Sambassadeur – Memories

Äntligen har det kommit nytt material från Sambassadeur. Det känns som en evighet, men det är faktiskt bara två år sedan den fina skivan European släpptes. Nu när bandet är tillbaka är det väldigt mycket Sambassadeur vi känner igen oss vid på den fina singeln Memories. Men det är också lite nytt bakom den fina melodin.

Framför allt är det rytmen och lite ”ljud” en bekant Sambassadeur-lyssnare sannolikt finner nytt, vilket absolut är välkommet och det känns inte som någon gimmick utan ett steg i en spännande riktning. Det ska bli spännande att höra mer material med detta nya Sambassadeur.

Gillar ni detta så kan ni köpa en 7″-singel från och med 20 november.

Svenska Sambassadeur, som senast var aktuella 2010 med skivan Migration, spelar in nytt material, berättar deras skivbolag Labrador Records på sin Facebook-sida. En singel ska dessutom dyka upp redan innan sommaren.

I Can Try är den senaste singeln från Sambassadeurs skiva European, som vi dessutom bjöd på alldeles nyligen som mp3. Här har ni videon som spelats in till singeln. Videon är inspelad av Philip från The Mary Onettes och den lille mannen i baskern som bär på resväskan är hans systerson.

Ladda ned singeln nedan och läs en intervju vi gjorde med två av Sambassadeurs medlemmar tidigare i år.

Sambassadeur – I Can Try

Svenska Labrador har i år släppt tre riktigt bra skivor. Förutom The Radio Dept.s Clinging to a Scheme så handlar det även om Sambassadeurs tredje skiva European och Club 8:s The People’s Record – deras sjunde(!). Och nu är det singel-dags!

En låt från vardera album och de kompletterar varandra ganska bra. Där Sambassadeurs I Can Try känns väldigt mycket klassisk svensk indie bjuder Club 8:s Jari Haapalainen-producerade Shape Up! på lite annorlunda rytmer än den vanliga indiepopen, med dess afrikanska och sydamerikanska inspiration.

Ladda ned båda låtarna nedan!

Sambassadeur – I Can Try (intervju)
Club 8 – Shape Up! (intervju)

Oskar Linnros har precis släppt sin debutskiva, i dag faktiskt, och då passar man på Arvikafestivalen på att avslöja att han är bokad för deras festival. Sambassadeur (intervju här) som tidigare i år även de släppt en fin skiva är också klara. Precis som Monty och Per Egland.

Arvikafestivalen äger rum mellan 15-17 juli 2010 och biljetterna kostar 1195:-. Köp din biljett här.

- Vi tackade just nej till en USA-vända. Jag kollade upp båten, men det skulle kosta 18000 en väg och ta sex dagar, säger Joachim Läckberg när samtalet om Sambassadeurs spelningar i Tyskland och Spanien glider in på hans flygrädsla.

- Queen Mary från Southhampton. Så man får ta sig till England också, lägger Anna Persson till.

- Spanien var i alla fall lätt, då betalade de InterRail-kort i förstaklass. Tre-rätters middag och sådant. Jag kom hem två dagar efter de andra.

Det är bara ett par dagar kvar tills att deras tredje album European släpps på skivbolaget Labrador. Innan släppet av deras första självbetitlade skiva hade de fått erbjudanden från andra skivbolag, men de är nöjda med hur det blev. I alla fall med tanke på hur det gått för de andra bolagen, säger Joachim. Att de får göra precis vad det vill är givetivs också något som väger tungt. Ett sammarbete som fungerar mycket bra enligt de två medlemmarna. Framför allt är det också Labradors kontaktnät utomlands som är något de värdesätter och Spanien nämns som ett favoritland.

Hur är det med Tyskland då? Jag har hört att de gillar svensk pop.

- Spelningarna i Tyskland har nästan varit det bästa, eller roligast att spela. Förutom Spanien då. Det är en sån otroligt artig publik som står kvar hela tiden. Sen att någon sagt att det är helt meningslöst att spela där och att det inte ger något tillbaka stämmer inte. Det är något konstigt rykte, säger Anna och Joachim kommenterar skämtsamt tyskarnas discplin.

De står inte bara stilla stelt, som publiken i typ Stockholm alltså?

- Sen kommer alltid någon fram efteråt och ska tipsa om ljudet, hur det borde ha ställts in. Det är en svensk publik. De har läst någon KY-utbildning i ljud, det är rätt tröttsamt. I Spanien är de fantastiska, de sjunger med i texterna och ställer frågor om göteborgsband vi aldrig har hört talas om. De har mycket bra koll på Sverige, berättar Joachim.

Skivan, som likt Migration är producerad av Mattias Glavå, spelades in under några veckor i juni och augusti. Eftersom bandet kände behovet av att vara effektiva på grund av tidsbrist blev det det naturligt att välja Glavå som producent. Och då de känner honom sedan tidigare behövdes det ingen uppstartssträcka att lära känna någon, eller känna av hur man ska jobba. Det var nog inte ens något snack om saken, uttrycker Anna det.

Jag får alltid någon mental bild av att man jobbar stenhårt med att bli klar till skivan inför releasen, men så är det ju inte alls, uppenbarligen…

- Den var helt färdig i oktober och nu har Labrador något avtal med EMI så den släpps i tjugo länder samtidigt. Det är lite speciellt med tanke på USA också. Där måste de ha skivan minst tre månader innan release för att kunna göra promotion och sådant. Själv hade jag gärna sett att den släpptes i oktober, säger Joachim och Anna fortsätter i ämnet:

- Migration var lite så, den släpptes väldigt direkt. Det var oktober och då hade vi spelat in den under sommaren. Det var rätt skönt att ge ut den och bara köra. Nu är det lite så där ”vi har ju gjort en skiva, den ska ju släppas”.

- Då var det hets från Labrador. De ville att vi skulle släppa den fort så den inte skulle krocka med The Radio Dept.s skiva. Och nu ska den släppas i april – 2010, berättar Joachim och alla skrattar.

Trots att man nu mer spelar in i en ordentlig studio finns det kvarlevor från hur man spelade in den första skivan – i en lägenhet. Låtskisser som resulterar i låtar som enligt Anna är ganska klara, med rätt takt, redan innan man går in i studion. Ibland blir det också små saker och vissa ljud som spars ner och sedan tas med. Med Migration jobbade man mycket på det sättet, mycket på grund av att man inte hade riktiga stråkar på den skivan. Mycket är alltså som tidigare. Fast denna gång är trummaskinen utbytt mot riktiga trummor och när det kommer till stråkljuden så är de flesta nu riktiga stråkar.

- Vi har haft en Roland som vi mjölkat ur alla åren. Underbara ljud på den och vi har använt den på alla skivor så det går nog inte att använda den så länge till. Folk känner igen de där ljuden nu, säger Joachim.

När jag frågar om det bara är riktiga trummor på European, eftersom jag på någon låt tycker det låter väldigt trummaskin får jag medhåll av Anna:

- Jag vet! Jag tycker också att det låter som en trummaskin, men det är nog faktiskt bara riktiga trummor.

- I Can Try är väl lite så där, lägger Joachim till i diskussionen, innan han berättar vidare om just trummorna:

- Det är tre olika trummisar med på skivan och jag måste nämna Daniel Permbo där. Jag har nog aldrig blivit så förvånad. Han går omkring och smyger. ”Jag spelade trummor för 15 år sedan”, går han och säger.

- Och blyg som fan, säger Anna.

- Sen gick han och satte sig. På Stranded, den första låten, är det han som spelar och det är helt makalösa trummor.

- Han har ett helt fantastiskt uttryck i ansiktet när han spelar också. Som han är i en annan värld, eller som att han är i himlen.

Hur är det med texterna, det verkar vara rätt uppdelat med vilka som skriver?

- Vi är tre som skriver (Joachim, Anna och Daniel Permbo). Några var. Joachim och Daniel Permbo skriver musiken, säger Anna.

Så du gör ingen musik alls?

- Jag har gjort lite, typ ackorden till en låt fast jag är liksom inte låtskrivaren utan det är mer Joachim, som också är kvick att kommentera att även Daniel skriver låtar, innan Anna fortsätter:

- Ja och Daniel Permbo, precis. I början så skrev jag alla texter som jag sjöng men sen så har jag haft mycket att göra och inte riktigt haft tid. Nu har vi delat upp det mer och mer och det känns himla kul tycker jag. Jag kan ibland tycka det är roligare att sjunga någon annans text faktiskt.

Det kanske inte blir lika känsloladdat heller?

- Absolut. Och så kan det vara lättare.

Jag tycker ändå att texterna känns väldigt lika. De är aldrig riktigt konkreta om vem man sjunger om och så där.

- Det kanske stämmer, säger Joachim.

- Det är nog sant och jag tror ingen av oss, kanske jag och Daniel i sådana fall, har skrivit massa texter innan. Men inte speciellt mycket. Jag tror att eftersom vi började skriva texter ungefär samtidigt allihopa, att vi säkert har hittat någon sorts gemensamt språk som vi tycker passar till vår musik, tycker jag. Eller jag kan tänka mig det. Sen kan jag nog se vem som skrivit vad, men det finns nog många likheter, säger Anna.

Inför släppet av deras första skiva fanns lite av den typiska hypen när ett popband ska släppa sin debut. Vad de dock aldrig fått är någon hype som är ”övermycket”, som Joachim uttrycker det och båda ser på det som någonting positivt.

- Det har varit rätt stadigt. Vi har aldrig blivit så där superhaussade tror jag, och det är nog väldigt bra. Vi tänker inte så mycket på det. Vi ger bara ut skivor när vi har låtar och det är väl det som styr mest, berättar Anna.

- Den här skivan har varit överlägst jobbigast att göra. Ett tag tänkte man nästan att man skulle ställa in den. Det blir svårare för varje skiva, säger Joachim.

På vilket sätt då?

- Man måste försöka förnya sig och hitta på nya grepp. Man vill inte att det ska låta som att man bara upprepar sig och sen är det svårt att få ihop det med tiden när alla jobbar.

Men in är nöjda med resultatet?

- Ja, fast det går nog inte att lyssna på ett objektivt sätt.

Tänker man att man borde spelat annorlunda eller så?

- Inte riktigt så och det var det som var skönt att det var riktiga musiker med och att man inte spelat så jättemycket själv, så man behöver inte sitta och lyssna så. Men det är så att man fattar att vissa låtar är bra, men man tänker alltid att man kan göra något bättre och det är väl bra att man tänker så.

24 februari släpps skivan European på Labrador.