[image name=betyg3]

Med oblyga blinkningar till både Beach Boys och TTA slog The Drums ned som en bomb på bloggar och indiedansgolv häromåret med sin naivt raka hipsterpop. Det självbetitlade debutalbumet var späckat av Beatles-frisyrer och energiskt blåögda refränger om bortgångna bästa vänner, surfcravings och kärlek dömd att sluta i tårar: det var mycket fint, ärligt och omedelbart, men avsaknaden av tuggmotstånd samt otillräckliga doser originalitet och variation resulterade i att bandet försvann från den mest uppskrivna scenen ungefär lika snabbt som de gjort entré.

Nu kommer uppföljaren, Portamento, och det låter precis som förut. Med samma direkta enkelhet i melodierna och, misstänkt, bekanta gitarrslingor upprepar de unga männen från (ja, ni gissade rätt) Brooklyn framgångsreceptet som genererade så fina recensioner förra gången. Och jag kan inte annat än omfamna det, om än inte förbehållslöst. Frontmannen Jonathan Pierce mässar medvetet sina repetitiva one-liners om kärlek och död, apatiskt och förbannat snyggt, i små popmästerstycken som Hard To Love, I Don’t Know How To Love, och Book of Revelation. Det svänger skickligt och jag har svårt att sitta still, men samtidigt: inte ens dessa, Portamentos starkaste spår, har bäst-före-datum som ligger särskilt långt fram i tiden. De är fina dagsländor absolut, men inte extremt mycket mer, vilket är anledningen till att jag inte delar ut ett högre betyg. Det, samt faktumet att skivan redan vid första lyssningen också har några trista partier, även om det mesta är kärlek vid första lyssningen.

The Drums största styrka räcker dock som ensamt argument för att införskaffa denna skiva. Utöver refrängerna som är lika mycket tuggummi- som britpop så är det enkelheten i texterna och framförallt det geniala upprepandet av glada som deppiga sentenser som är den främsta behållningen. Existensberättigandet, om ni så vill. Ni som hörde debutskivans bedrövade pärla I Need Fun in My Life kommer förstå vad jag menar. Ni andra borde ge det en chans och inte låta er skrämmas av det löjligt American Apparel-doftande höljet.

[image name=betyg5]

Att kalla skivan för Anarkist är givetvis uppseendeväckande, ska Alkberg skjuta på allt som rör sig nu? Bomba barnfamiljer för skojs skull? När gemene människa ger sin syn på ideologin brukar det hamna på den nivån, på ett ungefär. Därför känns det som ett modigt namnval. Han och hans projekt brukar, tyvärr, ändå aldrig nå större försäljningsframgångar, så det kanske inte spelar någon större roll ifall moster Margit inte plockar upp plattan på Åhléns. Även om hon verkligen skulle behöva göra det. Men det finns faktiskt en förklaring till namnet, den står att läsa i boken Anarkist, ja för det är en skiva och en bok i ett. I den inledande mailkonversationen mellan förläggaren och Mattias diskuterar de namnet. Förläggaren tycker att arbetsnamnet ”Folkets hus” är bättre, men Alkberg är fast besluten. Eftersom han hela tiden förlagd i konstnärliga tankar, är hans syn på anarkism helt annorlunda exempelvis statsvetarens. Det är ett spännande utgångsläge han ger lyssnarna. Tänk om för fan. Din världssyn är givetvis din att behålla, men den kan behöva lite ny luft ibland.

Inledande spåret Frigjord, pånyttfödd är spännande. Musikaliskt låter det som att Mattias Alkberg har skrivit en Bear Quartet-låt åt Mattias Alkberg (BQ á la -98, akustisk gitarr, aviga elgitarrslingor och tamburin). Låten blir även en kommentar till hela skivan, tankesättet, en handbok i hur man ska lyssna och förstå. Den här sortens diskursiva textskrivande har han pysslat med tidigare i till exempel diktsamlingen Göta Kanal och det fungerar lika lysande med sjungen röst som skrivet bläck.

Vidare strömmar vi igenom vad som är Anarkist. En skiva om kärlek, tröst, jämmer, astrologi och kommunpolitik. Mänskliga vedermödor och tvetydigheter. Inget ämne är för snävt eller för stort för att tas upp, vilket kan ses i de breda referenserna, alltifrån Klungan till Karin Boye. Att skriva större och mer omfattande texter, än typ Fyllskalle, märks. Det finns en allvarlig ton rätt igenom, även om hans musik är luftigare än någonsin, med en hög ambitionsnivå, lite livsverkskänsla. När han i duett med sin dotter sjunger de till synes enkla raderna tänk tänk tänk, pappa/jag borde tänkt blir det ett resolut resultat att det är nära till tåren, blandningen av den väna flickrösten med pappas starka, skräniga röst. Rösten ja, det är märkligt hur han år efter år bara blir bättre och bättre på att sjunga, han har nog aldrig låtit så säker och stark som här.

Anarkist är en späckad skiva utan ett enda tveksamt spår. Trots att skivan blandar stil, från upprörd rock till rörande ballader, behåller den en genuin helhet. Han fortsätter vara en av Sveriges mest uppriktiga och skickliga textförfattare och låtmakare. Skivan är också ett bevis på vad Amelia Adamos M-Magsin har konstaterat; Klasskamp är hett i höst.

[image name=betyg2]

Det är nog många, både bland fans och kritiker, som utbrister ”äntligen” nu när Ane Brun släpper sin nya, uppskjutna skiva, It All Starts With One. Många som med spänning spetsar öronen för att höra i vilken riktning hon tagit sitt från början rätt traditionella singer-songwriterkoncept, men jag måste erkänna direkt att jag inte är en utav dem. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes röst som så ofta beskrivits med superlativ och i upprymda ordalag, är den inte lite väl ansträngd? Manierad? Är det bara jag?

Skivan har en sparsmakat luftig, stämningsfullt dramatisk och smått spartansk produktion signerad Tobias Fröberg. Nästan helt utan bas och gitarr men med orgel, piano, och mycket ödsliga trummor: det är tydligt att Ane Bruns karaktäristiska stämma ska ligga i framkant, spela huvudrollen. Den och hennes texter, men om jag får vara lite krass tycker jag inte att dessa rollprestationer håller. Det finns några finstämt spöklika partier och några skapliga melodier, men för det mesta är det halvdant, platt och alldeles för mycket samma sak. Det säger en hel del att skivans bästa låtar gästas av Jozé Gonzaléz (Worship) och systrarna i First Aid Kit (Do You Remember).

Ane har sagt att hon inför It All Starts With One släppte tanken att låtarna tvunget behövde bygga på gitarrarrangemang. Att hon enbart ”fokuserade på att skriva en fantastisk text och en stark melodi och att resten fick komma i studion”. Jag har inget emot den tanken, men hon lyckas, tyvärr, inte genomföra den. I mina ögon och öron så är en text inte fantastisk bara för att den utgör sig för att handla om arabvåren och revolution, den måste säga mer än självklarheter att ”allt startar med ett, allt kommer från något”. Att en röst i sig anses ”originell” räcker liksom inte för mig i det här fallet. Ane Brun sjunger klyschor om frihet med en konstlad isig röst, vilket hon kommer få många gratispoäng i medierna för, och det hade väl kunnat gå an om det åtminstone varit vackert.

[image name=betyg4]

Jag blir lite förvånad till en början: det här är inte det country-rockiga soundet jag väntat mig. På inledande Ahead of Myself sjunger Johnny Irion skört och trasigt till ett atmosfäriskt komp och det låter nästan som Sparklehorse, fast med mera pedal steel guitar och mindre stökigt oförutsägbar ljudbild. Jag blir lite förvånad till en början: att det här skulle låta så förbaskat bra.

För de tre första låtarna på Bright Examples, de äkta makarna Sarah Lee Guthrie och Johnny Irions andra album tillsammans, är riktiga fullträffar. De går inte att värja sig emot. Spår nummer två, Never Far From My Heart, med sina spröda gitarrer och banalt bitterljuva text får mig att tänka på Jayhawks-mannen Mark Olsons vemodigt briljanta soloskiva The Salvation Blues i allmänhet och dess självklara höjdpunkt, låten Clifton Bridge, i synnerhet. Guthrie och Irions sätt att stämsjunga ”It’s a sunny Saturday, people having fun” ger mig rysningar. Direkt därpå följer Speed of Light, skivans singel, som är en fläckfri studie i nervig americana. Tre låtar och jag är smått såld.

Paus. Känner att jag, lite löjlig i min misstänksamhet, måste få reda på hur det kan vara såhär bra. Vad är hemligheten? Hittar ett möjligt svar direkt i pressinformationen: Vetivers Andy Cobic har hjälpt till att producera tillsammans med Thom Monahan (som även han haft ett finger med i spelet i utformandet av Vetivers och Devendra Banharts sound) och det märks. San Fransisco-bandets musiker har också varit parets band under inspelningen, tillsammans med tunga gästartister så som Neal Casal, Gary Louris och Mark Olson (plötsligt blev min Clifton Bridge-association här ovan inte lika märkvärdig). Det hade naturligtvis varit bra ändå, men min känsla är att Guthrie och Irions låtar vunnit enormt mycket på den ömma behandlingen och de nya synsätten som dessa kompetenta musiker bidragit med. Deras egna verk besitter ju en högre originalitet och kvalité än ”de äkta makarnas” debut, Exploration, från 2005. Jag ska inte säga att de åker snålskjuts, men nya Bright Examples hade inte varit lika bra utan Vetiverprägeln.

Play. Spår fyra är en liten sänka, här får Guthries röst ta majoriteten av utrymmet och utan Irions trasigare stämma som kompanjon blir den alldeles för platt och proffsigt trist, ja alldeles för mycket Norah Jones. De dröjer dock inte länge förens de mer melodistarka, drömskare och färgstarkare sångerna återvänder, även om skivans tre första låtar aldrig överträffas.

Bright Examples är riktigt bra, det går inte att påstå något annat. Men, skivan får mig ändå att tänka tanken att Johnny Irion, egentligen, skulle vara mer intressant som soloartist. Utan Sarah Lee. Det är ju han som står för de bästa stunderna. Hans namn kunde i alla fall få stå först… fast just det. Glömde bort. Hans farfar hette ju inte Woody Guthrie.

[image name=betyg4]

Jag sågade Docenternas senaste, Medan vi spelar pop, för ett antal månader sedan, en gärning jag fortfarande är mycket nöjd med. Det var en skiva på svenska som skulle kommentera samhället, men istället bara resulterade i platt fall: en drös plattityder till låtar som inte ens var särskilt melodistarka om man, mot förmodan, lyckades ignorera de löjliga textraderna (se där, nu har jag lyckats såga dem igen).

Nu när jag sitter här och försöker formulera och få ned mina tankar om Invasionens nya skiva så är det Docenterna jag först associerar till, och då inte på grund av kvalitativa referenspunkter: när Dennis Lyxzéns röst ringat ut och Saker som jag sagt till natten tystnat så ler jag mest lyckligt, återigen övertygad om att man kan göra väldigt bra, relevant och samtidigt uttalat politisk musik på svenska. Docenterna och Invasionen har antagligen sina sympatier i samma politiska läger, antagligen sitter de på liknande vänstervärderingar och lägger sina röster på samma partier, men när de förstnämnda lyckas ge ifrån sig trötta klyschor så levererar de senare en arg, kompetent, rak, men långtifrån övertydlig skiva klädd i klädsam postpunk-kostym. Och det i ett svenskt politiskt klimat som verkligen är i behov av en rejäl känga.

”Så fort man hänger sig åt klyschor så känns det mycket tydligare på svenska. Det var en sjuk utmaning men också otroligt inspirerande.”

Orden är Invasionens egna och de säger en hel del. Det finns en anledning till att artister sällan agerar kritiska samhällskommenterare i poptexter, eller det finns ett flertal, men faktumet att man så lätt tenderar att hamna i ett sorts truismträsk där man bara slår in öppna dörrar, eller att man blir banal i sitt ädla uppdrag att skildra vanligt folk, är antagligen det som skapar mest problematik. Och det ska sägas att Dennis Lyxzén rör sig farligt nära den gränsen när han sjunger vissa rader (”Kärlek och uppror, ostämda gitarrer”), men här finns utöver dessa slitna uttryck så mycket originalitet och attack, i både ljudbild och text, att det bara adderar en sorts ärlighet (jag är medveten om att klyschor är sanna till sin natur, det är även Docenterna, men jag kräver personligen något mer av musik).

För ärligt känns det, och som han brinner Dennis, som han brinner. Det spelar ingen roll om det är krig i själen, mot den egna bakgrunden eller om frustrationen riktas uppåt mot ett samhälle som sviker. Det spelar ingen roll att en del öppna dörrar slås in på vägen och att en del melodier vid andra och tredje anblicken inte ter sig särskilt unika om man kan sin mörkare sida av det brittiska 80-talet. Saker som jag sagt till natten är och förblir en stark skiva.

Det känns trött och oinspirerat att jämföra med en ung Thåström, men att jag tänker på Nationalteatern i introt till Martyrskap, vars inledande takter skänker mig samma lycka som någonsin en oväntad Kolla Kolla på ett dansgolv, kan jag bara inte undvara.

Filip och Fredrik gav häromdagen vår statsminister den eminenta, och obligatoriska för alla som inte går ner i brygga när de läser Camilla Läckberg, boken Just Kids av Patti Smith. Det var en mycket god gärning. En smula inspirerad, trots att det sorgligt nog verkar röra sig om ett oförbätterligt fall, ska jag adressera ett exemplar av Invasionens nya till familjen Reinfeldt, med förhoppningar att den ska föräras en plats i samlingen bredvid Ace Of Base.

[image name=betyg3]

En av få ”moderna” musikgenrer som jag känner att jag kan lita på, en som nästan alltid levererar när dagssländorna med namn som ”chillwave” urvattnats och lite för ofta inte riktigt håller vad de lovar, är genren som i folkmun kallas lo-fi. En genre som egentligen inte alls är särskilt modern, men som fått någon sorts renässans och fyllts på med ny kreddighet på grund av den så kallade Brooklynpopen. En genre som ibland baktalas med argument som att banden låter likadant, att de bara tilltalar en liten grupp manliga kritiker (minns ni när Håkan Steen fortfarande lystrade till namnet lo fi-Håkan?) eller att det skulle vara hyckleri, att de medvetet ”spelar dåligt” eller använder dålig inspelningsutrustning för att få fram en råare, mer drömsk känsla. Det må vara ett hyckleri i vissa fall, men ett hyckleri som kan få fram så mycket bra musik är ett hyckleri värt att försvara tusen gånger om. I alla fall i mina ögon och öron. I min värld är det inte dubbelmoral, i min värld kallas det integritet. Å andra sidan: i min värld spelar inte Vänsterpartiets partiledare Green Days version av Working Class Hero i sitt sommarprogram.

Vad har vi då här? Jo, ännu ett tillskott till sektionen i skivhyllan som kanske är mig närmast hjärtat. Sektionen i den fysiskt greppbara skivsamlingen som är motsatsen till det folkliga, till FM Rocken. Vad har vi här och hur väl står det sig i konkurrensen? Jämfört med, säg, Yo La Tengo? Med Beach Fossils? Jag ställer frågan till mig själv samtidigt som jag synar det färglösa omslaget till Sacramento-baserade Ganglians andra skiva, Still Living. Efter 12 låtar sitter jag på svaret: 55 ojämna minuter utav psykedelisk, janglig och stundtals för välproducerad lo-fi. En cocktail som inte bryter ny mark, inte är det bästa eller mest nyskapande på området (just nu rankar jag Real Estate högst), men ändock: en skiva som levererar. En skiva som kanske inte tillfredställer fler än de redan frälsta, men de redan frälsta däremot borde bli om inte uppspelta så i alla fall måttligt förtjusta.

Tradiga spår efterföljs av knytnävsslag i solarplexus till poplåtar och vice versa. Sömnigt samplande av trafikljud efterföljs av dystopiskt ekande trummor och medryckande gitarrer. Soundet som på vissa låtar rör sig farligt nära något som jag skulle kunna, om jag vore elak, likna vid skatepunk efterföljs av snygga örhängen som doftar Joy Division. På det stora hela är det ett band värt att bekanta sig med, Ganglians. De lovar ingenting och de håller vad de lovar. Inledningsspåret Drop The Act, genialt i all sin enkelhet, hade räckt för att för att övertyga Lo fi-Håkan. Synd bara att han inte finns längre, numera kallas han tydligen FM Rock-Håkan. Det har jag läst i krönika av Per Bjurman. När fan blir gammal blir han religiös.

[image name=betyg3]

Georgias produktivaste och i nuläget mest kompetenta lo-fi/garage punkband, i den mån man kan kalla band inom den genren ”kompetenta”, The Black Lips är tillbaks med sin sjätte skiva, Arabia Mountain. En ojämn skapelse, lika beroendeframkallande som irriterande. Ja, man kan med andra ord säga att allt är i sin ordning.

The Black Lips är som allra bäst när de kryddar sina tvåminuterslåtar med handklapp i otakt, vissling, akustiskt skrammel och falsk stämsång. När de lyckas låta som en blandning av Violent Femmes, Ramones, The Only Ones och något odefinierbart eget mer modernt, vilket de gör på ungefär hälften av skivans 16 låtar. Det är tillräckligt hög frekvens för att man ska kunna uppskatta det, den svängiga energin och den charmiga semipunken, men tillräckligt låg för att en känsla av mättnad till slut ska parkera i ens huvud.

Det är en fin balansgång. För när det är som mest hjärndött och garagerock-klycshigt, som i Mad Dog och Mr. Driver, när texterna blir som parodier och när melodierna inte lyfter är Arabia Mountain en tröttsam, på gränsen till dålig skiva. Tur då att varannan låt är som Bone Marrow och inledningsspåret Family Tree, fylld med livsbejakande energiskt oljud och kärleksfyllda stölder från rockhistorien som får en att önska att man fått vara med i replokalen när de kom till. Att man fått vara med när de spelades in i stunden, i berusningen, för det är så det låter. Då är, givetvis, allt förlåtet.

[image name=betyg4]

Lågmälda Vetivers femte skiva beskrivs på Sub Pops hemsida som ”a superb soundtrack for an afternoon idyll”. Medveten om att även ”indieskivbolag” är lite mer än en smula subjektiva i marknadsföringen av sina artister så kan jag efter att spenderat någon vecka med dess spår inte annat än nicka och hålla med. Skivans tio låtar, som framförallt måste ses som skapelser av bandledaren Andy Cabic, är som gjorda för den där lata tiden på dygnet. Den du med fördel ägnar åt bokläsande, flanerande och dagdrömmeri. Samt musik, förstås.

The Errant Charm, som skivan heter, kan beskrivas på samma vis som dess inledningsspår, It’s Beyond Me: en sorts smygande, lågmäld och väldigt vacker americana som pockar på alldeles lagom mycket uppmärksamhet, för att eskalera och bli rockigare, i den mån lågmäld americana eskalerar och blir rockigare, mot slutet.

De två första låtarna för tankarna till Ryan Adams i hans allra sköraste akustiska stunder, i spår tre smyger en medryckande synth in i bakgrunden och jag associerar vidare, lite motsägelsefullt, till en tillbakalutad ung Beck och hans Where It’s At. Fast mindre ironi och mer gitarrplock. Och ständigt den, mer eller mindre, viskande monotona sången signerad Andy Cabic som ett skyddande täcke över ljudbilden. Ljudbilden som skvallrar om ödsliga motorvägar och luggslitna Twin Peaks-diners, men samtidigt om hoppfullhet, om promenader mot soluppgången. Introt på singeln Wonder Why är så satans powerpop-snyggt att det hade gjort samtliga medlemmar i Teenage Fanclub gröna av avund.

Det är förbannat fint förbannat ofta, även om själva melodierna i sig inte är annat än bagateller. Och ibland, om man inte är tillräckligt uppmärksam eller har tillräckligt mycket tålamod, kan avfärdas som bakgrundsmusik. Andy Cabic och hans San Fransisco-kamrater har med sin femte skiva skapat en stabil jämn och skiva, varken fantastisk eller hisnande, men imponerande likväl. Vill du ha viskande tillbakadraget groove, och jag ser ingen anledning till varför du inte skulle vilja ha det, så vill du antagligen ha Vetiver.

[image name=betyg4]

Musiker som älskar musik är något jag älskar. När kärleken till andras musik skiner igenom i sin egen, brukar resultatet alltid bli bra. Det blir kanske inte alltid det mest originella, men sökandet efter originalitet sätter ofta käppar i hjulet för musiker. Det kommer alltid handla om att härma.

My Morning Jacket härmar och de härmar bra. De spelar precis som sina idoler, fast i ett ihopkok. Slidegitarrer, stråkar, elektronik och rock’n'roll i en enda röra. Det enda centrala är Jim James och hans röst, som antagligen måste räknas som americanagenrens allra finaste. Vill man ha ytterligare prov på det bör man se Todd Haynes fantastiska Dylanfilm I’m Not There. När James mitt i en påhittad byhåla står helt vitsminkad á la Rolling Thunder Revue och sjunger en sakral version av Goin’ To Acapulco blir det knappast vackrare.

Bandets arv och musikaliska historia märks allra bäst när de spelar live. Deras coverrepertoar sträcker sig i alltifrån Black Sabbath till Elton John, från Marvin Gaye till Dolly Parton. Och allt levererat med stor beundran och tacksamhet till originalet, det är tydligt att deras främsta inspiration är all sorts musik, kreddigt eller okreddigt spelar ingen som helst roll. Det är så långt ifrån pretentiöst man kan komma och det är verkligen befriande.

Allt det här hörs på Circuital. De plockar in hela rock- och folktraditionen på tio låtar. Det finns alltifrån gråtstänkta sentimentalballader som Wonderful (The Way I Feel) till bredbent rock, även om benen är bräckliga, i Outta My System. På spåret Holdin’ On To Black Metal gör de något oväntat. Det är en knäpp låt i både tema och utförande. Den är uppbyggd kring maffiga körer och blås, falsettsång och elgitarrsolo och liknar mest en funkig introlåt till en snutserie från 70-talet. Många skriver säkert ner den här låten, att den är opassande, fel och ful. Men det är just det som gör att den passar in. Det är den behövliga låten som avbryter och får lyssnaren att stanna upp och återfå koncentrationen på resten av albumet.

Det enda som alltid hindrar My Morning Jacket från att bli riktigt stora är att deras lyriska berättelseförmåga är rätt låg. Deras texter är inte dåliga, men oftast ointressanta och finns mest som ursäkt för att James ska ha något att sjunga. Men som han sjunger sen å andra sidan.

[image name=betyg3]

Det var länge sen jag såg ett så vackert paketerat album som Wendy McNeills senaste. Papp av god kvalitet och lummiga vattenakvareller flyter tematiskt genom hela konstverket. För detta är verkligen en studie i hur man gör ett välkomponerat och stiligt omslag.

Tyvärr innehåller själva skivan inte lika hög kvalitet rätt igenom. Wendy McNeill sjunger som de flesta kvinnor sjunger nu för tiden. Lätt teatraliskt och tralligt och givetvis är det ett kårny instrument inblandat. I det här fallet ett återkommande dragspel. Men Wendy har ändå ett säreget flöde i rösten som stundtals imponerar.

I de stunder hon vinner spelar hon blodtörstiga ballader och då spelar inga truddeluriga dragspel någon roll. Det blir både fint och lite kusligt på samma gång, som en riktigt bra saga. En sugs in i dimman och kommer ut lite räddare och lite gladare.