Hemsida

2013 års Popaganda-lineup utannonserades på ett annorlunda sätt. I en tävling på klubben Trädgården i Stockholm där liveband spelade upp covers på artisterna fick en gissa på twitter vilka som är bokade till Eriksdalsbadet i augusti. Alltsammans streamades via festivalens hemsida. Bland artisterna hittar vi fantastiska namn som Jens Lekman, The xx, Jessie Ware, Makthaverskan och El Perro Del Mar. Helt klart en som vanligt bra lineup till den poporgie som festivalen alltid är. Se till att fira ut sommaren på Popaganda till ett fantastiskt soundtrack!

Det är oklart ifall det är några fler artister än dessa som ska släppas. Normalt sett brukar Popaganda husera 20 band, 10 om dagen, och i så fall fattas det i nuläget tre stycken. Ingenting om detta nämndes dock.

Artisterna som släpptes är följande:
The xx
Hot Chip
Kate Nash
Jens Lekman
Jessie Ware
El Perro Del Mar
Makthaverskan
Taken By Trees
Noah and the Whale
Sibille Attar
MS MR
Totally Enormous Extinct Dinosaurs
Syket
Amason
Chloe Howl
Beatrice Eli
Systerskap

Popaganda 2013 går av stapeln på Eriksdalsbadet i Stockholm 30-31 augusti.

Popaganda kan i dag berätta att det även i år blir ett sammarbete med Parkteatern. Som ett komplement, som de själva kallar det, till själva festivalen kommer man likt förra året tillsammans med Parkteatern att bjuda på en liten minifestival i Galärparken.

Klara artister redan nu är Dante, Noonie Bao och YAST.

Datumet att skriva upp i er kalender är 21 juli.

I dag släppte Popaganda äntligen de första bokningarna till årets festival. Inte helt oväntat finns det en hel del svenska bokningar med i dagens släpp. Som ni säkert såg i rubriken så handlar det om Deportees, Little Dragen och Love Antell, men vi får inte missa att även Vulkano med flertalet medlemmar från Those Dancing Days också är klara.

Bland de internationella namnen finner vi Patrick Wolf och Hooray For Earth.

Dessutom säljs en begränsad upplaga av biljetter till det fina priset 495:-. Passa på att köpa innan de tar slut. Det är bara ett fåtal kvar.

Biljetten kan du köpa här.

Veckans bästa nyhet är givetvis att Popaganda äntligen har utannonserat datumet för årets festival. Precis som det står på bilden är det 24 och 25 augusti som festivalen går av stapeln vid Eriksdalsbadet i Stockholm, precis som vanligt. Och inte att förglömma: det är en av landets bästa. När Way Out West växer bortom kontroll bibehåller Popaganda just det som gör festivalen så bra: träffsäkra bokningar och en charm som är svår att hitta på annat håll. Dessutom till ett humant pris.

Inga akter är ännu bekräftade, men vi återkommer självklart så fort vi hör något.

Men när låtarna jag kramat sönder kommer kan jag inte hålla mig, då är jag förblindad av nostalgi och det hela är bättre än något annat för tillfället. Elins röst låter ljuvligare än jag kunnat föreställa mig och till och med Joakim tycks se lite häftig ut. Men under övriga låtar är jag åter tveksam. Det är inte din indiepopkonsert i mängden, på gott och ont. De lyckas hålla intressenivån högt konserten igenom, men det hela är ibland för flummigt för att hålla helt vattentätt och att låtarna är backtrackade gör sig åter påmint, det som händer är mest att jj leker lekstuga på scen. Det är inte förrän den till synes sista låten Are you still in vallda? som Elin plockar fram en akustisk gitarr och det blir dags för riktig livemusik, men den alternativa versionen hon framför saknar helt känslan från studioversionen. Medan jag börjar avlägsna mig från lilla scen mot Lykke Li så avslutar de på riktigt, med att köra 90-talshiten Around the world (la la la la la), och spexandet är komplett.

Det är häpnadsväckande på vilket vis det här kanadensiska bandet nått sin status, när hände det? När gick det från indieangelägenhet till ja, ett E Street Band för 2000-talet? Är det på grund av ett enträget turnerande och ryktet som ett fantastiskt liveband? Att hyllningskören bland kritikerkåren infann sig redan i samband med debuten Funeral? Att man fick ta emot årets Grammy för ”album of the year”? Att bandets lägsta nivå är högre än många samtida konkurrenters högsta? Att man haft vettet att försvinna med jämna mellanrum? Mångsidigheten? Ljudbilden? De två frontfigurerna, tillika äkta makarna, Régine Chassagne och Win Butlers samspel och karisma? Den senares frisyr? Den officiella trailern till Where the Wild Things Are? Givetvis spelar allt in, alla dessa aspekter och några till utgör tillsammans anledningen till att majoriteten på Popaganda 2011 tänker på den här spelningen på samma vis som Per Hagman tänkte på Mobys konsert på Hultsfredsfestivalen 1994.

Hur blev konserten då? Otroligt bra, såklart, och det känns nästan trist att skriva om det. Mot en Spike Jonze-regisserad bakgrund med vackra cyklande förortskids framför Arcade Fire helt felfritt, men samtidigt med nerv och med en fingertoppskänsla för dramaturgi all den där kärleken, euforin, tvivlet och tonårsångesten som deras låtar förkroppsligar. Ni har redan läst det. Alla har redan sagt det. Det känns nästan trist att skriva det här för när jag ska sätta ord på känslan förlorar den något utav sin magi. Jag vill vårda den, som ett barndomsminne, glamorisera. Nostalgin, ni minns. Den slitna biografen. Arcade Fires konsert på Popaganda blir ett sådant minne. Ett band på toppen av sin karriär som är precis där de vill vara och gör precis det de vill göra. Ett band på toppen, en topp de förr eller senare kommer falla ifrån, en topp lika förgänglig som någonsin den där ungdomen de besjunger. Men tills dess kan ingen ta ifrån dig eller mig den där känslan, för den bär du alltid med dig närmast hjärtat, en Wake Up eller Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) på hög volym är allt som behövs för att väcka den till liv.

Hardships! låtar blir numera svåra att tänka sig utan ett Tensta Gospel Choir som backar Jenny och samspelet mellan båda parter, och Wilsons band, är så tight som man önskade att det skulle ha varit redan från början. Kören får mer plats och framstår längre inte bara som något man tagit med för att krydda till det lite extra. När det kommer till material Love and Youth känns det inte lika säkert och självklart, men det är aldrig på något sätt dåligt.

Det enda som saknas är en lika fantastisk publik som det var den dagen på Dramaten. När Wilson lyckades få i stort sett varenda person i publiken att resa sig från de träiga stolarna och börja dansa. Ett dansande Popaganda hade varit något alldeles extra. Närmast något sådant blev det med ”extranumret”, Only Here For the Fight. När scenen för andra gången stod tom funderade jag mest över hur Wilson går vidare. Hur kommer nästa skiva att bli? En fråga vi lär få vänta på, med spänning.

Konserten startar med den lättsmälta You’re in a Bad Way för att sedan fortsätta med ett gäng nya låtar som säkert är tänkta att få publiken att röra på fötterna, men hur mycket jag än försöker vrida och vända på mig så kan jag inte skymta mer än ett fåtal redan frälsta fans som dansar som för att motbevisa publikens motvilja. Cracknell vandrar runt på scenen med vana danssteg, slänger ur sig ytterligare ett och annat ansträngt leende, medan hon ändå lyckas sjunga övertygande. Hon blir i början aningen dränkt av basen men detta blir bättre efter ett tag, och musiken i sig kan jag sällan klaga på, det är välstämt men utan engagemang. De två låtskrivarna bakom syntarna är varandras kontraster, medan den ena försöker leva sig in i konserten och faktiskt lyckas lite med att se ut som en DJ där han står och hoppar, så tittar den andra frånvarande upp mot himlen och tar då och då en klunk kaffe. Det är inte förrän en bra bit in i konserten, på genombrottshiten Only Love Can Break Your Heart, som det lyfter ens lite och detta kvarstår sedan som konsertens höjdpunkt. Trots all legendstatus bland vinylbläddrare så kan inte Saint Etienne sammanfattas som annat än en parantes på årets Popaganda.