Förra helgen var jag på nation i Uppsala. Det var ju en speciell (läs: märklig) upplevelse i sig men jag var inte där för att få öl spilld över mig eller för att vara omringad av fulla studenter. Jag var där för att få se Nordpolen för första gången på minst fyra år, på hans hemmaplan.

Mitt på dansgolvet och framför scenen stod jag med mina vänner och såg en något nervös Pelle Hellström vid ett piano. Han inledde med en lugn På Nordpolen och efter att ha framfört Försöker dölja på samma sätt som han gör på skivan, med ett ensamt piano, säger han försiktigt något i stil med att ”den egentligen är mycket bättre på skivan, ni får höra snart”. Även fast jag tyckte att han gjorde det fantastiskt fint live så är den oerhört vacker på skivan också. Den med många andra.

Det vore samtidigt inte Nordpolen om inte ett mörker satte stämningen.

För att komma till saken så är nya skivan äntligen här, lite tidigare än förväntat. Denna gång har han producerat musiken helt själv, och det är därför vi har fått vänta ett bra tag på den. Men visst var det värt väntan, för precis som jag kände när jag lyssnade på andra singeln Oh Oh är det en mycket mer tydlig Nordpolen vi får ta del av denna gång. 2008 skrev Mats om becksvarta framtidsutsikter, och det känns också som att det är exakt där vi har hamnat. Dock finns ett underliggande ljus där någonstans. Ungefär som en fullmåne som stör mitt i natten väcker Nordpolen mig ur dvalan som verkligheten har försatt oss alla i.

Det känns nu som att han har lagt sitt liv i musikens händer, som att låtarna är delar av honom. Till skillnad från tidigare så märker man hur hans liv har börjat att ta form men genom att använda hans eget uttryck ”skört men oh så klart” så vore det samtidigt inte Nordpolen om inte ett mörker satte stämningen.

Skivan inleds med Dom mörka molnen, en ballad som känns krispig – sårbar om man så vill. Låten sätter en tydlig ton för de resterande 30 minuterna av skarpa vändningar mellan känslor som eufori och melankoli. Allt detta ackompanjeras av en ljudbild som doftar eurodisco som hos Gryningen kom med ett dån varvat med mjuka pianoballader. Dessa snabba skiftningar gör att mitt hjärta slår lite häftigare och även fast jag har hört skivan flera gånger redan känns det som att jag hör alla låtar på nytt för varje varv i och med kontrasterna mellan dem.

Även om jag är rätt partisk i min förkärlek för Nordpolen så älskar jag denna skiva och jag tror att den talar till alla, om inte i sin helhet så i alla fall delvis. För att använda mig av den givna avslutningen här kan jag bara säga att vi är många som kommer att vara vakna i natt, antingen på dansgolvet i extas eller sömnlösa av ensamhet. Men i vilket fall som helst i gott sällskap av årets hittills bästa skiva, enligt mig i alla fall.

Nordpolen – Oh oh

En sensommarkväll 2009 hade jag och en vän hamnat utanför Debaser Slussen. Där insöp vi löften, löften om vad som skulle komma sen. Vi var 17 och väntade på att ett mirakel skulle ske, att vi på något sätt skulle få komma in och kanske se en spelning med Nordpolen. När vi sedan ser honom (där är ju Pelle!) promenera ned för trappan, stannar han till och vill hjälpa oss. Vi vill ju så gärna komma in, men självklart går det inte. Efter ett tag måste både han och vi ge upp och vi går därifrån med krossade hjärtan. Förkrossade precis på det där sättet som två 17-åringar kan känna sig när de har blivit bestulna en kväll på besök i verkligheten.

Besviken och arg på livet åkte jag ensam bussen hem till förorten. I mina hörlurar fick jag en försmak av att livet som vuxen kan vara bitterljuvt.

21 och redan gammal, vill inte ens tänka på när jag blir 22

Just då kände jag att det var en ogreppbar framtid och jag kände ingen av den ångest som låten förmedlade inför att bli äldre. Så jag längtade dit. Längtade till då jag skulle få ett leende av vakterna och bli insläppt. Längtade till då jag kunde vara min egen.

Jag är oändligt nyfiken på att se vad resten av skivan ska bjuda på

Nu är den framtiden här och idag lyssnar jag på Oh oh. Jag minns fortfarande när Nordpolen upptog mina öron en hel vinter och en hel sommar, men det känns inte alls lika tydligt längre. Oh oh är för mig något annat. Musiken känns annorlunda, långt ifrån På Nordpolens popiga och mångbottnade ljudbild. Här är allt istället lite enklare och fyllt av inspiration från 90-talstechno. Dock hör man tydligt att låten är Nordpolens verk och ett ljust piano friskar upp det som känns hårt i det elektroniska. Skivan ska heta Vi är många som är vakna inatt och Oh oh viskar om sena nätter fyllda av tankar som skär genom discoröken.

Faller ner
Hämtar mig

Den hopplöshet och dödsångest som tidigare upptog Nordpolen har nu omvandlats till en hoppfullhet: även om man ibland känner ett sting av samma ångest så klarar man sig ur det och kan se det vackra inuti ångesten. När man verkligen lyssnar på texten tränger samma mörker igenom, men med en ton som talar om något annat – något förtröstansfullt. Sista versen av låten andas olycklig men samtidigt lycklig kärlek. Där När mitt blod pumpar i dej är en erotisk dröm är Oh oh snarare ett romantiskt löfte om att allt ordnar sig.

När jag nu är 21 och redan gammal känner jag mig ändå inte vuxen, men kan gå på vilka spelningar jag vill. När Nordpolen har sin releasefest och första spelning på SVMK i mars är det spikat att jag kommer att vara där. Jag är oändligt nyfiken på att se vad resten av skivan ska bjuda på och jag ser fram emot att få lyssna på den när jag i sommar åker bussen hem genom natten.

Det är många som väntat på detta (en del nästan 5 år), men nu är det äntligen klart när Nordpolens nya skiva kommer. 6 mars är datumet som gäller för skivan som fått titeln Vi är många som är vakna i natt.

Anmärkningsvärt är att skivan är helt producerad av Pelle Hellström själv, då det tidigare pratats om diverse samarbeten och han då inte velat avslöja något. Kanske var det just det som var saken – att ingen annan gjort något. Eller så kanske det finns några ”spökproducenter” i bakgrunden? Vem vet.

Förra året fick vi höra singeln När mitt blod pumpar i dig, och snart kommer det mer. En singel med titeln Oh oh, ska släppas inom kort.

jj – Beautiful Life

jj är tillbaka med ny låt och det låter inte helt oväntat som jj. En ny skiva är också på gång. Läser man ordentligt är det en ny singel (b-sida Burn), som inte helt oväntat heter jj nº4. Och den släpps 8 maj. Mycket är precis som vanligt med andra ord.

Jag tar tillfället i akt och ställer den mycket viktiga frågan: när kommer Nordpolens nya singel När mitt blod pumpar i dig?

Året började inte bra, Studio berättade att de lagt ner och nu dök det upp ett Tumblr-inlägg från Air France som får året att kännas ännu värre. Svensk pop kommer aldrig att vara vad den en gång varit och jag kommer sannolikt att rycka håret av mig själv någon gång då jag av någon outgrundlig anledning aldrig köpte dubbel-10″:an med Air France.

Men just nu lyssnar jag i alla fall på No Way Down. Och hoppas att vi kanske ses någon gång, Henrik och Joel, i en annan form som ni skriver. För mitt liv kommer inte vara lika bra utan er.

We’ll make this brief, because it hurts too much.

During the first year of Air France, somewhere in the middle of the last decade, everything seemed to come so easily. At least it feels like that right now. We’d meet on friday nights to drink wine, listen to music and picture ourselves far off, somewhere on the outskirts on the big map Henrik had on his wall. The songs we made during those nights weren’t really supposed to ever leave the hard drive, but somehow they did, and somehow they took us to almost all the places on that big map we had dreamt about. We got to play records at the Rough Trade store in London, we went to the Red Square, we woke up on Iceland during a volcanic eruption, we drank beer at the cliffs of the Niagara, we spent a night in a freezing staircase in Warzaw (otherwise a fantastic weekend), we saw dolphins in the waters of LA, we got a smile from Larry David as he passed us on a street in Paris, watching us trying to open a bottle of wine, we played records for 4 hours under a blistering July sun in New York, we spent a day in the most beautiful spa in Budapest, we’ve heard our nervous voices on radio and TV, we’ve played records after two sold out Saint Etienne shows (but to be honest, only a handful stayed behind to see us), we’ve written a song together with our idol Clare Grogan (although we did managed to botch it) and we got sampled by Lil B. But it’s the little moments that has been the most dear to our hearts, like the days and nights in Brackenbury Village that we spent in our manager’s back yard with his wonderful wife and sons, who made us feel like part of the family, or being drunk on airplanes, just the two of us, and all the people we’ve been fortunate enough to get to know, if only for a night.

And we have probably produced 7 albums since No Way Down; a UK Garage record, a house record, an r ‘n’ b record… but we’ve never been able to finish anything, nothing was ever good enough. We have tried so hard, and we truly gave it all we had. And now we have decided to stop trying, even though it breaks our hearts. But for all the reasons mentioned above, and for a thousand more, we don’t regret a thing.

We wish we could thank all the people who has helped and inspired us, but we’d probably forget to mention half of you, so here’s just a big thank you to those who were involved in the making of the record: Teresa and Kajsa for singing so beautifully, Angelica of Body Language for lending her voice to a song that would have been called “I always think about you when I’m drunk”, our patron Kevin Campbell who helped us in giving this record one last chance (there are no words that can describe just how grateful we are), our Eric of Sincerely Yours, our manager David Laurie, our publisher XL, Joe for running our facebook page.

And much love to Rich Thane, families and girlfriends, sister Hanna, Henning Fürst, Marc Hogan, all of you who sent us letters, all of you who stuck around to watch us play, and all of you who opened your homes and hearts and cars and took us to water falls, big squares, beaches, record stores, monuments, valleys, mountains and zoos.

Goodbye for now. Who knows, maybe we’ll see you again in another shape. After all, we’re people that never stop dreaming.

Henrik and Joel
Gothenburg

I senate numret av Bon intervjuar Fredrik Strage Nordpolen (bilden ovan är tagen direkt från Strages Twitter). I intervjun kan vi bland annat läsa att den nya skivan kommer släppas i vår och att den förta singeln När mitt blod pumpar i dig, snart kommer att släppas.

Man förstör saker genom att prata om hur de skapats. En gång berättade jag för Tough Alliance-Erik att lägenheten i hans favoritserie Seinfeld är en kuliss. Han blev helt knäckt.

Äntligen lite nyheter om en skiva vi väntat på länge.

Lyssna och köp på Klicktrack.

in times when people do whatever necessary to become part of something they are not, a family affair feels extra rad.

dream team rockit – vit magi
illuminata (d lissvik remix)
come with me – sail a whale version

Air France – It Feels Good to Be Around You

Det har varit en bra vecka. Jens Lekman har bjudit på titelspåret från sin kommande EP och i fredags kom något som säkerligen många fler har väntat på: nytt material med Air France.

Värt väntan? Absolut. Och det är så pass bra att alla kommer att hålla sig lugna i väntan på något nytt från Nordpolen.

aahaahaahaahah, it’s flower time..

Tidigare berättade vi att illuminata skulle bli nästa singel från ceo:s skiva White Magic. Nu har det även kommit en video, och som alltid när det gäller just Sincerely Yours så är den riktigt vacker.

Sjutummaren av illuminata har även Halo som b-sida. Vilket, som misstänkt, är en tolkning på Beyoncés låt med samma namn. ceo är alltså, minst, den andra svenska artist som gjort en tolkning på denna. Monty har tidigare gjort en riktigt vacker version.