Att vi i Sverige har ett så gott förhållande till japansk kultur är kanske inte så konstigt egentligen. Våra kära vänner öster om oss, Finland och deras prosodi är något vi svenskar är ytligt (eller grundligt!) bekanta med. Att detta fina kulturförhållande är något nytt påfund som kommit med mangan är inte helt riktigt. För vem kan glömma Otto Brandenburgs vackra version av Kyu Sakamotos Sukiyaki? Att japaner dessutom har en god känsla för melankoli gör att vi musikaliskt kan hitta språköverskridande beröringspunkter.

När Goran Kajfes vann Nordic Music Prize, en av de mest välförtjänta vinsterna skall tilläggas, höll han ett fint tacktal om musikaliskt skapande och hur influenser från hela världen påverkar musiken och att det är något utmärkande för norden. Hur duktiga vi är på att ta till oss andra kulturer. Att medlemmar från Tape som ackompanjerar Tenniscoats på den här skivan, även medverkar på Kajfes band är såklart inget konstigt.

Vad sångerskan Saya sjunger om är mindre viktigt. I det här samarbetet ringar de in något mycket vackrare. Mötet mellan att vara ensam i en myrstack som i Tokyo och att ta en enslig kopp kaffe på Fröken Brogrens i Örebro. Blandningen av söt stillsamhet och sorgsamt darr kan få förmedla, men en liten duo från Japan och ett gäng svenska jazzmusiker visar att det är fullt möjligt.

Det är lätt att bli cynisk när man läser Norra Kusts bakgrundbiografi. Två killar från Luleå som flyttat till Stockholm och börjar göra lågmäld och naturmelankolisk gitarrbaserad musik. Det är så lätt att man börjar fantisera ihop hur det ska låta. Liksom musik med citationstecken runt ordet innerligt.

Polletten faller dock ned när man bortser från cynismer och ser på Mats Wikströms vackra lo-fivideo till låten Valley. Citationstecknen upplöses och man inser hur mjukt och fint det faktiskt är. Melodier som slingrar iväg och sömlöst in i en annan. Röster som inte siktar in sig på att bygga upp en refräng, utan bara slingra med den också. Ibland hamnar de i Elliott Smith-stämning, då är de som bäst. När de låter som sina kontemporära kollegor i Simian Ghost, då låter de som sämst. Det är när albumets lågmälda profil råkar ramla ned bland det slätstrukna, i hålet där man zonar ut och börja tänka på annat. Turligt nog är det lätt att hitta upp igen och följa tråden. Som lyssnare behöver man ibland bara något fint att lyssna på och då duger Norra Kust gott.

Duon To All My Friends (Frida Alkestrand och Tove Möller) släpper sitt andra album Ride With Me med en tydlig vinkel. Folkpop ska väl handla om ensamma cowboys, vägvisor, romantiska landskap och ljuv kärlek. Typ. Detta ackompanjerat av en mängd traditionella instrument. Helst sådana som man plockar fram vid lägerelden.

Så när man uppmanas till att ”ride with” dem, upp och ner för berg och bortom horisonten, följer man gärna med på deras gemytliga utflykt. Men det blir knappast den långa, fantasifulla eskapad de sjunger om. De målar upp en folklig cowboysaga, men en alltför svengelsk sådan. I versrader som ”I kick the fear in the ass now” och ”are you ready for some real stuff” skaver det ordentligt, inte minst rent tematiskt, och präriedrömmen spricker i fundamenten. Kvar står två svennar med käpphästar.

Men även med käpphästar kommer man en bit på vägen. To All My Friends och deras följeslagare är otroligt musikaliskt begåvade och lyckas implementera allt från dragspel och banjo till mandolin och elgitarr. Så långt är allt folkligt karakteristiskt. På ett Don Quijote-manér käpphästar man gärna iväg med dem, även om det känns tematiskt helt fel, för det är så melodiskt rätt.

Videon till Kindness hippa och retsamt korta funkfest Gee Up kan vara årets hittills smartaste och snyggaste drift med hajpfenomenet, musikindustrin och implicit musikjournalistikens obotliga ängslighet. Den knappt fem minuter långa filmen innehåller en och en halv minut lo fi-svängig hitsingel, resten är självironisk metasketch; vi ser storbolaget i inspelningens kuliss som pumpat in pengar i den lovprisade debutanten, han som spås bli ”the next big thing”. Pengar som spenderas så att produkten ska fyllas med så mycket vhs-indiesjavig estetik som möjligt. Eller som en producent säger i musikvideon: ”I kinda like it though, lo-fi with hi-fi values”. Träffsäkert driver man med en bransch som listigt och motsägelsefullt slipar sin produkt till skitig perfektion, en industri som paradoxalt investerar i syfte att dölja att det är just industrin som är avsändare. Det vill säga: stora pengar som läggs på att det ska se så billigt ut som möjligt. Det ska helst inte gå att skönja vad det faktiskt är, nämligen just en produkt. För en förädlad skivbolagsprodukt ger ingen hajp.

Den självironiska videon är kongenial med Adam Bainbridges musikaliska projekt som han kallar Kindness. För Polydoruppbackade Bainbridge är i sin mörka version av Christopher Owens hårsvall eventuellt det hippaste som går i ett par skor just nu. Det är i alla fall vad han ger sken av på debuten World, You Need A Change of Mind. Eller han kanske svävar? För det gör Kindness, inte bara rent fysiskt mellan London och Berlin, utan musikaliskt mellan det sena 80-talets mest dekadenta dansmusik, via musikvideokanalernas 90-talshegemoni, till det sena 00-talets glimrande chillwavevåg (kunde inte låta bli att skriva ”chillwavevåg”). Det rycker, skaver och svänger lika snyggt i facket förvriden boybandpop som det gör i lådan för smådystopisk synthdisco. Bainbridge skapar lågmäld elektrosoul med hjälp av förtjusande bakgrundskörer och upphackade loopar som gör att man förlåter banala texter och en, till slut, rätt påfrestande loj attityd.

Bainbridge har kallats ”a lo-fi Prince”, men på debutens tio spår låter han mer som Arthur Russells vålnad ackompanjerad av Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Fast lyxigare producerad och utan de allra stökigaste, vassaste kanterna. The Replacements-covern Swingin’ Party är långsamt eskalerande och helt ljuvlig, pianoackorden på House ekar lika vemodigt som medryckande och That’s Alrights storbandskänsla plus euforiska Happy Mondays-rytmer för tankarna till Black Grape och The Go! Team.

Hade det inte varit för självironin, den som inte bara är påtaglig i musikvideon till Gee Up utan också i nästsista Bombastics trötta namedroppande av artister som Kate Bush och Brian Wilson (Bainbridge är värre än Jocke Berg i 999), hade jag nog haft svårt att fullt uppskatta auran av dryghet som hela skivan ger ifrån sig. Men World, You Need A Change of Mind blir istället ett, förhoppningsvis medvetet, tveeggat svärd som driver med hipsterhajpens inhysta ängslighet samtidigt som det är själva definitionen av en hipsterhajp. Det är ett oemotståndligt hyckleri. Ett hyckleri som dessutom svänger snyggt som satan.

Enda invändningen jag egentligen har är att vissa låtar hade tjänat på ännu lite mer smuts i ljudbilden. Jag hade gärna sett att det multinationella skivbolaget hade pumpat in lite mer pengar för att få det att låta än skitigare. Kindness skulle bli ännu bättre om det adderades lite mer falsk autenticitet, om det lät lite billigare, var lite sämre producerat. Men att det är en oerhört snygg – om än cynisk – trojansk häst som han snickrat ihop Adam Bainbridge, det kan ingen ta ifrån honom.

Få genrer lever så mycket på Det var bättre för-känslan som soul. Musiken som skapades under 60- och 70-talen lever idag under ett romantiskt nostalgiskt skimmer. En tro på att musiken aldrig kommer att bli bättre än vad den var där och då. Människor kan inte längre spela instrument på det sättet, rösterna har tystnat för evigt. Ack, ack, ack. Att man då också bortser från faktumet att det fortfarande görs vital soul är därför rätt trist. Till exempel turnerar Charles Bradley världen över och är bland det bästa man kan se på en scen. Och så finns Lee Fields.

Han och hans kompband The Expressions låter exakt som att den nostalgiska epoken aldrig upphört. Fields röst är precis som alla soulröster värda namnet; kraftfull, sammetslen och rakbladsvass, ständigt skiftande mellan alla lägen. Nu kommer visserligen Lee Fields just från den tiden, hans första singel släpptes redan 1969 och har sedan dess släppt musik lite nu och då utan att slå igenom på större plan. Det var först under 90-talet när hans tidiga funksinglar blev spännande objekt för skivsamlare och hiphopproducenter i jakt på nya samplingar. Så saktmodiga sedan sent 90-tal har Lee Fields återvänt till att släppa album och sedan 2004 har han samarbetat tillsammans med bandet The Expressions och fått fram ett klanderfritt sound.

Deras senaste alster Faithful Man låter som ett bortglömt album människorna på Numero Group hittat och gett ut på nytt, alltså alldeles strålande. Alla de ögonblick då Fields sjunger så att ryggen ryser är ofta och The Expressions sinnrika musik skulle kunna ges ut som instrumentalskiva (vilket Truth & Soul Records gjorde med deras förra platta My World). Fastän det överöses med kärlek albumet rätt igenom kan, men det är försvinnande få gånger, lyriken trampa över gränsen till klyschigt. Ibland blir orden mer en lek med den gamla sortens soul, än att vara soul i nuet. Vilket är en rätt futtig kritik, eftersom det är till en stor del det som är charmen och som gör albumet så fint. Kärleken och tilltron till en genre.

Det börjar jävligt trött. L-Boy skickar finesslösa smädelser över gruppmedlemmarna av typen; that nigga ugly. Sedan följs det av ett spår som gör att en väns gamla raljanta uttalande om hiphop; bitch hit å bitch dit, är det allt de har att säga? faktiskt får en att börja undra om det ligger någon sanning i det. Att det är Domo Genesis, som aldrig lagt en bra vers, som medverkar på spåret är föga förvånande, inte heller att ojämna Hodgy Beats gör det. Det konstiga är bara att gruppens första riktiga släpp tillsammans på sin egna nya skivetikett börjar så dåligt.

Turligt nog blir det bättre. The Internet skapar funkig loungekänsla på sitt spår Ya Know och Mike G har med sig sin gamla låt Forest Green. Ofta blir medlemmar från gruppen, eller de som associeras med dem, beskyllda för att vara dåliga rappare. Forest Green som låt och som budskap motbevisar det, hans flow är behagligt och jag tror knappast att hans kusin Warren G är besviken på pojken. Fast inte tar det lång tid innan man som lyssnare överöses med bitch hit å bitch dit igen. Jag börjar undra när det ska komma spännande utläggningar om hur kvinnor ska vara, av typen; ställ dig i köket jag har jobbat hela dagen. Och ja, som ett brev på posten kommer då spåret Real Bitch som handlar om hur en äkta bitch ska vara. Laga mat, suga kuk, rulla weed etc. Herregud. Vill börja babbla om misogyn soppa, men misstänker att det inte leder någonvart. Provokationer för provokationens skull kan ibland vara bra trist, speciellt när det inte sparkar åt något speciellt håll.

Samtidigt som de är få som är så tröttsamma att lyssna på, så är det få som är så roliga att lyssna på. Att de är så pass unga och låter så hungriga och villiga att bara nå ut. Ut med skiten bara, skitsamma om det inte är så bra. Den låtblandningen de har av invektivspyor, skräck och tonåriga ångerfulla besvär. Tjocka rymdsyntbeats mot arga röster, eller för den delen vackra röster, få är så skönsjungande som Frank Ocean och även Syd Tha Kyd har en fin stämma. Tyvärr måste de tvunget bjuda in de musikaliska stolpskotten Taco och Jasper the Dolphin. Det kanske är kul och snällt mot grabbarna, men inte mot öronen.

I det sista tio minuter långa spåret Oldie skalar de av musiken, behåller bara ett simpelt beat och några enkla pianoslingor, sedan turas de om att rappa en vers var. Återigen får rapkonnässörer på nosen, man häpnas över hur grymma de är bara de vill. Men mest spännande med spåret är Earl Sweatshirts återkomst. Efter två år i exil återvänder han med mörkare röst och lämnar mersmak, en vers på knappa två minuter kan knappast stilla suget som finns bland alla fans.

Det har gått fyra år sedan deras Volume 1 släpptes och det är ändå förvånande hur likt det fortfarande låter. Den musikaliska stilen känns igen och temana är de samma. Fast självfallet låter de bättre idag och är mer självsäkra på vad de gör. Förhoppningsvis växer de till lite till nästa samling, bitch hit å bitch dit har de sagt ett par gånger nu. Det är ändå uppenbart vilka begåvningar de är. Tyler, the Creator förklarar det bäst själv i sista raderna på Oldie: not are we only talented, but we’re rad as fuck. På gott och ont.

P.S. Odd Future kommer till Way out west i sommar, ska ni dit tycker jag definitivt att ni ska se dem. De stod för en av förra årets roligaste spelningar på Hultsfred och den här gången kommer Frank Ocean också vara på plats.

P.P.S. En del medlemmar har nu även sitt eget TV-program på Adult Swim. Serien hade premiär igår och av de klipp som jag sett hittills verkar det vara en blandning av deras artistvardag, Jackass och Tim and Eric Awesome Show, Great Job! med andra ord, antagligen rätt dåligt.

[image name=betyg4]

Jag ska försöka undvika att avsluta den här recensionen med ett ”Så e de me de”. Jag kan inte lova något. Men jag ska försöka. Det är en för uppenbar knorr.

Men ibland kanske man ska våga göra det ”uppenbara”? Ibland är det kanske ett totalt nödvändigt ont? Det beror naturligtvis på framförandet om man kommer ut helskinnad, med värdigheten i behåll, på den andra sidan. Utan näsblod. Men ibland kanske det är något man måste ta sig igenom? Riskera. För att kunna se sig själv i spegeln dan därpå. Och då kan det va värt ett brutet revben, en blåtira, glåpord som ekar i skallen. Tankarna slår mig efter att umgåtts några dagar med Jonas Lundqvist nya skiva. En bedårande debut i eget efternamn. Ett förtjusande förstlingsverk på svenska språket. Ett album vars helhet överträffar delarna, och där han tar sig igenom alla de teman som egentligen ter sig alldeles för uppenbara att besjunga om man är en rotlös, 30-årig någonting, popsjäl i Stockholmsexil. Om man har Göteborgs hänförande, stundtals överromantiserade, gängmentalitet och ”skit i kompromisserna”-attityd för evigt i ryggen (i skivans pressutskick kan man läsa hur Lundqvist tröstade Eric Berglund efter att han skurit sig själv och andra med kniv på en fest och folk tyckte han ”var jobbig”). Det är en skiva som bidat sin tid i Lundqvists bröst i 16 år, en skiva på vilken han frustar, tjuter och sjunger ur sig rader som bränner till och överraskar trots sin förutsägbarhet. Lundqvist är artist och lär ut tennis till barn, han är uppgivet sentimental och rusigt euforisk på samma gång, och han sjunger om det med texter och melodier som håller i varje skinande söm.

Inledande Sanktas har en ljudbild som kan beskrivas med tre ord: Studio plus trumpet. Att Rasmus Hägg stått för produktionen märks tydligt, hans kompetenta händer har satt en enorm – och likt skivans bitterljuva tematik – rätt uppenbar prägel. Mycket hypnotiska gitarrer, afrorytmer och släpig discofunkighet om än i en något poppigare kostym av klassiskt Göteborgssnitt. Och till detta mässar Lundqvist snyggt med hjärtat i halsgropen att ”Allting har sin tid och här går min förbi”. Hans svenska frasering för stundtals tankarna till Love Antells mest ösiga Florence Valentin-stunder, vilket överraskar mig en smula, men inte alls är oangenämt.

Efterföljande spår följer den inslagna vägen. Alla för sig, med sin medryckande, nästan smittsamma självrannsakan, Hög över husen vars råhet, driv och smygande orgel väger upp ett tveksamt Lejonkungen-vrål, den vemodiga åldersnojan i Krökta Ryggar. Häggs arrangemang är genomgående klanderfria, men det är texterna som är den största behållningen. Rader som ”För såna som oss finns inget val än att dö lite varje dag”, ”13 IG men 10 bra låtar gav mig jobb på Seven Eleven” och ”Som gamar över tre ackord” (i fina hyllningen till Martin Elisson och Bad Cash Quartet på singeln Du, drömmar & jag) är den nödvändiga tyngd som hela tiden drar över Lundqvist på rätt sida, som gör det möjligt för honom att besjunga förtärda ämnen på ett vis som känns nytt och viktigt. Enligt mig är just det den största skillnaden från Jonas Game, Lundqvists engelskspråkiga popalterego vars skiva ADHD släpptes via Sincerely Yours. Den största skillnaden är texterna. Lundqvist sjunger om att byta stad, om att känna sig värdelös, ensam – och han bottnar i vartenda ord. Kompromisslösheten som är ett uttalat ideal lyser igenom vilket skapar ärlighet. Det är musik som gör dig lycklig, samtidigt som den besjunger den hopplösa känslan som det så ofta innebär att leva. I min bok är det alltid bra musik när någon lyckas gestalta detta på rätt sida banalitetens gräns, i synnerhet när denne någon är beväpnad med en drös glimrande melodier.

Avslutar skivan gör titelspåret tillika tryckaren Så e de me de. En låt vars vackra versmelodi är en subtil och oväntad stöld av The Times They Are A-Changin’. Efter att denna finstämda och hoppingivande ballads sista ton ringat ut så grips jag av en impuls, min reptilhjärna får nästan mina tangentbordsfingertoppar att hamra in något i stil med att Så e de me de skulle vara ”charmigt ojämn” och skvallra om ett mästerverk inom ”en inte allt för avlägsen framtid”. Förnuftet hinner dock stoppa den plötsliga lusten, den märkliga reflexen. Vilket är tur. För det är inte framtiden som är intressant. Det är den här skivan som Jonas Lundqvist släpper just nu, i mars 2012. Det är den som är relevant. Det är ett manifest vars flyktighet rimmar väl med orden som flytt Lundqvists läppar och pryder det fina omslaget i en saligt anarkistisk röra. Och även om skivan brinner ut snabbt likt en minimal svavelsticka dränkt i bensin, även om den inte känns medryckande på liv och död om ett halvår eller ett decennium, så spelar det ingen roll. Den kunde inte kommit vid någon annan tidpunkt. Och personligen tror jag faktiskt att den bara kommer att bli starkare. Skivan som helhet, dess frustrerade finger på en ålderskrisande, rotlös puls som velande blickar än bak på ungdomens popdekadens, än framåt på framtidens brutala ovisshet. Till skillnad från Jonas Game vars högt flygande anspråk, enligt mig, var just ”charmigt ojämna” och därav föll rätt platta till marken, rätt snabbt, till skillnad från dem kommer detta att leva länge.

Så jag konstaterar att Jonas Lundqvist är som finast när han sjunger rader som brinner på svenska om allt det uppenbara som måste behandlas. Och bättre svenskspråkig popmusik görs inte för tillfället. Kompisen Love Antell kan eventuellt komma att konkurrera om några veckor, men till dess sitter Lundqvist säkert på tronen. Måhända med ett och annat blåmärke och ett hjärta som bultar och värker av urladdningen, men han sitter där. Så e de me de.

[image name=betyg4]

Det börjar helt ljuvligt. Sophia Knapp sjunger ”Don’t let the party bring you down” och jag tänker: hur skulle kalaset som är inledande Glasses High kunna göra mig annat än euforisk? Hur skulle den sällsynt behagliga fest som Knapp bjuder in mig till, denna ytterst sofistikerade tillställning som är hennes debutskiva Into the Waves, kunna alstra annat än lullig lycka? Det är ett party jag aldrig vill ska ta slut.

Jag tycker egentligen inte om okynnesrefererande i popkritik. Jag vet att jag personligen gjort mig skyldig till en beskärd del, men det känns alltid mer eller mindre fel att förminska en artist till det hen av allt att döma inspirerats av, påminner om, arbetar i samma tradition/anda som. Särskilt om det står såhär bra på egna ben. Och självklart finns det ett eget uttryck hos Knapp, men mycket av storheten i musiken ligger just i det briljanta vis på vilket hon håller upp en spegel mot ett fint och slickt rockförflutet.

Men jag gör ett försök. Febrilt famlar jag efter ett ord som rättvist kan beskriva det jag hör, så att jag slipper hänvisa till det tidiga 80-talets alla radiopopstorheter. Jag vill skriva att det är essensen av mogen, soft ”vuxenrock”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och när jag gör det vill jag att alla ska förstå att det är välpolerat, välproducerat och rätt igenom ytterst kompetent. Jag vill skriva ”vuxenrock” och därmed slippa referera till Fleetwood Mac, Saint Etienne och Blondie när jag ska ringa in ljudbilden. Jag vill skriva ordet ”vuxenrock” och därav kunna undvika formuleringar som ”ett stänk Feist över de avslutande spåren”, ”80-talsdoftande” och ”som om Dolly Parton, Kirsty MacColl och Nancy Sinatra gått vilse i ett gigantiskt diskotek”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och avstå från ”en fusion av Toto och Abba”. Men jag förstår att det kanske inte blir supertydligt. Jag rådfrågar en redaktionskamrat och bestämmer mig för att ”mjukrock” är bättre. Soft rock. Prefixet ”vuxen” kan tolkas på diametralt olika sätt, och jag vill inte skapa negativa associationer. Det sista jag vill att folk ska få när de hör Knapps namn är negativa associationer. Men ”mjukrock” funkar inte riktigt heller. Därav okynnesrefererandet. Riktar in mig på att beskriva skivans spår mer ingående, med fullt fokus på Knapp, istället. (Tänker dock att jag, i alla fall, skulle bli både generad och oerhört hedrad om någon nämnde ”Nancy Sinatra” i en text vars syfte var att bedöma mig. Som en sorts skev tröst.)

Öppningsspåret följs av underbart släpiga The Right Place och det klockrena titelspåret Into the Waves. Produktionen är lyxig, fluffig och det skär sig inte någonstans, vilket skulle kunna skapa en något glättig substanslöshet, men icke. Knapp hanterar sitt uttryck på ett mästerligt vis. Det är radiovänligt och bakgrundsvänligt på samma gång, utan att bli platt. Och om man trots allt, efter den oemotståndliga inledningen, lider svår abstinens i brist på vassa kanter så dyker Bill Callahan upp på spår fyra, Spiderweb. En fin, om något långsam duett där hans röst adderar lite välkommen svärta.

Den bedårande inledningen följs av ett fint och habilt mittenparti: Looking Into Another Day låter så urbota klassisk att jag har svårt att köpa att den inte redan gjorts i ett helt annat decennium, följd av Close To Me, som tyvärr inte är en Cure-cover, men likväl en funkigt rivig dänga till låt som drar igång på riktigt efter en och en halv minut.

Avslutningen däremot, den är inte riktigt lika stark. Om man bortser från näst sista Weeping Willow, där Callahans stämma dyker upp igen, så trängs här några svagare låtar. Låtar på vilka ljudbilden tonats ner, skalats av, ”moderniserats”. Det är inte dåligt, men jämfört med skivans glimrande inledning så är det färglöst. Nästan lite trist. Sömnigt. På sista låten, In Paper, börjar jag titta på klockan, skruvar lite på mig i soffan. Man kanske ska börja dra sig hemåt ändå? Det var en trevlig tillställning, men det är ju en dag i morgon också. Fast sen drar inledningsspåret igång igen och alla trötta tankar försvinner. Festen får nytt liv. De första tre spåren kan jag lyssna på om igen och igen och igen.

Att den första, mig veterligen, svenska rösten som missionerade Knapps storhet går att härleda till Andres Lokkos blogg känns inte som en slump, det låter precis som något han skulle snappa upp, tipsa om och älska. Vilket nästan reservationslöst är en kvalitetsstämpel att lita på. Och det var också i ett Lokko-relaterat sammanhang som vi fick svar på det stora mysteriet, det som grämt oss alla så länge, ”Hur uttalar vi efternamnet?”. Efter att Close To Me spelats i podradioshowen Luuk och Lokko så mailade Kristian Luuk och frågade. Som den sakligt vetgirige personen jag inbillar mig att han är. Knapp, som tydligen inte hunnit smittas av sina kollegors divalater, svarade personligen: ”My name is pronounced ”nap”, the K is silent.” Och tillade till min och de exilestniska herrarnas stora förtjusning: ”Hope to come to play in Sweden sometime soon.”

Anledningen till att jag drar in Lokko i det här har också lite med ”vuxenrock” att göra. Han är vuxen nu, Sveriges kanske bästa rockjournalist. Visst är han? Och han älskar den här skivan. Mina föräldrar är i ungefär i samma ålder som Lokko, också vuxna alltså, och de tycker mycket om den. Och jag? Jag är väl vuxen jag med enligt någon sorts definition. 20 år. Men det var först häromdagen, när jag insåg att jag älskar Sophia Knapp, som jag kände mig vuxen på riktigt. Och det finns faktiskt inget negativt i det.

Så jag trycker på play än en gång. Stannar på festen och höjer mitt glas högt för en ny och självklar stjärna. Way Out West borde följa Luuks exempel och skicka ett insmickrande mail i Knapps riktning. Vuxenrocken är det nya svarta.

[image name=betyg3]

Jag läste en krönika som beskrev att samhället är på väg mot en Tillräckligt Bra-kultur och att det inte är något vi ska vara rädda för. Vi som samhälle ska sluta försöka sikta mot molnen och göra vårt yttersta hela tiden, och genom det ta risken att inte nå någonting alls. Istället ska ledordet vara; Gör det Tillräckligt Bra. Det var en rätt underhållande krönika, med en del poänger, och även om jag inte håller med i allt som skrevs, så satte den ändå ord på något jag själv grunnat på. Att Tillräckligt Bra ibland är mycket bättre än vad man kan tro.

Hagaliden kommer från Göteborg, föga förvånande, men har ändå inga särskilda drag som gör att de går att etikettera som göteborgspop, vilket känns befriande och roligt för bandet, tror jag. Hoppas jag. De skulle lika gärna kunnat komma från Lund, Stockholm eller Härnösand, det desperata uttrycket som kännetecknar göteborgspop finns inte hos Hagaliden. Istället är de väldigt försiktiga i sitt musicerande, vilket är fint. I sina bästa stunder låter de som Blå Tåget i sina minst plakatpolitiska stunder.

Fast inte lika briljanta, men kanske på god väg? Nej, för Hagaliden är ett band som är själva sinnebilden av Tillräckligt Bra. De är långt ifrån dåliga och långt ifrån fantastiska. De sitter inte inne på de bästa popmelodierna, men de är Tillräckligt Bra. Martin Boijes sångröst är inte den mest spännande, men den är Tillräckligt Bra. Texterna är inte de mest drabbande, men de är Tillräckligt Bra. Eller, det där tar jag tillbaka, lite i alla fall, texterna är det mest spännande med Hagaliden. De väver in vanliga vardagliga händelser och betraktelser i en poetisk kostym, vilket de faktiskt är rätt ensamma om, i alla fall på det här sättet. De på ytan agendalösa texterna är de som ger en mersmak och också höjer bandet från en uddlös småtrevlig huvudnickning till att resa sig till den magiska gränsen Tillräckligt Bra.

[image name=betyg4]

Åh, Damien. När du på Working Titles sjungande frågar hur det är i Washington så är det så vackert. Med en röst så hjärtekrossad att hälften vore nog, konstaterar du lågmält att du bara sett foton av Washington, aldrig varit i Washington. Den dämpade kören har tystnat nu, de knäppande fingrarna likaså. Du undrar bara förläget: hur är det i Washington?

Åh, Damien. När du av Richard Swifts ömsint varma hand låter dig produceras. När du redan på spår två låter dig uppvaktas av en melankolisk barnkör, röster vars repeterande av dina nostalgiska konstateranden fördubblar skönheten. När du på hållplats sju på den emotionella resan som är ditt nya album, det du kallar Maraqopa, sjunger att alla är en stjärna.

Åh, Damien. Att du lyckas smälla in två, ja kanske till och med tre av årets bästa låtar på samma skiva. Working Titles har jag redan skrivit om, men jag kan göra det igen (den är definitivt värd det), 45 sekunder in på Museum Of Flight börjar jag, på riktigt, nästan gråta, och Mountains Still Asleep är en lektion i den svårbemästrade konsten som kallas ”avsluta ett album med värdighet”. Att du gör det redan nu. Lägger fram dem där i det stundtals obarmhärtiga ljuset, helt anspråkslöst, för oss att lyssna.

Åh, Damien. Att du ger ifrån dig en skiva som Maraqopa. Att du gör det innan det ens hunnit passera ett år sedan fjolårets försiktigt experimenterande och personligt banbrytande Saint Bartlett. Att du sänder ut sånger i världen av den här tidlöst undersköna kvalitén, men samtidigt vågar hitta det vackra i musikalisk splittring. Att du inte nöjer dig med ”bara” fläckfri americana. Och att det ändå känns som att du kan lite, lite bättre, att det här är skapat med en axelryckning. Att det känns som att du skjuter oklanderliga melodier från höften, går upp i änglalik falsett i sömnen. Beundransvärt är vad det är.

Åh, gud vad jag önskar att jag själv kunde skapa lika vackra ting – besjunga smärta, alstra metasånger om låtskrivarens makt över människoliv och kärleken – med en sådan lätt hand som jag inbillar mig att du har när jag sluter ögonen och lyssnar, Damien.