Var Shanana verkligen tänkt att bli den ”glada, ljusa skivan”? Svara ärligt nu.

– Ja, det var så här att vi verkligen ville göra någonting som var ljusare, nästan lite för ljust. Idén från början var att vi skulle spela in en instrumental skiva med en amerikansk äldre man som var med på senaste skivan, Det beslutande organet. Han spelar pedal steel och gör någon slags hyperpositiv och mysig musik. Han som många amerikaner älskar vapen och pansarvagnar och har en del rätt tveksamma åsikter och varje mail avslutar han med ”don’t worry be happy” och det var lite den paradoxen vi var intresserade av. Vi skulle åka och spela in hemma hos honom i Mississippi. Allt var typ klart, men vi fick lite för dåliga vibbar, och så blev det också lite för dyrt. Men vi fortsatte att tänka att det skulle bli något ljusare och så här blev det, men så strålande ljust och mysigt som hans musik blev det ju inte riktigt.

Skulle ni kalla det ”ett konceptalbum”?

– Nej det tycker jag inte. Det är mer så att man uppfinner som en formel för varje grej man gör, en formel som liksom pressar ut någon slags kraft. Men inte som något koncept tycker jag.

Många av skivans spår känns liksom stöpta i samma grundform. Drar igång med en trevande gitarr, ett klinkande piano, för att sedan eskalera på ett eller annat sätt. Det känns väldigt sammanhållet, flyter nästan ihop. Hur skiljer sig skivan ljudmässigt från Skriets tidigare? Berätta om inspelningsprocessen.

– Det är dels inspelat i en studio, dels i en biograf och lite så har vi spelat in dom andra skivorna med. Vi gjorde så att tagningarna var väldigt långa, spelade samma sak om och om igen tills någon sorts koncentration infann sig. Vi är nog mest intresserade av en stämning och en särskild koncentration, inte så mycket låtar faktiskt som börjar och slutar, det är lite trist att spela tycker jag, roligare kanske att lyssna på… men…

Singeln, Det kommer en våg, har en nästan mysig ljudbild vilket skär sig effektfullt mot den morbida texten. Var den självklar som första singel?

– Nej, jag vet inte. Det blev så bara, det var väl så att det var den mest ”tydliga” låten kanske. Jag är halvintresserad av musiksinglar och sånt. Tycker det alltså är rätt trist. Det är mycket med det här med låtar som ska ”bita” sig fast och nån sort effektivitet och att det ska vara som en snabb ”extas” och allt det där. Det kan vara kul alltså och det är ju såklart många låtar som jag tycker är mycket bra och som är så, men jag märker att jag inte är intresserad av att göra musik på ett sådant sätt. Jag är nog mer intresserad av något långsamt och osäkert, i alla fall nu. Jag kan bli rätt trött på all denna ”effektiva” musik som finns. Inte så att det måste var långsamt, tyst, tråkigt och introvert, mer som att det borde finnas en annan sorts kraft och energi. Tycker att utryck som t.ex. ”energi” eller ”eufori” har urholkats på något sätt och är mer som ett sorts beteende, ett sätt att låta på och röra sig.

”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse”, känns som en nyckelmening. En beskrivning av livet självt, men kanske också av skivans överliggande tematik. Är jag ute och cyklar eller kan du hålla med?

– Jo, det kan väl appliceras på det mesta och flesta.

Musiken på Shanana, och ja… Skriets musik överhuvudtaget är väldigt filmisk. Den skapar scener i huvudet. Stämningar. Den är liksom atmosfärisk, på nåt vis. Kan jag tycka. Är detta en ambition?

– Det finns ju några låtar som nästan är som karikatyrer av filmmusik, dom är fånigt filmiska, och dom skulle ju aldrig kunna vara med i en film tycker jag. Dom är vad dom är. Vi får ganska ofta förfrågningar av folk som vill ha med vår musik i filmer, men vi säger nästan alltid nej. Jag tycker om när musik kan låta filmisk, skapa bilder, stämningar och så, men bara därför behöver musiken inte vara med i någon film. Det är något helt annat. Jag tycker ofta att så kallad ”filmisk musik” kan förstöra filmer.

Varifrån kommer medeltidsestetiken och auran av bondesamhälle i texterna? Eller läser jag in helt fel saker i min skalle när jag lyssnar?

– Ja, jag är alltså lite intresserad av medeltiden. Det finns en felaktig myt om att medeltiden var mörk, att folk var efterblivna då och knullade getter och sånt, men medeltiden var en väldigt intellektuell och utvecklande period som la ramen för mycket av nutidens sätt att tänka och se på saker. Men på medeltidsfestivaler kommer ju mest våldet och det primitiva fram, det har blivit som några sorts utlevelseritualer kring dessa festivaler.

Berätta om Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen, var hittade ni henne? Kommer hon att vara med live?

– Kanske om vi spelar i Malmö. Jag gillade den låten, Godnattvalsen, som är en svensk tolkning av Auld Lang Syne. Hon hade gjort en version av den och det var så vi fann henne. Vi åkte hem till henne i Tomelilla, hon var rar och rökte mycket. Hon har spelat in 25 skivor med sitt band Palomaz. Skivorna heter som siffrorna. Skiva 14, skiva 15 o.s.v. Det tycker jag är bra. Hon har spelat in en mycket bra svensk version av California Blue också.

När jag lyssnade på Shanana i förväg, innan pressmaterialet skickats ut, så trodde jag verkligen att det var din röst på Godnattvalsen, att den skruvats till åt ett sorts spöklikt, frikyrkligt håll. Även Nöjesguiden hann skriva att det var du. Var det medvetet att välja en sångerska med besläktad röst? Skapa förvirring?

– Nej, det var ingen tanke. Love som varit med och spelat in upptäckte det efteråt. Fast jag kan fortfarande inte höra likheten.

Vad inspireras Skriet av?

– Jag tänker mig en blandning av Popol Vuh och Galenskaparna och Aftershave.

Hur känner du inför faktumet att samtliga Skriet-album har en sorts obehaglig, blodig hinna över sig? Eller: om du inte håller med om att det är ett faktum: hur känner du inför faktumet att jag känner så?

– Jag vet inte riktigt, det är säkert rimligt att du känner så. Jag har ingen direkt uppfattning om hur skivorna låter för andra, för mig är dom nog mer hoppfulla och mjuka på något sätt.

Kan det vara så att Skriet målat in sig i ett hörn på ett vis, att du skulle kunna sjunga om… jag vet inte… limefrukt, men att det ändå skulle bli en smula obehagligt, eller i alla fall högtidligt och stämningsfullt, på grund av lyssnarens förförståelse och all kringliggande estetik? Det kanske till och med är ett angenämt hörn att verka i, i såna fall?

– Ja, så är det kanske, vi har väl liksom uppfunnit oss en särskild kontext som jag verkligen ibland kan känna mig inmålad i. Men, känns det för instängt och inte intressant längre då lägger vi nog bara ner och gör någonting annat. Jag ser ingen sådan grej att fortsätta bara därför att det ”går bra”, det måste vara väsentligt och intressant för en själv.

Jag var och såg Tova Mozards fantastiska utställning på Kulturhuset för några dagar sen. Jag hade Shanana i mina lurar vilket var ett idealiskt soundtrack. Två av hennes bilder, som dessutom var med på utställningen, klär omslagen till era tidigare skivor… känner ni ett släktskap med hennes konstnärskap?

– Ja det kan nog finnas. Kanske något i det lite falska, påhittade och mystiska, att det finns en slags förskjutning, att det både är mystiskt och konkret. (Tova råkar vara min fru, så vi har väl alltså lite samma intresse för saker…).

Vad är storyn bakom nya omslagsbilden?

– Den är från Nordiska museet, tagen 1917. Det är en bra bild tycker jag, den utrycker på ett roligt och tragiskt sätt hur ceremonierna tvingar in oss i ett märkligt skådespel. Så som det ser ut på bilden ser det ju fortfarande ut, fast med nya sorters maskeradkläder.

Varför heter skivan Shanana? Vad är Shanana?

– Shanana är bara lite som nonsens, det är en showrockgrupp som jag tycker om, det är namnet på en hundkennel som föder upp supergulliga små hundar.

Vad är Skriets nästa steg?

– Ja, det är väl ingen som vet. Inte vi heller. Kanske en show tillsammans med Galenskaparna och Aftershave eller kanske en skiva för blinda barn.

Ignoramus et ignorabimus. We do not know and will not know. Det inledande, instrumentala spåret på Skriets nya, tredje album heter som en latinsk sentens och leder mig till Wikipedia. Vi vet inte och kommer inte att veta. Det är talande, utan text, men med en (inbillar jag mig) ödesmättad mekanisk metronom som drar igång detta högtidliga kalas innan den sömndruckna elgitarren tar över och får marken att vibrera. Ja, jag tänker att ”metronom” är en vedertagen manick trots att jag precis var tvungen att googla ”taktpinne på piano” för att finna dess namn, och ja, jag tänker tydligen också helt ogenerat att en ”mark som vibrerar” är en bild som ska få förmedla en sorts känsla här, och ja, jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning, så färgad är jag av tidigare produktion och kringliggande symbolik, och ja, jag använde ordet ”manick” på fullaste allvar i denna mening som känns som att den aldrig kommer att ta slut… men hursomhelst! Ignoramus et ignorabimus. Det är en tassande, stegrande och mycket vacker start på en efterlängtad skiva betitlad Shanana. Smaka på det, säg det långsamt och högt rakt ut i rummets kalla luft: SHAAA-NAAA-NAAA. Upprepa sedan som ett mantra tills det förlorar sin redan från början diffusa innebörd. Det är en titel vars Doobidoo-aktigt hjärndöda aura i vilken annan bandkontext som helst tett sig smått löjeväckande. Ja, svår att ta på allvar, men när Skriet präntar in det på med blodröda versaler på ett vitt omslag under en svartvit bild på utspökade bondbarn från förra seklet (!), ja, då blir det skrämmande. Omöjligt att inte ta på allvar. Jag ryser bara jag inbillar mig Isak Sundströms läppar mima det. Shanana. Det är, naturligtvis, helt i sin ordning, men samtidigt en smula motsägelsefullt, eller? Mot sin ordning? För detta var tänkt att bli den glada skivan. Och även om den på ett vis, eller på flera vid närmare eftertanke, har en ljusare ljudbild än tidigare Skriet-alster – stundtals låter det nästan lite, ursäkta ordvalet, mysigt – så är det på ett annat plan läskigare än någonsin. Jacob Frössén och Isak Sundström klär av glädjens omliggande skuggmyter, raserar det populära missförståndet att den per automatik skulle vara god, ja att den ens skulle vara glad. Duon visar med åtta spår att denna glädje kan vara både läskig, ond och tråkig. Jag återkommer (kanske) till det resonemanget, men:

Jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning

Jag lyssnar på Ignoramus et ignorabimus. En magnifik operaröst skvalar igenom som från en annan värld. Tänker: det är inte en obehaglig albuminledning detta, nej snarare en vemodig. Angenäm, smått underbar. Jag tänker på Damon & Naomis mästerverk More Sad Hits. Post Galaxie 500-skivan. Jag vet inte varför jag tänker på den, egentligen. Men associationen uppstår. Eller jo, kommer på det: där finns också kontrasten elgitarr (om än en något snabbare driven, mer rastlös och mjukt shoegazeskadad sådan) vs. operaröst, på ljuvliga Astrafiammante. Det uppstår en sällsynt känsla som skapas i skärningspunkten mellan genrer, den ordlösa stämman och de dåsiga, elektriska strängarna. Det klinkande pianot. Återigen har Skriet skapat musik som är nästan fånigt filmisk och stämningsfull. Låten ringar ut och Det kommer en våg tar vid med sitt sugande intro. Singeln som lanserades med en tillhörande, kongenial musikvideo, smockfull med entusiastiska lajvare i skogsmiljö. Verklighetsflykten kontra verkligheten. Verkligheten som absurt skämt att handskas med. Flykten som blodigaste allvar. Jag tänker att verbet ”lansera” känns malplacerat och missvisande i den här recensionen, PR-förstört, samtidigt som jag lyssnar på det långsamma baslunket, på den sylvassa gitarren som ramar in den morbida texten. Sundström sjunger om hur blod skvalpar, om hur ett ”vi” går runt bland döda kroppar, petar ut likens ögon med pinnar. Han sjunger om effektiviteten i mördandet för att sedan konstatera, med skevaste sandstämman: ”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse.” Det känns som en nyckelmening, talande, med text men inte mer lättförstådd för det. I en annan (bättre) värld där sneda, tvetydiga vaggvisor av den här kalibern blev hitsinglar så skulle denna med äckligt ordvitsig rätta stämplas som en så kallad ”monsterhit”.

Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd

Komplexiteten i begreppet ondska, svårigheten i att leva, att lära sig den ritualen och alla dess koder. Känslan, den svindlande känslan att allt kanske bara är en lek, ett spel för gallerierna – allt detta genomsyrar skivans 47 minuter. Eller: stryk förra meningens ”kanske”, ersätt med ”antagligen”. Det är en knapp vargtimme i vilken textjaget rör sig som i slowmotion genom en sorts medeltidsvärld. En värld som stundom andas förskolans hierarkiska sandlåda, stundom skördefestens mystiska ceremonier och gycklarestetik, stundom traumatiserat ödeland och karga fält. Här finns skorpor och mjölk. Gyttja och blod. Konfetti kring munnar. Sånger och pardans. Människor som kanske inte ens har funnits. Tunga skallar. Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar. Allt är lite upplöst i kanterna. Det pyr och krackelerar. Här finns ett ständigt ”vi” som förrädiskt pronomen. Vi visste att vi fanns, men vilka är vi? Det kan handla om en frasering, en förskjutning, en pausering, och vips: något händer. Som när det till synes harmlösa, lite löjliga adjektivet ”fluffigt” i De enklas dag får en helt ny och blodisande innebörd samtidigt som ett svagt skrik, obs ej operarelaterat, kan skönjas i bakgrunden. Om man vill. Det är ganska magiskt.

Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar

De långa låtarna flyter ihop. Det är svårt att avgöra vilka som är instrumentala eller bara fyllda av ordlösa passager när man blundar/går/sitter/står och lyssnar, tankarna far iväg men kastas tillbaks igen när rösten helt plötsligt tar ton, sparsamt och effektivt utportionerad som den är. Eller när en melodi från ingenstans börjar skrika Twin Peaks som i De kosmiska mörka åren. Shanana är kryddad med liknande detaljer och skiftningar som får en att slungas in i matchen, haja till, öppna ögonlock, men mest är det en enda hoplänkad sörja till låtmassa. Ett knippe sakta växande spår. Det känns som att de växt fram i replokalen, vilket de naturligtvis har, men det känns som att de skapas i replokalen just nu, i lyssnande realtid. Som om musikanterna (Skriet-kompatibelt epitet?) lyhört lyssnar in och följer varandra i någon sorts motsvarighet till automatisk skrift eller måleri. Som begåvade dagisbarn med absolut gehör och taktkänsla mitt uppe i en Hilma af Klint-inspirerad kreativ seans. Någonstans på Fårö. Uppfyllda av reinkarnerade grymma livsöden. Låtarna dras alltid igång försiktigt likt trevande skisser, och det finns något i detta famlande. I medeltidsveckan/bondesamhälle-estetiken som möter den tjusigt dekadenta men ack så obehagliga salongen. I mordlusten som ter sig så märkligt likgiltig och självklar. I den klara blicken på människan, på leken, den naiva.

Alltså, det låter rätt ofta som ett dystopiskt jam. Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd. Isak Sundström har på ett vis målat in sig i ett hörn där allt han sjunger får ett sorts otäckt skimmer över sig. Det spelar ingen roll om han bara yttrar ömma kärleksbetygelser eller enkla naturskildringar. Som lyssnare förväntar jag mig att det ska vara obehagligt, utan problem läser jag in ondskan själv trots att den kanske inte alltid existerar. Jag lyssnar på Shanana och jag frågar mig själv om det kan vara, eller skulle kunna bli snarare, ett jobbigt och kanske lite enformigt hörn att verka i. Men jag tror faktiskt inte det. Det mörka, eller det ansett mörka och ondskefulla – det finns få svenska konstnärer som använder sig av, och visar på komplexiteten i det, med en sådan säkerhet och skärpa. Som vågar göra det. Konstatera. Livet är svårt att leva. Mycket är ont, gör ont. Mörkret genomsyrar, till viss mån, allt. I synnerhet det glada och glättiga. Skriet hanterar detta med bravur, de fiskar vackra vrakgods upp ur blod och gyttja. Livet är en lek. Ofta grym, vilket en måste leva med. Det är en ritual som dagisbarn ser igenom och reaktionen är självklar: de skriker. Frössén och Sundström ser också, skriker de med. Den senare öppnar munnen och ut rinner suggestiv konfetti. Ut rinner Shanana.

Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra

Och där skulle den här alldeles för långa recensionen kunna ta slut. Visst? Men jag måste nämna Godnattvalsen. Spår nummer nio. Scenario: jag är ute och går. Jag lyssnar i lurar. Gitarrer som bara slår, pianot som bara klinkar och hamrar, fiolen som bara gnisslar, basen som bara trevar, och sen: riktningen som hittas, låten som eskalerar, lyfter, kören som fyller i, skönheten som uppstår. Jag lyssnar på Shanana. Jag är ute och går. En ung kille kollar backslick i reflektionen från en mörk Mazdas glasruta. Allt i denna stadsdel heter något med ”översten”. En äldre dam i grått böjer sig framåt, står stilla så nära ett skyltfönster som det bara går. Där inne: Roy Anderssons grånande guldbaggar och samlade verk. Dammigt. Finns det fortfarande massgravar? Jag har svävat bort igen och när rösten kommer så tror jag inte på det. När Sundström börjar sjunga på Godnattvalsen, skivans näst sista spår, så tror jag inte att det är han. Det tar några lyssningar att inse och jag vet inte om jag insett än. På Godnattvalsen så får Sundströms stämma något frikyrkligt över sig. Något fromt, men samtidigt spöklikt; det låter som en annan människa. Låten är en finstämd folkparksballad. Och trots att texten är fylld av ömhet är det läskigare än någonsin. Just därför? Jag överanalyserar nu. Igen. Det snurrar i huvudet. Jag fortsätter att gå, lyssna, gå. Det är smått fantastiskt, mysrysigt (hemska ord), en klassisk visa. Sundströms röst är ett spöke. Om han i ett osannolikt universum i en lika osannolik framtid skulle följa i sin barndomsvän Olle Ljungströms fotspår och medverka i Så mycket bättre (hemska tanke) tillsammans med till exempel Salem Al Fakir (inte lika osannolikt, men fortfarande hemska tanke av en annan anledning) så skulle han förvandla dennes banala och livsbejakande så kallade pop till seriemördarhymner. Frågan är hur länge hans bandkonstellationer kan leva med det oket på axlarna innan det blir förutsägbart. Frågan är om det inte är själva grundpremissen för Skriet som band. Vi vet inte och kommer inte att veta. Ignoramus et ignorabimus. Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra. Den glada och ljusa skivan, läskigare än någonsin.

UPPDATERING: Det är inte Isak Sundström, utan den 71-åriga dansbandssångerskan Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen. Därav min förvirring angående denna makalösa låt som kommer vara högt i toppen bland årets vackraste när räkningen görs upp. Operasångerskan som medverkar på Shanana heter, för övrigt, Ida Eckerwall.

Släpps 17 april

Det kommer en våg är första singeln från Skriets kommande tredje album Shanana som släpps den 17 april. Låten är, föga förvånande, fullkomligt fantastisk med sitt suggesterande (överraskande ljusa) lunk till ljudbild. Komplett med en morbid text lika paradoxalt (eller?) lekfull som obehagligt naiv om ondska, glädje, godhet, grymhet och existens. Såhär kloka ord yttrade Isak Sundström till PSL om videon:

Först kan det tyckas så svårt att förstå lajvare. Vi skrattar åt dom, tycker dom är naiva och verklighetsfrånvända. Men sen förstår vi att det som dom håller på med är vad vi alla håller på med. Vad alla längtar efter; ett sammanhang, gemenskap, en betydelse, en flykt från verkligheten. Dom är bara något extrema och tydliga i sin konstruktion.

Det finns ett problem och det är vår egen betydelse. Att vi måste uppfinna den. Och lajvarna är bra på att uppfinna men det blir inte alltid så bra slutresultat. Men det blir det inte heller i den så kallade riktiga världen.

Att påstå att en ”ser fram emot” albumsläppet är en grav underdrift. Bara faktumet att Jacob Frössén och Isak Sundström valt titeln Shanana ger mig gåshud.

[image name=betyg4]

”Allting man tar sig för, kommer gå i kras” ljuder det dystert i titelspåret. Det blir talande för hela skivan som verkar befinna sig efter apokalypsen. Den ödsliga, men hotande, ljudbilden är översvallande. Det är suggestiv och nedbruten countrymusik förankrad i hopplöshet. En depressiv Ennio Morricone. Sist Skriet ljöd var det med mjukare tonfall, det lät fortfarande hopplöst, men det var ändå vackert. På nya skivan är allting taggigare. Stundtals blir det svårt att försvara det som vackert. Varför man nu skulle det, det är uppenbart att de vill låta som en smutsig, mullrande storm.

Isak Sundström, även sångare i Pascal, sjunger kraxigt labilt på ett väldigt befriande sätt, så långt ifrån lent man bara kan komma. Hans, vad det låter som, elförsedda stämband som sjunger till den yttersta nerven. Det är så bräckligt att man som lyssnare nästan blir orolig. Snart tar syret och sången slut, snälla håll dig över ytan! Det är knappt att orden kommer ur den krackelerade rösten. Ändå lyckas det komma ut älskvärt luddiga textrader som exempelvis ”och uti mörkret växer körsbären” eller krassa konstateranden som ”hjärtat är ändå bara en muskel”.

De som lockades av förra skivans mer direkta spår, kommer möjligtvis känna sig bortgjorda. Det är många fler instrumentella spår och mindre sång, samtidigt som skivan är mycket längre. Och den skyndar långsamt, de crescendon som byggs upp tar tid på sig och når aldrig någon större topp innan de planas ut. De ekofyllda pukorna från förr är kvar, men instrumentuppsättningen har ökat och fått större utrymme. Blåsinstrumenten som knappt bär, det låter hela tiden som att alla ligger på marken och spelar, bidrar till att ge en experimentell och jazzig upptäcktslusta.

Det beslutande organet är en väldigt väl sammanhållen skiva som lever på hoppet, utan hoppet skulle den knappast finnas till. Den som inte räds för det gravallvarliga i tider av regn och mörker, borde i sann konsumentupplysningsanda lyssna på det här.

Av någon anledning blir jag alltid överraskad över den kvalité som små svenska ”indielabels” fullkommligt öser över oss lyssnare. Vid det här laget bör man kanske vara van, men man blir ändå alltid lika glad när det kommer något nytt. Framför allt när det är något som det här. Något så bra som den nya singeln från SKRIET.

Ifall det visuella med videon inte berör så borde åtminstone kombinationen med texten, eller enbart texten vara något som gör det. Oerhört fragil och fin.

12 oktober släpps Skriets nya skiva Det beslutande organet. En skiva där bandet, enligt pressrelease, ska ha lyft sig ännu en nivå. Något som låter trovärdigt, med tanke på kvalitén som debuten erbjöd.

S K R I E T – Natten

Mörk, atmosfärisk och lugn rock från Stockholm.