och orättvist höga förväntningar som tändes i mitt bröst när jag för ett år sedan hörde What Do You Expect (2011 stiligaste, kanske viktigaste samhällskritik förklädd till fragmentarisk popsång). Det är tio svala, eskalerande monument som i sig själva hyllar den kontemporära musiken och allt vad den står för när den är som allra finast. Som hyllar sig själva.

Sarah, you left a mark on the world, sannerligen. Du ligger ständigt i spetsen. Snälla fortsätt, du har allt för dina fötter.

Vit Päls nya singel är kanske årets vackraste kärleksballad på svenska. En bitterljuvt mäktig stockholmsskildring komplett med smäktande piano och vackert blås. En eskalerande sång om olycklig kärlek som landar i ett livsbejakande, tröstande konstaterande. Textraden ”Jag tänker mig er två i Götgatsbacken, han har en liten mössa men en stor mustasch. Jag knäcker din ipad hipsterfuck, genom att sparka din ryggsäck” är redan en klassiker.

Sambassadeur – Memories

Äntligen har det kommit nytt material från Sambassadeur. Det känns som en evighet, men det är faktiskt bara två år sedan den fina skivan European släpptes. Nu när bandet är tillbaka är det väldigt mycket Sambassadeur vi känner igen oss vid på den fina singeln Memories. Men det är också lite nytt bakom den fina melodin.

Framför allt är det rytmen och lite ”ljud” en bekant Sambassadeur-lyssnare sannolikt finner nytt, vilket absolut är välkommet och det känns inte som någon gimmick utan ett steg i en spännande riktning. Det ska bli spännande att höra mer material med detta nya Sambassadeur.

Gillar ni detta så kan ni köpa en 7″-singel från och med 20 november.

New Tide Orquesta – Race Track

Det är möjligt att du hört talas om New Tide Orquesta tidigare, under ett lite annorlunda namn: New Tango Orquesta. I 16 år har man haft samma namn, men nu är det alltså dags för ett nytt. Sannolikt händer det en del under en sådan lång period, typ som att bandet växer – från början var de bara fem. De har hunnit släppa några skivor, typ 5 och i dag släppte deras sjätte: How To Climb A Mountain.

Det är instrumentalt och hymla ska jag inte göra här, för jag kan faktiskt inte på något bra sätt förklara vad det är, men namnet i sig säger en del om vad man kan förvänta sig. Vi lämnar det vi det. Ett smakprov har ni ovan med låten Race Track och givetvis är det bra. Annars hade det inte hamnat här!

Bor ni i Stockholm och vill se bandet live kan ni göra det i morgon (torsdag 25/10) på Teaterstudio Lederman kl 21.00. Insläpp redan 19.30.

YAST – Stupid

Okej, har ni ännu inte hört YAST är det dags att ni kollar, eller lyssnar, in dem nu. Låten Stupid är en singel från det kommande debutalbumet som släpps i januari. Och det låter riktigt, riktigt bra. Precis som låten Believes är låtens allra starkaste moment de fantastiska gitarrslingorna, men utan alla andra moment vore det givetvis inte mycket att ha.

Håll utkik efter den där skivan, det känns redan nu att det kommer att bli något utöver det vanliga.