Denna kväll är jag nog inte ensam i publiken med att någon gång ha ryckt ut till Adams försvar. Hans akustiska konsert ska starta om någon timme och vi dricker mousserande ur små plastglas och spanar med blida blickar på varandra över generationsgränser, i denna konferenslokal vars siluett vid Stadshusets sida tydligen utgör någon sorts ”estetisk pinsamhet” i mångas ögon. Personligen är Stockholm Waterfronts eventuella ”fulhet” det sista jag skulle få för mig att reflektera över vid denna tidpunkt. I mitt huvud ekar helt andra frågor: ”Vilka låtar kommer han att spela?”, ”Hur är hans dagsform?”, ”Hur mycket jeans kommer hans outfit att bestå av?”, ”Kommer han att svamla lika mycket om gulliga katter som han gör på Twitter?”

Jason Isbell värmer upp med några klanderfria, men ganska tråkiga låtar. Kompetent, men alldeles för snällt och inte särskilt eget. Det sistnämnda blir extra tydligt när kvällens huvudperson slutligen kliver upp på scenen, varsamt dekorerad med röda stearinljus, ett piano och två gitarrer som, likt Gold-omslaget, är bestrukna med den amerikanska flaggans färger. Ryan Adams är egen. När han sätter sig ned och börjar plocka introt till Oh My Sweet Carolina under rufsigt svart hår så är det tyst som vid en andakt. Och versionen han levererar av denna fantastiska låt är mycket, mycket vacker.

Galenskapen då? Den sipprar fram så småningom. Med råge. Mellan alla de ledsna låtarna. När han väl börjar prata med publiken: Adams skäller ut de som fotar med blixt, de som filmar med mobiltelefoner, i en lågmält butter, oemotståndligt sarkastisk och enormt teknikfientlig monolog som slutar i konstaterandet att det inte kommer hända något särskilt spektakulärt på scenen. Vad är ni rädda att missa? Det blir inga dansande ninjor, ”no fuckin’ Tupac hologram”. Han skäller ut de som hostar (vilket skapar nervositet som skapar än fler som hostar), ifrågasätter om de ens bör vistas ute, ger tips på bra, trögflytande och lila hallucinogen medicin. Han säger ironiskt att han ska spela en ballad och när folk fnissar så hittar han på en sång i stunden, ”Somebody got a cause of giggles”, om faktumet att de fnissar. Han blåser ut ljus och utbrister ett visst förakt mot Mick Jaggers extravaganta scenpersona. Och som absurd final, i ett kanske tio minuter långt intro till en nedtonad pianoversion av New York, New York, pratsjunger han med förställd röst om hur han saknar sin katt. Han kallar sin katt Mr. Cat. Mr. Cat dömer honom inte när han bara vill slappa i soffan och se på Frasier. Mr. Cat ”can sleep anywhere”. Om något dygn ska han få återse Mr. Cat. Ryan Adams älskar Mr. Cat.

Detta förvirrade, briljanta, sura och av allt att döma improviserade mellansnack stjäl, förståeligt, mycket av showen. På, förståeligt, gott och ont. Många bredvid mig skruvar på sig nervöst (senaste spelningen jag bevittnat där en artist frambringat en liknande ängslighet hos åskådarna måste vara Jakob Hellman på Kulturhusets tak). Men jag älskar det. Jag har ju hört om alla hans havererade spelningar och som så mycket annat som man bara hört om så har jag mytologiserat dem i mitt inre. Och det här är inte ens en havererad spelning! Adams spelar alla låtar man kan förvänta sig och det är stabilt rätt igenom. Men det är nära att jag glömmer bort detta, det makalösa. Att hans röst är lika bra som för 12 år sedan, att de avskalade och hjärtskärande versionerna av hans finaste stunder som soloartist är strålande, att han avslutar med en gåshudsframkallande Come Pick Me Up och till och med återvänder med en Alice in Chains-cover som extranummer. I mitt huvud efter konsertens slut när jag trycker mig ut mot T-centralen är inte lycka över vetskapen att jag nyss fått uppleva några av de finaste örhängena som någonsin skapats i den amerikanska låtskrivar-traditionen live, utan min skalle ockuperas istället av en stilla undran: kommer Ryan Adams förpassas till en byggnad med mindre kontroversiell kontur när han återvänder till Sverige nästa gång, som häcklande standup-komiker? För det är som en sådan han skiner starkast denna kväll. Och förhoppningsvis har han laddat med lite mer Bryan Adams-hån på bekostnad av vurmandet för mjuka kissemissar till nästa gig.

[image name=betyg4]

Rösten gör mig nästan tårögd. Last time I was here it was raining. Ryan Adams har inte längre ont i öronen. Han gör inte längre hån till konserter. Han drunknade aldrig helt i den narkotikastinna rockstjärnemyten som han aldrig trodde på, men som han personifierade bättre än de flesta (det är inte bara på grund av frisyren han hade platsat i The Strokes). Ryan Adams har funnit en livskamrat. Han har hittat naturlyriken och Los Angeles. Tre års välsignad tystnad och redan på återkomstens första låt förstår jag att allt är förlåtet. Kommer förlåtas. Alla förvirrade skämt till låtar och projekt som spottade det vackra förflutna i ansiktet. Den förlorade sonen är tillbaka med Ashes & Fire för att stryka ett innerligt akustiskt och mycket vackert moget streck över det som blev så fel.

Han var ett ungt dekadent amerikanskt musikgeni av den allra mest provocerande sorten. Det var som om han knappt försökte, de elegant countryrocksliriga låtarna forsade ur honom, han var till synes outtömlig, likt den flaska som han gjorde för vana att titta för djupt i. Och de såg så fruktansvärt enkelt ut. De var så starka de där melodierna, de som fyllde de två första soloskivorna till bristningsgränsen, Whiskeytown i all ära. De var låtar sentimentalt förankrade i en bitterljuv amerikansk tradition. De vittnade om alla de där ödsliga motorvägarna och motellen som de flesta av oss aldrig upplevt utanför populärkulturen, men på samma gång hade de inte bara ett finger, utan en hel handflata lika nonchalant som träffsäkert placerad mitt på nuet och den vibrerande storstadspulsen.

Många håller debuten Heartbreaker närmast hjärtat, personligen håller jag den rivigare, mer egna och mångfacetterade uppföljaren Gold högst. Skivan, med sitt omslag där Ryans rufsiga hår kontrasteras mot stjärnbaneret, med sin medryckande kärleksförklaring New York, New York och med det där oemotståndliga uttrycket som bara en ung man med hybris kan frambringa. Den blev ett av de viktigaste soundtracken till det medvetna Amerikas identitetskris efter terrorattentaten. Dess himmelska höjdpunkt Nobody Girl ville aldrig ta slut och blev, tack vare min far, ett utav de bitterljuva soundtracken till min barndom. Året var 2001, och att Ryan lyckats kombinera missbruket med en låtproduktion som kvalitativt och kvantitativt hade varit värdig ett decennium fram tills denna punkt var en bedrift i sig.

Den allra mest provocerande sorten, en sorts reinkarnation av Townes Van Zandt, både när det kommer till missbruk, kvinnor och musikaliskt uttryck. Vi behöver inte tala om de tio år som följde, inte ens om de riktigt bra låtarna som stundtals dök upp ibland alla besvikelser och trötta manér (det finns en bra intervju i nya Sonic av Malena Rydell för de som vill släcka den nyfikenheten). Jag behöver inte skriva ”Lindsay Lohan”. Nej, det är, avslutningsvis, hög tid att säga några ord om Ashes & Fire och dess storhet.

För det första: strunta i betygsskalan däruppe. Den här skivan är en fyra där Gold är en femma, men den är inte en fyra i samma värld där Sarah Lee Guthrie och Johnny Irions nya är en fyra. Det här är en annan liga, ett annat symboliskt sammanhang och det där betyget är inte riktigt relevant. Vad som är relevant är att Ryan Adams med elva låtar bankar in ett insiktsfullt vemod, en krispigt nostalgisk och värdig luftighet. Och att det är lika vackert som när Dustin Hoffman dör på en buss mot Miami i Midnight Cowboy.

Det är sorgligt, men antagligen sant: om han inte fallit, druckit för hårt och blivit utskrattad för de dåliga skivor och konserter han blev upphovsman till så hade återkomsten inte varit lika intressant, känslan av storslagenhet inte lika stor. Nu finns hela dramaturgin. I och med Ashes & Fire blir den komplett. På en av Golds mest glänsande stunder sjöng Ryan att han ville brinna ut ”hard and bright” något han bara nästan levde upp till, något som fick tonsätta mina tidiga tonår. Nu, tio år senare, falnar han på en 43 minuter lång skiva, och det är fruktansvärt vackert. Jag tror och hoppas att han tycker det själv. Att han har gjort upp med sitt förflutna. Funnit ro. Jag inbillar mig att jag hör allt det där i sättet Ryan sjunger den inledande frasen på Lucky Now. I don’t remember were we wild and young?