När sekunden kommer så är det redan en av de bättre svenska poplåtarna på den här sidan 10-talet. Varför? Titeln är poesi i sig, gitarrerna skämmer bort en, kysser en likt en varm, ömsint sol (läs mor om du bränner dig lätt) och Felix Anderssons röst svänger lika stiligt som vemodigt när han besjunger det osäkra, hjärtskärande fenomenet som vi i folkmun brukar kalla kärleksrelationer. Det vi i folkmun brukar kalla svartsjuka. Det vi i folkmun brukar kalla den irrationella rädslan för att ta upp telefonen och ringa den man älskar. Tysta fina stränder har dessutom en helt oemotståndlig call and response-refräng; sällan har en kör kapsejsat så vackert i ett arrangemang, drunknat så snyggt i en ljudbild. Jag har till och med överseende med formuleringen ”Släpp dina hundar lösa och kom i min famn, släpp dina hundar lösa och bränn ner allt”. Jag intalar mig själv att Anderssons uppmaning är av det bildliga slaget, i alla fall när det kommer till frigörelsen av människans ”bästa vän” (att hundar skall hållas kopplade är en av få övertygelser jag fortfarande besitter).

Redan en fantastisk låt alltså, men när sekunden kommer är gåshuden total. Överväldigande. När Anna von Hausswolff tar ton tre minuter och 15 sekunder in så blir jag fullkomligt salig. Varje gång. Hon sjunger ”Jag har också nån som säger ’jag kan göra dig lycklig’”. Jag har också nån som säger jag kan göra dig lycklig. Smaka på de orden. Läs dem igen. Jag har också nån som säger jag kan göra dig lycklig. Det räcker så. Första gången jag hörde Tysta fina stränder så rörde det mig nästan till tårar. Hennes röst kom från ingenstans, men det kändes så självklart. När den väl kom. Ett av årets starkaste svenska popögonblick. En sekund av det vi i musikkritikerfolkmun brukar kalla ”ren och skär popmagi”. En formulering som för övrigt är lika allergiframkallande för undertecknad som någonsin de där hundarna (vilket Nürnberg 47 hade en bra lösning på, för att få in en Ljungström-referens även i andra delen av ”Veckans popsekunder”).

Annars ter sig Skansros andra album Rekviem till en dröm, efter några veckors digestion, som en mindre besvikelse. Istället för att gå från klarhet till klarhet gick bandet ett steg bakåt med en spretigt ojämn och stundtals rätt svag skilsmässoskapelse. Stundtals alldeles för banal, men Tysta fina stränder sticker ut. Kanske det finaste bandet spelat in. Inte bara tack vare Anna von Hausswolff, men nästan.

Bra album:

Markus Krunegård – Mänsklig värme
Jag älskade Markusevangeliet. Jag knarkade Prinsen av Peking. Jag kanske inte var lika förtjust i Lev som en gris, men den var ändå fantastisk. Så kommer han nu och drämmer till med en skiva som är kanske till och med bättre än allt annat. Rakt igenom högklassiga låtar av Sveriges just nu bästa artist. Ja, så är det.

Jonas Lundqvist – Så e de me de
Pop på svenska av en indie-ikon från 90-talet. Det gamla uttrycket ”you had me at hello” har sällan passat bättre. Bra skiva av en riktig tram7-favorit.

Miike Snow – Happy to you
En del låtar på skivan är sådär som musik verkar ska vara år 2012. Alltså finstämda och så tråkiga att man nästan somnar. Men sen finns det guldkorn som till exempel Archipelago och Garden som räddar upp skivan helt och hållet. Plocka bort hälften av låtarna och du får en riktig kanonskiva att dansa in sommaren med.

Vi som nästan blev omnämnda: Skansros – Rekviem till en dröm

[image name=betyg3]

Skansros nya skiva får mig mest att tänka på den föregåendes förträfflighet. Om man ska vara krass. Rekviem till en dröm får mig att minnas debuten som var en direkt och bitterljuv hitkavalkad i ordets mest Räddaren i nöden-poppiga bemärkelse. En skiva som var byggd av ett Smiths-doftande, välskuret låtmaterial rätt igenom starkare än nya skivans spår. Det är kanske en onödig komparation, men den känns svår att komma undan när i princip samtliga låtar på den i mina ögon smått klassiska skivan från 2009 hade utgjort enskild albumhöjdpunkt på denna.

Därmed inte sagt att Rekviem till en dröm inte är en fin skapelse, för det är den. I egenskap av ”skilsmässoskiva” – ett hjärtslitande uppbrott genomsyrar de vemodiga texterna – är den dessutom än mer bitterljuv än det självbetitlade debutalbumet. Men då Skansros kändes färdiga vid genombrottet, då de tog mig med storm och skämde bort mig med en drös perfekta poplåtar vid första mötet, så kan jag inte annat än att bli något besviken på avsaknaden av medryckande driv, omedelbara melodier och snillrika formuleringar nu.

Det bör dock påpekas att denna påtagliga avsaknad inte är total, för det är den verkligen inte. På speltidens knappa 50 minuter finns en handfull ljuvliga stunder: Tysta fina stränder är helt underbar, singeln Felix svänger nästan i klass med Drömmen om Amerika och den gamla sanningen att ingen sjunger ordet ”käft” som Felix Andersson befäster han snyggt på Jag skulle älskat dig (ändå). Men jag saknar de allra mest svindlande mininovellerna från en ung själs känslomässigt pendlande och rastlösa horisont, de som matchades med perfekta refränger. Topparna på Rekviem till en dröm drunknar lite i de rätt alldagliga, långsammare låtarna som dominerar skivan. Och i texterna trängs denna gång inte bara briljanta, mörkt humoristiska observationer utan också mer banala kärleksbetraktelser (som i svulstigt ångestladdade Skriv). De vägs upp utav att det bitvis bränner till, som på Men inte ikväll när Andersson sjunger om Sanna som fick ett ”hakkors inristat i pannan” eller den subtila blinkningen (inbillar jag mig) till Jakob Hellman och den odödliga frasen ”hålla sönder hennes hand” i inledningen på Rekviem till en stad, men det hade krävts mer av den varan för att jaga bort alla spår av frustration som denna, inte helt felfria skiva genererar hos mig.

Och där landar jag i jämförelsen. Jag hade inte begärt så mycket om jag inte överrösts av felfri popmusik från Skansros tidigare. Popmusik som talade lika mycket till intellektet som emotionen. Och jag inser att meningar som ”En välregisserad popdröm om cigaretter, zoloft och sprit, ja du är allt jag aldrig var” kanske har gjort mig lite väl kräsen. Men jag tycker mig skönja en olycklig utveckling. Att man avslutar med ”låten” Credits, på vilken en hurtig mansröst räknar upp de medverkande över trivsam bakgrundsmusik, raderar inte den krypande känslan, tvärtom. Något som kanske var roligt i teorin, skapar i praktiken bara irritation över den uteblivna, grandiosa finalen.

Felix Andersson och hans kompanjoner är, efter att ha lämnat något stort bakom sig, återigen något nytt och riktigt magnifikt på spåren. Om det hyser jag inga tvivel. Rekviem till en dröm är en nödvändig, melankolisk och stundtals mycket bra mellanhållplats till skiva, sparsamt kryddad (men ändå kryddad!) med oemotståndligt syrlig poplyrik. Och den bidrar med fyra förtjusande alster till den allt mer imponerande låtkatalogen som bandet kan stoltsera med. Jag är säker på att de skulle kunna prestera en fantastiskt angenäm spelning på en lagom stor klubbscen i sommar. Det ekar dessutom mindre av Smiths och mer av ett eget uttryck än tidigare. Synd bara att det ekar lite sämre. Rekviem till en dröm är blek i jämförelse med den solkyssta och rusigt bedårande debuten.

För ungefär två år sedan släppte Skansros sin självbetitlade debutskiva som var riktigt bra. Och snart är det dags för uppföljaren. Rekviem till en dröm, heter skivan som kommer att släppas samma dag som Jonas Lundqvists nya: 21 mars. En bra dag.

En singel som heter Felix finns på Spotify.

Luxury / Border

För ungefär två år sedan började den någorlunda korta historien om sexmannabandet Skansros. En historia vars innehåll fram tills nu bestått av en oförglömig EP och en singel. Den tredje delen i historien om Skansros är den efterlängtade debuten. En debut där de med besked visar för de som eventuellt tvivlat, att debut-EP:n givetvis inte var en engångsföreteelse.

Vad man inte kan nämna för många gånger när det kommer till Skansros är samspelet mellan de fem bandmedlemmar som spelar instrument. Vare sig det handlar om lugna och mer klaviaturdrivna spår som Solljus, Vårsol och Den andre, eller om det är något av de svängiga spåren där gitarristerna får skina allra mest som Den snillrike riddaren av Masthuggsberget eller Drömmen om Amerika, från EP:n som på albumet återfinns i en ännu bättre version, så slås man konstant av hur bra de låter tillsammans. Så bra att det inte hade spelat någon som helst roll om Felix Andersson hade mumlat sig igenom sina lika storslagna och färgstärka skildringar av Göteborg, vardagligt klassiska berättelser om livet, minnen av smördegspaj, känslor om att känna sig bagatellartad och en episk resa med start på ett X2000 på det magnifika spåret Din alltid alltid, som jag betraktar som den allra bästa låten.

På albumets andra spår, 10X större, sjunger Felix Andersson att han vill göra någonting vackert, någonting som lever kvar. Om det är Skansros musik han syftar på så kan jag meddela att han har lyckats. När allt annat förändras, som det alltid gör på gott och ont, så kommer man alltid att kunna lyssna på Karl Vento när han spelar på klaviatur, när Filip Leyman spelar trummor, basspelandet av Daniel Leanderson, de två gitarristerna Per Svensson och Mattias Uneback och inte minst Felix Anderssons texter och sång. Kort och gott Skansros. Tidlös pop som man aldrig någonsin kommer att växa ifrån.

Ifall ni av någon konstig anledning väljer att missa detta fantastiska band så vill jag inte att ni kommer till mig och undrar varför jag inte sagt hur bra de är, för det har jag faktiskt gjort nu – för andra gången. Jag hade tänkt att avsluta denna text med någon finurlig mening eller krångla till det. Men det finns ingen anledning till att göra det när det är så enkelt; Skansros debut är det bästa svenska albumet på väldigt länge.

De nya bokningarna

Metronomy
Adrian Lux
Skansros
Fontän
Armand Mirpour

PSL-version på Skansros helt fantastiska låt Vårsol. Tillsammans med Solljus kommer den att bli en singel som släpps någon gång i februari, från det kommande albumet som släpps någon gång i mars/april.

Värt att notera är att Samtidigt Som är albumaktuella. Deras album är färdiginspelat och första singeln, Vid min sida med b-sida, släpps den 14 januari. Albumet kommer den 28 januari.

Något av det första jag kom att tänka på när jag hörde att Skansros tidigare spelat The Smiths-covers under ett annat namn är att de, precis som The Smiths, är ett av få band som som för mig känns komplett. Felix Anderssons graciösa och personliga texter, de hissnande melodierna och de helt underbara gitarristerna.

Idag när Skansros släppte sin EP Drömmen om Skansros får jag och en hel popgeneration vara med från starten av början på någonting stort. Många kommer att förstå redan direkt, men även de som inte gör det kommer i slutändan inte att kunna missa det enorma avtryck som Skansros kommer att lämna efter sig i den svenska pophistorian.

Det känns lite konstigt att tre låtar kan vara så mycket. Egentligen hade det räckt med att släppa det första spåret på EP:n – Drömmen om Skansros och sedan försvinna, och kanske komma tillbaka med ett helt album något år senare. Folk hade pratat. Folk hade väntat. Folk hade undrat hur man på lite mer än åtta minuter kunnat åstadkomma så mycket.