Det konstnärligt ambitiösa Göteborgskollektivet Ikons följer upp sin självbetitlade debutskiva från 2010 med Life Rhythm, ännu ett nostalgiskt krautmanifest med poppiga undertoner. Denna gång lite mer påtagliga sådana.

Återigen vaggar Ikons igång en hypnotisk rytm som släpps i vakuumartade ekon. Men där debutskivan hade en djupare och svårsmält rymd lättar Life Rhythm på stämningen – åtminstone för att fortsatt hålla på krautdisciplinen – och släpper fram drömskt ekande gitarrer intill det apokalyptiska trummandet.

Där Ikons-skivan var tysk vinter spricker Life Rhythm upp i svensk sommar. Debuten pulserade mörkt och postpunkigt och eskalerade benhårt, men på uppföljaren nås toppen på Free Spirit, som är traditionellt poppig, om än genreenligt repetitiv. Som skivans namn antyder – med en livligare rytm.

Septetten har följt tråden mellan krauten och den progressiva rock den uppstod ur och skapat en saknad länk. Med raka och eggande trumbeats stämplar Ikons in på ett eget podium på den svenska musikscenen. Life Rhythm är ett konstnärligt oväntat, men samtidigt självklart kliv rakt fram.

Service har alltid varit frizon, pop-lab och permanent semester, skriver Service i ett mail där man också passar på att nämna att man nu är 10 år. För att fira detta listar inblandade band och andra sina 10 favoritlåtar från Services alldeles egna decennium. Och även du kan kan publicera en egen lista på deras tumblr-sida.

Men det är inte allt! I samma mail meddelar man att både The Embassy och Jens Lekman kommer med nya skivor i år. Samt Ikons. Fantastiskt!

[image name=betyg4]

No, no, no
No, no, no
That’s the last word that you’ll hear from me when I go

Life In The Trenches är ingen ny skiva. Det är det som aldrig blev, det vi bara skymtade, aptitretarna som sattes fram för att retsamt inte efterföljas av den där deliciösa huvudrätten. Visionerna som sprack. De gångna 10 åren som inte blev som vi tänkte, som vi önskade. I detta finns en grym skönhet, vilket Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, The Embassy, förstått. En grym skönhet som de både bemästrar och utnyttjar tillfullo i och med denna release, vars formgivning dessutom hör till årets vackraste.

Trots att här finns några spår som aldrig tidigare sett dagens ljus, så är det snarare en sammanfattning av ett decennium ifrån ett band vars främsta signum egentligen är, och alltid har varit, att aldrig se bakåt. Det är inte The Embassys magnum opus. Det är inte i närheten av mästerverket Tacking som de antagligen, när det kommer till låtmaterial, aldrig kommer överträffa, men det är en trasig och beundransvärd andra sida av det förvirrade 00-talet.

The Embassy hatar att bli jämförda med andra band, med annan musik, och det tänker jag inte göra heller. Inte så mycket av hänsyn som av faktumet att det faktiskt är irrelevant. Ingen sjunger som Fredrik Lindson, och ingen samplar stön, indianflöjt och oljefat som Torbjörn Håkansson. Inga är lika hänsynslösa och direkta, men samtidigt så ömsinta gentemot sitt egna arv. Och jag vet att jag kanske ljuger nu, eller: jag ljuger nu, men det spelar heller ingen roll. Musiken spelar roll. Gitarrerna i State’08 (lika briljanta nu som då), det eskalerande ”fuck you”-drivet i No Thanks, vemodet i C’est La Vie, doo wop-kören i Who Put The Ass In Embassy, de instrumentala partierna som tyvärr inte kan kallas mycket mer än mediokra men trots det bidrar med ”en stämmning”, det är det som betyder något.

De kallar det ”underclass disco”. Jag kallar det för ännu en tegelsten i bygget av The Embassys bedårande mytbildning. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av Fredrik, som vid sidan av musiken jobbar i kassan på ett solarium och Torbjörn som lastar apelsiner i Göteborgs hamn. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av två män från Göteborg som lärde känna varandra efter att Torbjörn kört in i en fontän med sin bil och fick tillbringa natten i fyllecellen på häktet där Fredrik arbetade som fångvårdare. Och trots att inget är sant så är allt sant, och jag spelar skivan igen.

Det som vid första anblicken ter sig mest som ett trött retroperspektiv vecklar alltså så småningom, likt en ovanligt kompromisslös fjäril, ut sina vingar och det är inget mindre än en mycket vacker upplevelse. Fredrik Lindson sjunger ”No, no, no”. Och han blickar bara framåt.

Jag vet inte hur mycket ni faktiskt har längtat efter detta, men jag personilgen har längtat en hel del och känner mig rätt nöjd efter att ha lyssnat på Jens Lekmans nya EP An Argument With Myself. Gillar ni också vad ni hör bör ni ta och beställa EP:n omedelbart, eller plocka upp den i närmsta butik!

The Embassy – Flipside of a Memory

I slutet av september släpps Life in the Trenches med The Embassy på Service. Någon slags samling, eller något. Hur som helst så har ni här den gamla dängan Flipside of a Memory, som kommer att vara med på skivan. Många har säkert hört den något Nirvana-inspirerade gitarrslingan som dyker upp ibland, och andra har inte gjort det. Alltså: nytt för vissa och lite nostalgi för er andra.

Som sig bör presenteras debuterande Forest med den mystik man vant sig vid från skivbolaget Service. Men mystiken sträcker sig inte bara till ett kortfattat bandnamn, surrealistisk/romantisk artwork och kryptiska presentationstexter. Vidare är det faktiska drömmar om planlösa promenader i nordliga skogar, känslan av att ha gått vilse och ljudet av isande tystnad. Möjligheten att troll och älvor existerar. Det är den mystiken Forest ljudsätter på debutskivan.

Musikaliskt ligger mystiken i det minimalistiska. Det är flytande drömpop och monoton synth hålls vid liv med ett trummaskinskomp och över detta blåser sången lätt. Ett tidlöst sound, på två sätt. Både genom sin enkla och okonstlade framställning och i den nostalgiska känsla det framkallar.

Minimalismens baksida är dock en vaghet och Forest framstår som enkelspåriga när det enda egentliga mönsterbrottet på skivan är en stunds munspelande. Men nog är känslan av att vara vilse, inte bry sig och praktisera fullständig sinnesnärvaro i skogen nattetid tillräckligt. Här är en ny dimension i svenskarnas omtalade kärlek till skogen.

I dagarna har det varit premiär för Service helt nya hemsida. Förutom att den är smidigare är den stora nyheten att precis ALLT går att streama. Så har ni ännu inte hört de gamla Studio-låtarna som var de första släppten från Service eller någon gammal Lekman EP, så bör ni genast bege er dit.

Passa dessutom på att stöda genom att köpa en skiva, eller kanske gå med i Service-klanen? Missa inte heller att Lake Heartbeats Trust In Numbers nu finns att förhandsboka i vit vinyl!

Allt finner ni på srvc.se.

Dagens första video är från Magnus Weideskog. Låten som är en småpopig historia med sköna rytmer kommer från Magnus självbetitlade EP. Den snitsiga videon med de klassiska dylan-skyltarna är regisserad av Mats Udd som bland annat gjort video åt Jonathan Johansson tidigare. Magnus släpper ett album i januari som är inspelt med hjälp Josef Zackrisson, Magnus Tingsek och Ken Ring. Ett smakprov på samarbetet med Ken kan ni se och höra här.

Låten kan ni ladda ner som mp3 här.

Video nummer två kommer från brittiska The Tailors och är producerad av Aaron Rodgers. Låten är tagen från bandets andra album Come Dig Me Up, som släpps 30 november.

Den tredje videon som är gjord Patrik Johansson är riktigt stilig samt välgjord. Låten är från Service-akten IKONS och kommer från deras självbetitladealbum som släpps den 10 januari. Gillar ni vad ni ser, men kanske främst vad ni hör, så går det att lyssna på hela albumet på Services hemsida. IKONS är från Göteborg. Vill ni se dem live så spelar de på Strand, med en annan Service-akt – Harlem, 5 december och 12 december i Göteborg på Jazzhuset.

Den fjärde videon, som glömdes lägga till från början, är från Taxi Taxi! och är en väldigt fin version av den klassiska låten Oh My Darling, Clementine. Videon som är inspelad av Erik Wåhlström har någon form av koppling till Brämhults och deras juicer.

Finns att ladda ner som mp3 här!

”Lake Hertbeat har så många hits att jag funderar på att släppa en singel i månaden under hela 2009″ sa Ola Borgström i samband med att Janne Kask bröt flera års tystnad och gjorde comeback i popvärlden tillsammans med Kalle Kåks. En comeback som Klas Ekman i senaste Sonic är lyrisk om.

Efter att ha spelat nya låten Between Dreams ett par gånger är det bara att konstatera att Herr Borgström än så länge håller sitt ord om kvaliteten. Medans Mystery var en renodlad poplåt som direkt fick en att gunga med i rytmen har Between Dreams tonats ner några steg men Janne Kasks något släpiga sång finns kvar och passar sig även här. Trumarrangemanget känns direkt signerat Dan Lissvik. Albumet som släpps senare i vår är nu ännu mer efterlängtat.

Tack Lake Heartbeat och Service för en gratis mp3.

Förra veckan kunde man läsa att den ena halvan av Studio, Dan Lissvik, var på väg att göra sin solodebut. Tidigare i år började det även talas om en halva från en annan svensk framgångsmaskin som var i full färd med att gå samma väg som Dan Lissvik.

Det är nämligen The Knife’s kvinnliga halva Karin Andersson Dreijer som under namnet Fever Ray i början av 2009 ska släppa sitt album. Dreijer som tidigare i år gjort ett mycket bra jobb med att remixa First Floor Power’s The Jacket har nu även lagt upp ett första smakprov på sin Myspace.

Precis som med Dan Lissvik’s smakprov låter det mycket lovande. Som Ola Borgström skrev, angående Lissvik’s skiva, i sitt mail till alla Srvc Co-Op medlemmar: ”Vi går en ljus vinter till mötes.”