[image name=betyg3]

Psykakuten, som släppte sitt självbetitlade debutalbum i juni i år, gör musik som känns som en ljummen vind i ansiktet en kall höstdag, en solig spricka i ett deprimerande grått molntäcke och låter ungefär som The Radio Dept. med en vacker kvinnoröst framför mikrofonen. Albumet från i somras innehöll nio vackert konstruerade poplåtar som ömt viskade vemod och lycka på samma gång, allt över en oftast ganska catchig melodi.

Innan vi knappt hunnit svälja undan deras första album så stoppar de nu in nästa i munnen på oss. Det heter Maybe Tomorrow och innehåller tolv covers på låtar som heter just, ja ni gissade rätt, Maybe Tomorrow. Här får det plats bidrag från allt mellan The Brian Jonestown Massacre och The Jackson 5, via Ramones trummis solomaterial och The Everly Brothers.

Varför, kan man fråga sig? Varför inte, kan jag svara.

Det är inget fel med att lyssna igenom denna skiva med temat att kanske imorgon ta och göra något, om än smått meningslöst. Men ibland kan även de meningslösa sakerna vara det som gör livet meningsfullt. Som till exempel dova basgångar, dämpade trummor, klingande gitarrer och en sockersöt melodi i öppningsspåret. Eller en synthig punkcover i nästa. Och på det spåret fortsätter det. Harmlöst och ganska gulligt.

Kanske imorgon återvänder dock Psykakuten till att göra egna låtar, något de är ännu mycket bättre på.

När vi möter upp Steso Songs, eller Karolina som hon också heter, i ett iskallt Stockholm har hon precis släppt sin debutskiva och åkt runt ungefär en vecka i Sverige med Handen på hjärtat, där hon agerat support åt Hästpojken. Trots att hon först nu släpper sin debut är hon ingen nybörjare. Sedan tidig ålder har hon sysslat med musik på olika sätt och i bandet Alien She spelade hon live väldigt mycket, och det är just livespelandet som ligger närmast om hjärtat.

- Det är det bästa! Men ibland är det jobbigt med min typ av musik. Jag vet inte riktigt vad det är, eller så drar folk ner ljudet när det ”är en tjej med piano”, som spelar, för det känns ofta svårt att överrösta folks prat. Var man en spelar eller vilket band man än är, så står folk och pratar. Om man inte är typ Bob Dylan då. Även om det står flera rader och tittar på en så hör man alltid det, och det kan bli jobbigt. Men jag älskar att spela live, för då känner jag att låtarna låter som när jag ursprungligen skrev dem och det känns väldigt bra. Det blir bättre än på skiva på något sätt.

Är det verkligen så? Att man hör folk prata? Jag tycker alltid att ljudet är jättehögt när man går på konserter.

- Jag ska tänka på det nästa gång när jag går på en konsert när det är något lugnt, men det kanske blir annorlunda när man är på scen också. Jag vet inte riktigt.

Blir det aldrig jobbigt att spela live med tanke på dina personliga texter?

- Nej, jag känner mig ganska trygg med dem. Jag har ju valt vad som står, så jag vet vad jag kommer att sjunga, även om det är inför helt nya människor. Så på det sättet är det inte jobbigt. Jag väljer själv att älta det om och om igen. Poängen med allt som varit jobbigt är att jag kunnat skriva låtar om det.

När Steso Songs spelar live blir det oftast en ensam Karolina på scen, ibland med lite backtracks och så, tillsammans med ett piano. På sin releasefest blev det ett kompband som bestod av Nicolai Dunger och Doktor Kosmos-medlemmar och när det var P3 Live Session i Göteborg blev det inte helt oväntat göteborgsfolk i bandet.

- Det är ganska roligt att sätta ihop ett band inför en spelning på det sättet. Det blir liksom aldrig tråkigt och just att det blir en liten sån kniven-mot-strupen-känsla över det. Alla måste verkligen skärpa sig för man har i stort sett bara hunnit repa under soundcheck.

Vad är bäst då – spela i ett band eller solo?

- Jag skulle nog vilja ha ett band, det är roligare än att spela själv. Just mitt låtskrivande har alltid varit ensamt och det är så det har börjat. Det kommer jag alltid att fortsätta med, att hålla det som min egna grej. Jag vill vara ifred tills det är klart och innan dess får ingen höra det, och det vill jag ha kvar. Men jag skulle asgärna vilja ha ett band för att leka av mig lite så där. För det kan bli ganska svårt ibland, liksom, att vara tvungen att sitta och skriva och man hänger själv hela tiden.

Karolina Stentröm började spela piano som liten i Hultsfred och spelade även där i bandet Alien She, ett band som spelade fllitigt live och släppte ett par demos som enligt utsago sålde rätt bra, men någon skiva blev det aldrig, även om det fanns planer att släppa på Adrian Recordings då Magnus Bjerkert som driver bolaget fanns i samma stad. Anledningen till att bandet sedan slutade, var nog p.g.a. att de aldrig gjorde något ordentligt, berättar Karolina, och säger samtidigt att de nog var lite bortkomna hultsfreds-bor för att sedan skratta lite.

För ungefär två år sedan släpptes det första materialet med Steso Songs, en EP med fyra låtar, samtidigt släppte även Kite en EP. Båda dessa släpptes på Karolinas egna skivbolag Lyckan. Och det var de allra första släppen. Tankar att göra allting själv har funnits sedan hon var 13 år.

- Jag har aldrig gillat skivbolag, för jag vill inte att någon ska bedöma mig, att någon jävla idoljury ska sitta och säga att jag sjunger si eller så. Så jag ville ge ut själv. Självklart funderade man över om det skulle fungera och hur man skulle göra och om jag skulle ha råd. När Kite, mina kompisar, skulle ge ut en EP så tänkte jag bara: ”nu kör jag”. Då hade jag någon att prata med om det hela tiden som ett stöd också. Nu är jag jätteglad över att jag gjorde så här, för jag tycker att det är hur lätt som helst nu. Det har ju fungerat svinbra.

Vad var tanken med EP:n då? För alla låtar på den är med på din skiva.

- Jag har ju haft sjuka problem med att bli klar med skivan. Jag började spela in lite 2008 och kände att det inte var tillräckligt bra och sen gick det en massa tid och, ja… Att ge ut den fyra-spårs-EP:n var att jag ville grunda mig med något innan jag kom med albumet. Ett sätt att safe:a lite, eller jag ville nog att jag skulle känna att jag bestämt själv. Att ge ut världens mest korkade grej – en jävla vinylskiva som ingen kommer att köpa, även om jag faktiskt sålt rätt mycket, mer än vad jag trodde från början. Hela tiden jag väl gjort ganska idiotiska val kan det tyckas, bara för att jag vill göra det på mitt sätt. Sen var det också skönt att tänka typ: ”om jag inte ger ut den här vinylen först så blir det sånt stort fokus på debuten”. Jag var inte redo att presentera mig själv med en hel skiva.

Det låter som att det är samma precis samma inspelningar på EP:n och skivan?

- Ja det är det, fast alla låtar är ommixade, förutom Blinding Light of Love. Så det kanske kan verka konstigt. Jag har funderat jättemycket över hur jag skulle göra, men jag bestämde mig att denna skiva skulle vara en sammanfattning över dessa sju år och därför har det känts… Det blev bara tvunget att vara så. Jag kände också att dom låtarna förtjänade en bättre chans. Om man tänker på radio t.ex., eller allt, det kretsar ju kring albumet – en EP på vinyl, det är ingen som bryr sig om det. Jag vill att fler ska få en chans att höra dem. Vilket är viktigt, för jag vill ju så klart att folk ska lyssna på min musik.

Du känner inte att några av låtarna börjar bli lite gamla då?

- Jo, kanske, men det går inte inte riktigt att hålla på så. Det blir taskigt mot dom som börjar lyssna nu, för dom så är ju de låtarna nya och då kan jag inte hålla på att gnälla. Då skulle jag ju faktiskt få skylla mig själv. Dom är faktiskt nyinspelade, i somras, förutom just dom fyra då, så det känns ändå nytt och fräscht på det sättet. Jag har nog inte tröttnat än.

Känner du redan att du vill göra något nytt?

- Nu när skivan blev klar efter en sån jättelång tid, så har jag börjat skriva väldigt mycket. Nu känner jag mig fri att leka lite, för nu behöver jag inte känna någon stress att med att bli färdig och ta hand om dom gamla låtarna. Jag kan göra vad jag vill, så jag känner mig aspeppad och vill bara ge ut en skiva så fort som möjligt. Jag ska faktiskt spela in redan den här veckan, typ fyra låtar.

Blir det en sådan där två-års-process?

- Nä, det kommer att fortare. Jag kommer nog att släppa en ny redan om ett år. Jag funderar på att införa en högtidsdag, typ som att alla hjärtans dag är samma datum varje år, så väljer jag 17 februari varje år att släppa en ny skiva, säger Karolin met ett leende.

Och nu när du släpper själv är det ingen som kan stoppa dig heller.

- Ja, det är helt fantastiskt. Det är underbart att få bestämma själv. Det är värt allt slit.

Luke Steele och Nick Littlemore har aldrig varit i Sverige – som Empire of the Sun, men i sommar blir det ett enda besök och det blir på Hultsfredsfestivalen. Det kommer att bli en ordentlig show enligt Luke Steele och Rockparty – dansare, ”sanslösa kosymer” och ”makalösa kreationer”, är vad det handlar om. Uppenbarligen inte allt för lätt att förklara så en video kanske kan vara något. Detta blir garanterat en av de allra bästa spelningarna på Hultsfredsfestivalen, och möjligtvis en anledning att ta sig dit.

Även ett par andra artister blev i dag bekräftade för festivalen. Steso Songs t.ex., som gör ett besök i sin gamla hemstad.

Alla nya akter

Empire of the Sun
bob hund
Annie
Babian
Steso Songs