[image name=betyg4]

Nästan ett år efter en mycket lovande EP, som recenserades här på tram7, har Spectrals nu släppt sitt debutalbum. ”Bad Penny” är ännu ett steg i riktningen som kunde förutspås efter EP:ns klarklingande höjdpunkter som ”Peppermint”. Louis Jones har nu släppt det lo fi-ljud han fick sitt internetgenombrott med och presenterar ett klart och polerat ljud, vibrerande av 60-talsestetik och kärleksmelankoli.

21-årige Jones kan sin historia. Idoliserandet av Phil Spector skiner genom och musiken gör ett djupdyk i retropopen. Men även om den småpubertala disten är borta så är det en ungdomlig och fräsch tappning av beprövad musik. Jones lyckas profilera sig i en genre som blivit allt mer snäv att utforska.

Mest imponerande är Jones distans till kärleksförvirringen han framställer. Förälskelse, ohälsosamt vurmande och besvikelse hanterar han med såväl utdragna ballader som ironiska versrader.

Det är lite som en tonårings anpassning till omgivningen. Med det breda spektrat, med sentimentala kärleksballader och surfiga popdängor, i samspel med det finslipade och mer mogna ljudet, tar Spectrals klivet ut ur garaget och upp på den bredare scenen. Genom målbrottet och ut med en självklar tydlighet. Emellanåt smyger sig en viss monotoni in i de långa slingorna, men hela skivan signalerar en enorm potential i Spectrals. Louis Jones har mognat, men inte vuxit upp än.

[image name=betyg4]

Louis Jones och hans enmansprojekt Spectrals har nämnts tidigare här på tram7, när singeln Leave Me Be släpptes förra hösten. Paralleller kunde då dras till såväl andra enmansband med lo-fi-sound, till exempel Wavves, som till Jones idol Phil Spector.

Med cirka ett halvår kvar till releasen av debutalbumet Bad Penny släpper Jones en ordentlig teaser – A Spectrals Extended Play. En EP där han rätat ut och finslipat ljudet och efter att ha turnerat med Girls verkar han ha anammat en hel del av Chris Owens.

Hur konstigt det än må låta när man talar om en rödhårig, ung britt från Heckmondwike i mörkaste Yorkshire i norra England så kan man omöjligt inte nämna surfpopstendenserna. På inspelningarna har Jones stått för all musik själv och han behärskar det råa garage-soundet (som dock inte fått så mycket utrymme på EP:n) så väl som dagdrömspopen. Det genomgående temat är en popexcentrisk 20-årings vardagsleda och kombinerat med de småpsykadeliska surfpopsslingorna av klassiskt snitt hittar Spectrals en perfekt balans.

Höjdpunkterna är pophiten Peppermint och mer melankoliska Chip A Tooth (Spoil A Smile). I avslutande extranumret Bonus Jam framträder surfpopen som tydligast, med Ventures-vibbar, och totalt missar Spectrals högsta betyg med endast en hårsmån.

Lägg namnet på minnet. Om Louis Jones har fler låtar som Peppermint och Chip A Tooth (Spoil A Smile) på lager inför släppet av Bad Penny så kan han komma att bli en av de största nykomlingarna 2011.

Spectrals – Leave Me Be

Någonstans i Storbritannien sitter Spectrals och gör musik. Popmusik. Det är musik med en melodi lik den Phil Spector-producerade från 60-talet, fast lite mer lo-fi. Just Leave Me Be påminner i introt om den odödliga Be My Baby.