Jag fortsätter att njuta av alla starka singersongwriters som släppt nytt 2013 (läs Torres, Keaton Henson, Christopher Owens) och tillåter mig själv att skrika FUCK YOU! FUCK YOU! tillsammans med Maja Milner från Makthaverskan. Sammanfattningsvis: Mars har varit en bra månad.

Bästa albumen från mars

Phosphorescent – Muchacho
Folksångaren Phosphorescent har starka countryböjningar, men tro inte för det att han är rädd för att testa gränserna. På sitt nya album visar han prov på spännande musikaliska idéer, tillsammans med fantastisk lyrik. Muchacho verkar vara ett breakup-album skrivet med både ett solkigt hjärta och en hoppfylld stämning. Missa inte Song for Zula, som med sina utmärkande fiol-loopar är en av årets bästa låtar.

Makthaverskan – Makthaverskan II
Här är äntligen ett svenskt band med ambitioner, utan både tyglar och kändistörst. Ambitionerna är mycket större och viktigare än så, de handlar om att skrika och att göra det för att man måste. Makthaverskan gör revor i den svenska musikscenen och hos lyssnaren. Sedan debutplattan har de gjort allt jag kunnat önska från dem.

Suede – Bloodsports
Jag trodde aldrig att Suede skulle låta så här bra i dag. Även om de vältrar sig i sin invanda ljudbild och även om de önskar att det var sent 90-tal är Bloodsports en lyckad återkomst. Lite britpop av kvalitet är skönt att se, för en gångs skull.

Rhye – Woman
Mike Miloshs bekväma röst uppbackat av pianoklinkanden, en trummaskin och svävande synthar fyller detta album med snygga korta poplåtar. En försiktig saxofon här, en gömd fiol där. Albumet sitter precis som det ska.

SPELLISTA: Låtar du måste höra från mars

Suede – Barriers

Elva år har gått sedan glampoparna Suede släppte sitt senaste album A New Morning. Det blev, liksom dess föregångare Head Music, illa emottaget och Suede splittrades strax därpå. 2010 återförenades de för en turné och började i samma veva att skriva ny musik, men lovade att endast ge ut den ifall den skulle bli den bästa de någonsin gjort.

Tydligen anser de att den blivit det, och ger oss nu låten Barriers med löftet om att albumet Bloodsports kommer i mars. Barriers är en episk rocklåt som balanserar på gränsen mellan att vara mitt i prick och lite för mycket.

Problemet när ett tidigare favoritband återförenas och ger sig ut på turné brukar vara (förutom ålder, trötthet och ”vi gör det bara för pengarna”-attityden) att de har en ny skiva med sig i bagaget. En skiva som ska visa att de fortfarande, trots allt, är relevanta, nyskapande etc., vilket de oftast har slutat vara för länge sedan. Därav spelas nästan bara låtar från denna och kanske någon gammal hit som extranummer. Om man har tur. Så är inte fallet med Suedes återförening. Tack och lov! Här spelas alla fantastiska låtar från de tre första skivorna, och de framförs utav en frontman fylld med en sådan energi, karisma och säkerhet att jag fullkomligt häpnar.

En svartklädd Brett Anderson i perfekt britpop-frisyr hänför publiken, skämmer bort den. Han är fullkomligt oerhörd, piskar med mikrofonsladden och sjunger som en gud. Att bandet bakom honom ser rätt trista och uttråkade ut spelar ingen direkt roll; det låter ju bra och ögonen vilar mer än gärna på Anderson. Det märks att han är revanschsugen, efter år av soloturnerande med rätt lam publikrespons ägnar han sig denna kväll åt ett sällan skådat publikfrieri. Och med den låtkatalog man har att ta ur kan det knappast bli dåligt när dessa framförs i ett rasande tempo och med en intensitet av den här kalibern. Animal Nitrate, We Are The Pigs, Beautiful Ones, The Drowners, Heroine, So Young, Trash, Filmstar, Saturday Night… ni fattar. Jag är som ett litet barn på julafton.

Jag har alltid sett mig som mer utav en Pulp-kille, men nu vet jag inte riktigt. Efter den här kvällen har det skett en förändring i min personliga hierarki när det kommer till den dekadentare sidan av britpopen. Brett Anderson har tagit över tronen, och det krävs att Jarvis Cocker pallrar sig till Sverige och framför hela Different Class med samma lust och energi för att jag ska ändra den uppfattningen.