Denna kväll är jag nog inte ensam i publiken med att någon gång ha ryckt ut till Adams försvar. Hans akustiska konsert ska starta om någon timme och vi dricker mousserande ur små plastglas och spanar med blida blickar på varandra över generationsgränser, i denna konferenslokal vars siluett vid Stadshusets sida tydligen utgör någon sorts ”estetisk pinsamhet” i mångas ögon. Personligen är Stockholm Waterfronts eventuella ”fulhet” det sista jag skulle få för mig att reflektera över vid denna tidpunkt. I mitt huvud ekar helt andra frågor: ”Vilka låtar kommer han att spela?”, ”Hur är hans dagsform?”, ”Hur mycket jeans kommer hans outfit att bestå av?”, ”Kommer han att svamla lika mycket om gulliga katter som han gör på Twitter?”

Jason Isbell värmer upp med några klanderfria, men ganska tråkiga låtar. Kompetent, men alldeles för snällt och inte särskilt eget. Det sistnämnda blir extra tydligt när kvällens huvudperson slutligen kliver upp på scenen, varsamt dekorerad med röda stearinljus, ett piano och två gitarrer som, likt Gold-omslaget, är bestrukna med den amerikanska flaggans färger. Ryan Adams är egen. När han sätter sig ned och börjar plocka introt till Oh My Sweet Carolina under rufsigt svart hår så är det tyst som vid en andakt. Och versionen han levererar av denna fantastiska låt är mycket, mycket vacker.

Galenskapen då? Den sipprar fram så småningom. Med råge. Mellan alla de ledsna låtarna. När han väl börjar prata med publiken: Adams skäller ut de som fotar med blixt, de som filmar med mobiltelefoner, i en lågmält butter, oemotståndligt sarkastisk och enormt teknikfientlig monolog som slutar i konstaterandet att det inte kommer hända något särskilt spektakulärt på scenen. Vad är ni rädda att missa? Det blir inga dansande ninjor, ”no fuckin’ Tupac hologram”. Han skäller ut de som hostar (vilket skapar nervositet som skapar än fler som hostar), ifrågasätter om de ens bör vistas ute, ger tips på bra, trögflytande och lila hallucinogen medicin. Han säger ironiskt att han ska spela en ballad och när folk fnissar så hittar han på en sång i stunden, ”Somebody got a cause of giggles”, om faktumet att de fnissar. Han blåser ut ljus och utbrister ett visst förakt mot Mick Jaggers extravaganta scenpersona. Och som absurd final, i ett kanske tio minuter långt intro till en nedtonad pianoversion av New York, New York, pratsjunger han med förställd röst om hur han saknar sin katt. Han kallar sin katt Mr. Cat. Mr. Cat dömer honom inte när han bara vill slappa i soffan och se på Frasier. Mr. Cat ”can sleep anywhere”. Om något dygn ska han få återse Mr. Cat. Ryan Adams älskar Mr. Cat.

Detta förvirrade, briljanta, sura och av allt att döma improviserade mellansnack stjäl, förståeligt, mycket av showen. På, förståeligt, gott och ont. Många bredvid mig skruvar på sig nervöst (senaste spelningen jag bevittnat där en artist frambringat en liknande ängslighet hos åskådarna måste vara Jakob Hellman på Kulturhusets tak). Men jag älskar det. Jag har ju hört om alla hans havererade spelningar och som så mycket annat som man bara hört om så har jag mytologiserat dem i mitt inre. Och det här är inte ens en havererad spelning! Adams spelar alla låtar man kan förvänta sig och det är stabilt rätt igenom. Men det är nära att jag glömmer bort detta, det makalösa. Att hans röst är lika bra som för 12 år sedan, att de avskalade och hjärtskärande versionerna av hans finaste stunder som soloartist är strålande, att han avslutar med en gåshudsframkallande Come Pick Me Up och till och med återvänder med en Alice in Chains-cover som extranummer. I mitt huvud efter konsertens slut när jag trycker mig ut mot T-centralen är inte lycka över vetskapen att jag nyss fått uppleva några av de finaste örhängena som någonsin skapats i den amerikanska låtskrivar-traditionen live, utan min skalle ockuperas istället av en stilla undran: kommer Ryan Adams förpassas till en byggnad med mindre kontroversiell kontur när han återvänder till Sverige nästa gång, som häcklande standup-komiker? För det är som en sådan han skiner starkast denna kväll. Och förhoppningsvis har han laddat med lite mer Bryan Adams-hån på bekostnad av vurmandet för mjuka kissemissar till nästa gig.

Man kan prata sig mätt på hur trevlig lokal Katalin är, tror jag till och med gjort det tidigare, därför håller jag mig ifrån det i störst möjliga mån och berömmer istället bara de trevliga ölglasen, väldigt fina. Magnus Ekelund värmer upp inför kvällens huvudakt. Som en rödklädd Plupp står han ensam med en energisk gitarr och sjunger för full hals. Han spelar sina egna Stålet-låtar och gör en kraftfull tolkning av Vapnets ”Ge dom våld”.

Katalin är långt ifrån tomt, men också långt ifrån packat. På sätt och vis skönt, men visst förtjänar de ändå utsålt. Nerverna, som kompbandet heter, är alltid lysande och samspelta. Tror aldrig att jag läst en enda text som berömt Christian Ramirez truliga trumspel eller nämnt att Jonas Teglund är en fantastisk gitarrist. Kalle Nyman på bas är även han väldigt duktig och också den nya killen på gitarr, som jag tyvärr inte riktigt uppfattat vem han är. Det här är kanske dålig journalistik, men alla är inte journalister för den delen heller.

Klarast lysande är dock som alltid Mattias Alkberg. Det är få som lever ut på samma sätt som honom på en scen, han är faktiskt väldigt pedagogisk. Han visar gärna med tydliga bilder vad han sjunger om, ett slags eget teckenspråk. Handlar det om gravar och kyrkor bildar fingrarna kors, sjunger han om tunnlar bildar händerna två rundlar runt ögonen som en kikare och gråter textens huvudperson rinner två lillfingrar ner för kinderna. Men även hur han för sig är underbart befriande, han ställer sig gärna och putar lite med höfterna eller går igång med jazzhänder och alltid blundar han, fullkomligt inne i musiken. Och när låtarna är över öppnas de små ögonen och munnen ler och tackar innan den övergår i mellansnack.

Låtvalen består till störst del av låtar från nya skivan Anarkist (som nyligen kommit på vinyl för den intresserade), men också blandade låtar från hela karriären. Till exempel mina personliga favoriter Ragnar och Matti apornas son spelas. Den senare låten är antagligen den absolut bästa låt om jämställdhet som någonsin skrivits, det känns alltid som ett privilegium att få höra den. Om man nu kan höra den. För ärligt talat är publiken denna kväll ovanligt pratig. Är det verkligen tvunget att under pågående konsert hålla ett helt symposium om vart Rikard befinner sig? Det är möjligt att det är superviktigt, men jag är ändå tveksam.

Konserten bjuder även på lite klassiskt rock’n’roll-manér. När tekniken strular flyger en gitarr iväg och vännen Conny Nimmersjö får ta hand om den. Nimmersjö vars gitarrspel var saknat under Dementorerna, även om det var en spännande version de spelade, lång och varierad. Mest oväntade ikväll är Velvet Underground-kaoset som uppstår mot slutet av låten Allting är drömt. Mest älskvärda är avslutande allsången i låten Nerverna, publiken slutar aldrig att skråla med i den märkvärdiga allsången som bara går ut på att upprepa ordet ”nerverna” om och om igen. Samtidigt som halsens krafter tynade tappade jag tidsuppfattningen om hur länge publiken höll igång. Till slut ebbade det ut efter att Katalinpersonalen satte igång musik i högtalarna och en kille från publiken schabblade till det med en mikrofon. En rätt talande bild om kvällen; fumligt, egensinnigt och vackert.

The Shins är, som ni säkert läst, aktuella med en ny skiva (läs mer om de här och hör ny låt) fyra år efter Wincing the Night Away. Inte nog med det: James Mercer och band kommer till Stockholm i mars.

När och var?

30 mars – Stockholm, Berns

Biljetterna släpps på fredag och kommer att säljas på Ticnet.se.

Har du någonsin ignorerat och skjutit undan faktumet att du är sjuk i 40 graders feber, och därav såklart borde ligga alvedonbedövad under täcket i en företrädesvis varm säng, för att få se ett av dina favoritband live? Med största sannolikhet svarar du ja på den frågan, och i sådana fall förstår du också med vilka grundförutsättningar jag tog mig an söndagens Real Estate-spelning på Debaser Slussen. Har man nyligen gett ut en så helgjuten popskiva som Days, en skiva som obestritt kommer placera sig i toppskiktet när det snart är dags att summera musikåret, så är illamående och yrsel ingen anledning att utebli när Sverige och Stockholm välsignas med ett besök. Och när jag rör mig genom ett omdebatterat Slussen intalar jag mig själv att mitt tillstånd kanske till och med kommer att förhöja upplevelsen: om Real Estates melankoliskt tidlösa och drömska popmusik i vanliga fall försätter mig i trans, hur stark kommer då inte kvällens konsert att bli då jag redan från början befinner mig i ett stadie av omtöcknad feberyra?

När förbandet Paper Hearts drar igång så är det fortfarande halvtomt i lokalen. Det ”musikaliska projektet signerat Gustav Tranback från Stockholm”, för att citera Debasers hemsida, gör sitt bästa för att blidka den blygsamma skaran med ”klädsamt” tondöv sång och TTA-doftande samplingar. Det är kanske inte dåligt, men bristen på eget uttryck och den prekära omständigheten att inte bara beatsen utan även en del utav Studio-gitarrerna är förinspelade gör mig misstänksam. Jag börjar ifrågasätta att jag ens satte min fot utanför ytterdörren och riktar all min uppmärksamhet åt den alltid lika trevliga sysselsättningen ”hitta kritikerna” istället. Jag skymtar Niklas Wahllöf och Kristin Lundell och ber i mitt inre en stilla bön att huvudattraktionen inte ska dröja för länge.

Det fylls sakta på med människor och när den för kvällen högst obligatoriska Woods-covern på Snobben-klassikern Christmas Time is Here spelas i högtalarna infinner sig en förväntansfull stämning i det allt trängre svängrummet bland alla rutiga skjortor. Det är äntligen dags: sammetsgardinerna dras åt sidan och de fem relativt unga männen från New Jersey träder fram. Jag tänker inte droppa arketypiska hipsterattribut och beskriva hur de ser ut, eller hur merparten av publiken ser ut för den delen. Ni får nöja er med att ”frontmannen” (att hävda att ett anspråkslösa band av Real Estates kaliber har frontmän är egentligen väldigt missvisande, läs: ”han som sjunger mest”) Martin Courtney ser ut som en ung, snyggare Jason Schwartzman: med en orange basker på huvudet hade han varit den perfekta Max Fischer-reinkarnationen. För utförligare och bittrare redogörelser över ängslig American Apparel-estetik hänvisar jag till ovan nämnda Wahllöf vars DN-recension (obs: gissar jag!) säkerligen kommer vara rik på sådant.

Bandet inleder med den fenomenala och uppgivet svängiga Fake Blues från första skivan och låter sedan de skimrande gitarrpoppärlorna avlösa varandra. Höjdpunkter från Days (It’s Real, All The Same, Easy) varvas med snäppet smutsigare, råare spår från den självbetitlade debuten (Suburban Dogs, Beach Comber) och allt är rätt igenom högklassigt och helt i sin ordning, med enda invändning att trummorna stundtals slukar för mycket av ljudbilden. När basisten Alex Bleeker tar ton i vemodiga Wonder Years så sluter jag ögonen, lutar huvudet bakåt och tänker att om jag svimmar på grund av höjd kroppstemperatur nu så gör jag det med ett leende på läpparna.

De avslutande tre låtarna bevittnar jag från bardisken, girigt halsandes vatten. Lite deprimerad blir jag när majoriteten av publiken i någon sorts märklig söndagskvällsstress kastar sig mot garderoben innan extranumrets, Suburban Beverage, inledande ackord ens hunnit ljuda, men det är deras förlust att de missar Courtneys genialiska upprepande av frågan ”Budweiser Sprite, do you feel alright?”, inte min. Så går tankegångarna från min fastklamrande position vid baren och när sista tonen klingat ut mumlar jag knappt hörbart till svar: ja, jag kunde nog inte må bättre faktiskt.

Sedan skyndar jag Kocksgatan hemåt, likt en Ernst Brunner trånandes efter kylskåpskall fil, lyckligt nynnandes på de vackraste gitarrslingorna New Jersey har att erbjuda.

Duon First Aid Kit, som släpper en ny skiva med titeln The Lion’s Roar 23 jauani, kommer att spela i februari att spela i Lund och Stockholm.

När och var?

03 februari 2012 – Lund, Mejeriet
04 februari 2012 – Stockholm, Debaser Medis

Skivaktuella Real Estate (läs vad Elis tycker om den skivan här) kommer till Sverige för två besök. Stockholm och Göteborg blir det som får ta del av bandet live.

När och var?

10 december – Göteborg, Henriksberg (Woody West)
11 december – Stockholm, Debaser Slussen

CSS från Brasilien slog igenom rätt bra med sin självbetitlade skiva, när den släpptes via Sub Pop 2006. De senare skivorna gick det så där med. Nu kommer de i alla fall till Stockholm igen, och kanske lyckas de övertyga bättre live.

Inget förköp gäller och det är gratis inträde fram till 22.00

När och var?

Lördag 19 november – Stockholm, Debaser Medis (Le Plus)

Varenda gång undrar jag vad som är så exklusivt i de spelningar Luger väljer att kalla exklusiva. Och här har ni en till. Anna Järvinen spelar på Södra teatern i Stockholm, och självklart är den exklusiv. Så se till att ni inte missar denna exklusiva spelning som Järvinen ger exklusivt på Södra teatern.

Biljetterna släpps i morgon onsdag, 19 oktober.

När och var?

27 november – Stockholm, Södra Teatern

Thåström behöver inte någon närmare presentation. Däremot är det sagt att han i början av nästa år ska släppa en ny skiva på Razzia och då även ge sig ut på en rätt omfattande turné.

Biljetterna till spelningarna släpps nu på fredag.

När och var?

26 februari – Stockholm, Cirkus
27 februari – Stockholm, Cirkus
28 februari – Stockholm, Cirkus
7 mars – Århus, Voxhall
8 mars – Köpenhamn, Store Vega
9 mars – Malmö, KB
10 mars – Malmö, KB
14 mars – Göteborg, Trädgår’n
15 mars – Göteborg, Trädgår’n
16 mars – Göteborg, Trädgår’n
22 mars – Eskilstuna, Lokomotivet
23 mars – Norrköping, Flygeln
24 mars – Örebro, Conventum
12 april – Uppsala, Uppsala Konsert och Kongress
13 april – Gävle, Gasklockorna
14 april – Falun, Magasinet

Som ni kanske vet släpper Anna Ternheim sin nya skiva The Night Visitor 28 oktober. En skiva som är inspelad i Nashville med en hel del musiklegender, som skivbolaget uttrycker det. Och det kanske ligger något i det: ovan kan ni se en fantastiskt fin duett med Anna och Dave Ferguson.

I och med skivsläpp bjuds det även på en turné. Rätt omfattande i Sverige och det är en akustisk sådan, men först nästa år:

19 jan – Göteborg, Lorensbergsteatern
25 jan – Bergen, Sardinen
26 jan – Haugesund, Festiviteten
27 jan – Oslo, Rockefeller
28 jan – Drammen, Drammens Teater
30 jan – Stockholm, Rival
02 feb – Sigtuna, Sigtuna Folkhögskola
03 feb – Västerås, Konserthuset
04 feb – Norrköping, Flygeln
05 feb – Karlskrona, Konserthusteatern
09 feb – Malmö, Palladium
28 feb – Växjö, Konserthuset
29 feb – Halmstad, Halmstad Teater
01 mars – Lund, Mejeriet
03 mars – Borås, Folkan
04 mars – Vara, Konserthuset
07 mars – Helsingfors, Tavastia
08 mars – Örebro, Conventum
09 mars – Linköping, Konsert & Kongress
10 mars – Karlstad, CCC
14 mars – Uppsala, Konsert & Kongress
15 mars – Skövde, Stadsteatern
17 mars – Eskilstuna, Lokomotivet
18 mars – Gävle, Konserthuset
28 mars – Sundsvall, Spegelsalen
29 mars – Östersund, Gamla Teatern
31 mars – Luleå, Kulturens Hus

Biljetterna släpptes i dag.