Real Estates bassist Alex Bleeker är på gång med albumsläpp, denna gång med hans sidoprojekt uppbackad av The Freaks. Visst skulle detta lika gärna kunna vara en Real Estate-låt, inte så konstigt kanske med tanke på att både frontmannen Martin Courtney och gitarristen Matthew Mondanile från ovan nämnda utgör delar kompbandet. I vilket fall så är det bra skit och albumet som fått namnet How Far Away dimper ner i maj på Woodist.

Har du någonsin ignorerat och skjutit undan faktumet att du är sjuk i 40 graders feber, och därav såklart borde ligga alvedonbedövad under täcket i en företrädesvis varm säng, för att få se ett av dina favoritband live? Med största sannolikhet svarar du ja på den frågan, och i sådana fall förstår du också med vilka grundförutsättningar jag tog mig an söndagens Real Estate-spelning på Debaser Slussen. Har man nyligen gett ut en så helgjuten popskiva som Days, en skiva som obestritt kommer placera sig i toppskiktet när det snart är dags att summera musikåret, så är illamående och yrsel ingen anledning att utebli när Sverige och Stockholm välsignas med ett besök. Och när jag rör mig genom ett omdebatterat Slussen intalar jag mig själv att mitt tillstånd kanske till och med kommer att förhöja upplevelsen: om Real Estates melankoliskt tidlösa och drömska popmusik i vanliga fall försätter mig i trans, hur stark kommer då inte kvällens konsert att bli då jag redan från början befinner mig i ett stadie av omtöcknad feberyra?

När förbandet Paper Hearts drar igång så är det fortfarande halvtomt i lokalen. Det ”musikaliska projektet signerat Gustav Tranback från Stockholm”, för att citera Debasers hemsida, gör sitt bästa för att blidka den blygsamma skaran med ”klädsamt” tondöv sång och TTA-doftande samplingar. Det är kanske inte dåligt, men bristen på eget uttryck och den prekära omständigheten att inte bara beatsen utan även en del utav Studio-gitarrerna är förinspelade gör mig misstänksam. Jag börjar ifrågasätta att jag ens satte min fot utanför ytterdörren och riktar all min uppmärksamhet åt den alltid lika trevliga sysselsättningen ”hitta kritikerna” istället. Jag skymtar Niklas Wahllöf och Kristin Lundell och ber i mitt inre en stilla bön att huvudattraktionen inte ska dröja för länge.

Det fylls sakta på med människor och när den för kvällen högst obligatoriska Woods-covern på Snobben-klassikern Christmas Time is Here spelas i högtalarna infinner sig en förväntansfull stämning i det allt trängre svängrummet bland alla rutiga skjortor. Det är äntligen dags: sammetsgardinerna dras åt sidan och de fem relativt unga männen från New Jersey träder fram. Jag tänker inte droppa arketypiska hipsterattribut och beskriva hur de ser ut, eller hur merparten av publiken ser ut för den delen. Ni får nöja er med att ”frontmannen” (att hävda att ett anspråkslösa band av Real Estates kaliber har frontmän är egentligen väldigt missvisande, läs: ”han som sjunger mest”) Martin Courtney ser ut som en ung, snyggare Jason Schwartzman: med en orange basker på huvudet hade han varit den perfekta Max Fischer-reinkarnationen. För utförligare och bittrare redogörelser över ängslig American Apparel-estetik hänvisar jag till ovan nämnda Wahllöf vars DN-recension (obs: gissar jag!) säkerligen kommer vara rik på sådant.

Bandet inleder med den fenomenala och uppgivet svängiga Fake Blues från första skivan och låter sedan de skimrande gitarrpoppärlorna avlösa varandra. Höjdpunkter från Days (It’s Real, All The Same, Easy) varvas med snäppet smutsigare, råare spår från den självbetitlade debuten (Suburban Dogs, Beach Comber) och allt är rätt igenom högklassigt och helt i sin ordning, med enda invändning att trummorna stundtals slukar för mycket av ljudbilden. När basisten Alex Bleeker tar ton i vemodiga Wonder Years så sluter jag ögonen, lutar huvudet bakåt och tänker att om jag svimmar på grund av höjd kroppstemperatur nu så gör jag det med ett leende på läpparna.

De avslutande tre låtarna bevittnar jag från bardisken, girigt halsandes vatten. Lite deprimerad blir jag när majoriteten av publiken i någon sorts märklig söndagskvällsstress kastar sig mot garderoben innan extranumrets, Suburban Beverage, inledande ackord ens hunnit ljuda, men det är deras förlust att de missar Courtneys genialiska upprepande av frågan ”Budweiser Sprite, do you feel alright?”, inte min. Så går tankegångarna från min fastklamrande position vid baren och när sista tonen klingat ut mumlar jag knappt hörbart till svar: ja, jag kunde nog inte må bättre faktiskt.

Sedan skyndar jag Kocksgatan hemåt, likt en Ernst Brunner trånandes efter kylskåpskall fil, lyckligt nynnandes på de vackraste gitarrslingorna New Jersey har att erbjuda.

Skivaktuella Real Estate (läs vad Elis tycker om den skivan här) kommer till Sverige för två besök. Stockholm och Göteborg blir det som får ta del av bandet live.

När och var?

10 december – Göteborg, Henriksberg (Woody West)
11 december – Stockholm, Debaser Slussen

[image name=betyg4]

Real Estates nya skiva Days är en stilstudie i snygg och enkel luftighet. Den inledande trestegsraketen som kulminerar i singeln It’s Real (en mycket snygg singel utan någon vidare hitpotential) håller vad den lovar: bandets andra fullängdare är tio låtar och 41 minuter av melankolisk, drömsk popmusik. Utan krusiduller och, om man vill vara elak, i viss bemärkelse även utan refränger, men med en konsekvens, ja en integritet i förhållande till det egna uttrycket som är imponerande. Ett svar på den oförtjänta och i viss mån orättvisa hipsterimage som man inte tagit anspråk på utan tilldelats. En utveckling som sänder ett enkelt budskap till alla skeptiska ”jag har lämnat Brooklynpop-hajpen för längesedan”-tyckare: hur mycket sanning det än må ligga i ”vita män från Brooklyn som gör lo-fi”-stämpeln så tar det inte bort faktumet att Real Estate återigen levererar tidlös popmusik. Att nedvärderande beskriva och avfärda något som bara ”ett av alla Brooklynband” håller inte i det här fallet.

Days är en skapelse som rätt igenom utstrålar bitterljuv förvirring, jag vågar knappt lyssna för mycket av rädsla att spåren ska lösas upp, pulvriseras och försvinna spårlöst in i den luftighet från vilka de verkar sprungna. Efter att skivan tagit slut så behöver jag fem minuters logiskt resonerande inre monolog för att övertyga mig själv om att den faktiskt existerar och inte bara är något flyktigt jag drömt (och hoppats på). Jag förstår den kritik som eventuellt skulle kunna tänkas framhålla att alla låtar är stöpta i samma form, att det låter likadant, för ja: det gör ju det. Real Estate har funnit en nerv, i Ridgewood, New Jersey har bandet detekterat ett vemodets matta gyllene recept och i mina ögon så är det inte oinspirerat att upprepa detta så länge nya nyanser och beroendeframkallande gitarrslingor adderas. Det är snarare en skyldighet att reprisera den utsökta mallen som bygger på snyggt apatisk sång, några nypor sylvassa solskensgitarrer och ekande trummor. Så länge man motiverar dessa med tillsättning av nya ljuva detaljer det vill säga. Vilket man gör på den här skivan, doakören i Wonder Years och tamburinen i Three Blocks är bara två utav flera existensberättigande exempel.

Att Real Estate har lyckats föra över receptet som framstod som slipat till närmare perfektion på den råa hemmasnickrade debuten (just eftersom den var ”rå” och ”hemmasnickrad”) till denna uppföljares mindre skitiga studiomiljöer utan att ”gå miste om sin själ” är även det aktningsvärt. Den första skivan må innehålla fler riktigt starka melodier, men som helhet är Days mer fulländad. Bandet har förstått att man ska låta som The Go-Betweens i år, vilket man för övrigt ska göra varje år, men den snällare, varmare ljudbilden och den högre budgeten har inte tillkommit på bekostnad av det som skavde så fint. Slowmotion-svängiga instrumentala Kinder Blumen är ett vackert bevis på det.

Lägg till tematiken och den ljuva frustrationen i vissa texter och låttitlar (Younger Than Yesterday!) och det står klart: Days är som balsam för en ålderskrisande själ, och det borde inte spela någon roll om det är 20- eller 40-strecket som du bävar inför. Det är vacker musik som låter underskattad redan innan den blivit bedömd och analyserad. Det är på riktigt.

Real Estate – Beach Comber

Låten Beach Comber är första spåret på Real Estates självbetitlade debutalbum och är någon form av folkpop men det påminner även lite om country, på något sätt. Bandet är ursprungligen från New Jersey men hänger nu i välkända Brooklyn, NY.