Den 28:e mars landar Peter Bjorn And Johns nya platta på skivdiskar i hela Europa och dagen efter släpps den i USA. Gimme Some är titeln och första singeln Second Chance har redan gjort succé på Conan. Tram7 har pratat Vampire Weekend, hit-potential och om hur svårt det är att vara politisk med en uppsluppen Peter Morén.

Snart släpps er nya platta, Gimme Some. Är ni nervösa över hur den ska tas emot?

- På ett sätt ja. Det är mycket som står på spel. När man har det här som jobb, vill man att de ska funka. Men då pratar jag förstås inte om vad det blir för siffra i DN utan mer en allmän konsensus om albumet funkat.

Vad är egentligen viktigast, uppskattning från recensenter, uppskattning från hippa indiebloggar eller uppskattning från ”vanliga människor”?

- Det är nervöst och samtidigt lite förnedrande med recensioner. Att någon ska sammanfatta något man jobbat med i nästan ett år på några rader. Det funkar liksom inte ens när recensionen är bra. Även om längre väl underbyggda recensioner alltid är roligare att läsa, även de dåliga. På så sätt är bloggarna roliga, de har mer plats. Fast enda anledningen att bry sig om recensioner är i den mån det påverkar mottagandet i stort, när det hjälper skivan att nå ut. Rent personligt är självklart det som värmer mest när en person skickar ett mail eller kommer fram efter en spelning och tackar en rakt från hjärtat, särskilt om de berättar att en särskild text eller låt betytt mycket. Det är det som gör att man blir peppad att fortsätta. Och ibland kommer de tacken förstås även från recensenter. Senast i NY var det en kille från Spin som tackade för den gamla låten Big Black Coffin från Falling Out och eftersom det är en lite mer okänd låt som råkar vara en personlig favorit bryr man sig kanske mer om det än om någon flåsar att ”Young Folks is great!”

Skivan låter stundtals afro-poppig, stundtals punkig, stundtals som klassisk Peter Bjorn and John-indie . Vad tänkte ni er för ljudbild när ni gick in i studion? Vad var nyckelordet under inspelningen av Gimme Some? Fanns det några speciella influenser?

- Klassisk Peter Bjorn And John-indie låter som en bra genre! Grundtanken var att göra en ”live”-aktig skiva, hur fånigt det än kan låta, men helt enkelt låtar och inspelningar som bygger på att vi låter bra som en trio live, gitarr, bas, trummor. Mindre experimenterande än klipp-och- klistra-estetiken på Living Thing, mer jobb skulle göras i replokalen än i datorn. Sen blev det ändå en hel del pålägg, framförallt körer, gitarrer och percussion. Men den känns fortfarande ganska rå och direkt och energisk och de flesta spår bygger på live-tagningar i grunden. Vi har alltid varit mer punkiga och energiska live jämfört med skivorna och för en gångs skull lyckats vi fånga det på skiva tycker jag. Sen var det en jätteviktig ingrediens att vi för första gången arbetade med en utomstående producent, Per Sunding från Eggstone, en gammal idol. Han påverkade arren ganska mycket och hade bra öron gällande, tempon, tagningar och sound. Han kan det där med gitarrsound och energi, inte minst från alla Bob Hund-skivor han gjort. Skönt med en fjärde åsikt, det är lätt att fastna i gammalt groll när man hållit på så länge som vi har.

Influenser utgick också medvetet från gitarrpop/rock-fåran, vi gjorde blandskivor till varandra innan. Med det var ganska brett: R.E.M, Stone Roses, House of Love, Delta 5, Go-Betweens, The Fall, Buzzcocks, Only Ones, Stooges, Can, Creedence, T.Rex, Yo La Tengo, Guided by voices, Bo Diddley, Johnny Burnette, New Order m.m. Men där fanns också en del gammal soul och funk och någon enstaka hip-hop-låt. Inte så mycket afrikanskt dock den här gången.

Är det viktigt att inte stå stilla? Att testa olika musikaliska uttryck? Eller är den här ”musikaliska splittringen” bara Peter Bjorn and John?

- Vi är tre olika personer och låtskrivare med olika smak, så alla måste få sitt lystmäte. Men jag tycker ändå det finns en röd tråd i melodier och texter som känns väldigt PBJ och som går igenom alla skivor, möjligen med undantag för Seaside Rock som medvetet sticker ut mer. Det blir också tydligt hur lika låtarna är när man arrar om den. Vi arrade nyss om en del Living Thing-material så att de skulle passa bättre ihop med de nya låtarna och de känns som att de skulle kunna vara på samma skiva. Men jag tycker att det är viktigt att utvecklas och prova nytt. Ja, det är till och med en skyldighet. Och jag tror att det är enda sättet vi skulle funka på. Annars skulle vi känna oss trängda. Vi gillar olika musik för mycket för att kategorisera oss för hårt. Och man vill alltid göra något annorlunda än det man gjorde sist.

Om jag säger att ni har en del Vampire Weekend-gitarrer på plattan, tar du det som en komplimang eller tvärtom?

- Jag tyckte mycket om den första Vampire Weekend-plattan men kom aldrig in i den andra. Men det som slog mig med den första var att det påminde mig mer om sådant jag lyssnade på när jag var yngre, klassisk pop som Elvis Costello, The Jam, XTX, Housemartins och Clash än den afropop de sades spela. Lite så lät ju vi i början, runt 2002. Och eftersom den här skivan är lite av en återgång till våra rötter, kan man väl säga att vi lät som Vampire Weekend innan Vampire Weekend, fast ingen hörde oss. Det var i alla fall vad en kompis sa till mig efter att hört nya skivan.

Har du någon åsikt om den så kallade Brooklyn-scenen?

- Egentligen inte. Det görs bra musik i Brooklyn, i LA, i Stockholm. Om det är en scen i Brooklyn är det de av samma orsak som det är en scen i Stockholm, en massa lantisar har flyttat dit och startat band. Det blir en smältdegel. Många av mina nya amerikanska favoritband just nu kommer dock snarare från San Fransisco. Papercuts t.ex.

Om det fanns ett musikpris för ”Årets bästa cowbell i poplåt” så är Second Chance en självklar kandidat 2011. Vilken låt på Gimme Some är du i nuläget mest nöjd med?

- Det ändras hela tiden, vi har säkert alla olika favoriter, men en jag gillar mycket just nu är May Seem Macabre. Skön indiedisco-känsla och en väldigt speciell text. Även Eyes och (Don’t Let Them) Cool Off är favoriter. Men ska jag vara helt ärlig gillar jag precis hela skivan som en helhet. Den är ganska kort och har många snärtiga låtar, så man hinner inte tröttna. Jag känner inte att någon låt borde ha tagits bort, som jag i efterhand kan tycka med Living Thing. Och det är ingen låt som är tråkig att spela live. Så jag är väldigt nöjd med alla får jag säga! Kanske särskilt eftersom jag spelat så olika typer av gitarrstilar på den; jag älskar att spela gitarr och att utvecklas som gitarrist.

Överlag tycker jag att det känns som en skiva ni finslipat på ett tag, jämfört med till exempel Writer’s Block som mer utstrålade spontanitet. ”Genomarbetat” är ett ord jag antecknat vid lyssning. Stämmer den iakttagelsen?

- Ja och nej. Vi jobbade som sagt kanske mer i replokalen med den här skivan än med någon innan. Och Writer’s Block var kanske mer spontan på så sätt att vi använde pianon, munspel, cittror och en massa andra instrument. Nu var vi mer dogmatiska och ville hålla oss till triotänket. Men med Writer’s Block fanns andra dogmer, som hårt arrade trumkomp och vissa effekter, vilket jag tror var en stor del av succén med den skivan. Varje skiva har jämna delar planering och spontanitet, det gäller att hitta en balans. Allra mest spontana var kanske våra första två skivor och mest genomarbetad var kanske Living Thing, kanske till och med överarbetad. Jag tycker att den nya skivan känns väldigt spontan på så sätt att den bygger på liveenergi och att där finns saker som uppkom i stunden, som solon, som sen inte redigerats bort. Men den känns genomarbetad på så sätt att den är jämn och att varje låt fått precis den produktion den krävt för att bli så bra som möjligt.

Lies har en fantastisk hit-potential i mina ögon. Eller: det är en skitbra låt. Och när jag tänker efter, nästan varenda låt på skivan skulle kunna klassas som en ”hit”. Har ni det i åtanke när ni gör musik, huruvida låtarna ska kunna spelas i radio eller inte?

- Tack! Kul att du gillar den! Man får inte tänka för mycket på det, då finns risk att skivan känns lite trist och livlös och just planerad. Däremot när man känner att en låt har singelpotential, kanske man jobbar lite mer med att få den ännu mer singelaktig, som Second Chance. Men det behöver inte betyda att man jobbar mindre med en albumlåt, man jobbar kanske bara annorlunda. Sen är det förstås roligt om en låt som Lies skulle bli en hit, eftersom det är den mest live-aktiga och minst fixade låten på hela skivan, som vi spelade in sist. Det betyder att det här med en stark bra framförd låt räcker långt och att inte allt handlar om produktion och det vill man ju gärna tro på.

Vi är ett popband och skriver melodiska poplåtar och förhoppningsvis kan vi spelas i radio. Men vi är också ett gäng knäppgökar som gillar oljud och experiment, så förhoppningsvis lyckas vi göra en bra blandning av dessa två sidor. Det funkade ju för Beatles.

Ni har ju hängt och spelat en del i USA senaste tiden, hur har responsen varit där? Har de nya låtarna funkat?

- Det har funkat alldeles utmärkt och responsen har varit fantastisk. Nu har vi förvisso spelat på små ställen för branschfolk och hardcorefans, Men det kändes inte som att vi spelade igenom våran nya skiva (vilket var vad vi gjorde, vi bjöd bara på högst en gammal låt per spelning) utan som att vi spelade våra greatest hits och publiken reagerade där efter. Det säger väl både en del om att vi har nya bra låtar som funkar bättre live än vissa av våra äldre, men också en bra publik.

Vad är största skillnaden med att spela på andra sidan Atlanten och att spela här hemma i Sverige?

- Vi spelar knappt i Sverige alls numer så det är svårt att säga. Men den stora skillnaden är att det är mer människor som bor där, alltså har vi fler fans och det känns på spelningarna. Det är definitivt mer ljummet när vi spelar i Sverige. Folk gillar annat mer här, vilket är helt ok. Vi har aldrig fått något riktigt fotfäste. Kommer inte folk, är det liksom ingen idé i längden. Men jag skulle gärna spela mer i Sverige i framtiden, om inte annat så med mitt soloprojekt. Jag gillar Sverige! Med PBJ hinns det just nu inte med. Inte om vi också ska spela i Asien, Australien och Sydamerika, förutom USA och Europa. Men det blir en spelning i Stockholm i april och förhoppningsvis en eller två festivaler i sommar.

Hur var det att spela på Conan?

- TV är alltid märkligt, man kommer dit på morgonen och soundcheckar för att sen sitta och vänta hela dagen, kanske se Jennifer Anistons hår gå förbi, spela sin låt en gång kvart över fem och sen åka hem. Vi var dessutom helt slut efter en stressig promovecka med många midnattsgig så John hade tappat rösten och kunde inte köra. Men jag tyckte det var grymt på så sätt att det är andra gången vi är med. Det var liksom ”welcome back” istället för att man var en exotiskt krydda från Sverige. En gång är ingen gång som man brukar säga. Vi är mer etablerade nu. Och i mars ska vi träffa Jay Leno igen, så det känns som ett toppenupplägg för skivan. TV är självklart viktigt, att nå vanligt folk som faktiskt kan gilla din musik och som inte är inne på Pitchfork varje dag. Conan blev dökär i min gitarr, han ville köpa den, men det fick han inte.

På klippet där ni kör Dig A Little Deeper backstage ser det ut som ni har fruktansvärt kul, något som jag tycker hörs genomgående på Gimme Some. Eller på det mesta ni gjort. Hur viktigt är det att musikskapandet och spelandet är lustfullt?

- Det var superkul att göra den grejen, den kändes mer informellt än det vanliga framträdandet och sen är det kul att amerikaner är så bra på att klappa i takt, det är vi sämre på här. Självklart är det superviktigt att det är lustfyllt med musik och jag håller med om att det hörs, särskilt tycker jag på nya skivan. Live är nästan alltid kul, utom enstaka gånger när det är en mardröm. Men det är alltid jämna plågor under skapandet, det kan kräva en hel massa ångest innan man når fram till det där lustfyllda. Men för att tala som Ingmar Bergman, det är väl konsten, att göra ångesten lustfylld. Våra texter är ofta ganska negativa och mörka t.ex.

Finns det fortfarande en Young Folks-one hit wonder stämpel? Eller: har det någonsin funnits en sådan?

- Det finns nog det på vissa platser. Writer’s Block gick väldigt bra i England t.ex., medans Living Thing floppade, så där kanske vi ses lite så, även om vi har trogna fans där. I Sverige känns det också lite så. I USA är vi mer ett populärt indieband generellt. Sen är det självklart så att det är våran utan tvekan mest kända låt över hela världen. Men jag tror att ju längre vi håller på och ju fler bra skivor vi gör kommer det att förändras. Den här skivan är viktig på så sätt. Jag har inget emot heller att vara en mainstream-”one-hit-wonder” om man också kan vara ett framgångsrikt indieband. Det är liksom två olika framgångsparametrar. Och bandet Peter Bjorn And John som helhet är ganska olik låten Young Folks. Det vet våra riktiga fans, som blir fler och fler. Det händer att folk blivit meddragna på en spelning av en kompis och kommer fram efter och säger att det bara hört den låten men inte ens visste att det var vi, men att resten av låtarna var mer i deras smak.

Ni har aldrig lekt med ”varför ändra på ett vinnande koncept”-tanken, det här med att låta Peter sjunga med svenska indietjejer verkar ju vara en grej som funkar, vi ringer Anna Ternheim liksom?

- Nej vi har aldrig lekt med den tanken.

Men helt seriöst, finns det någon ni inte skulle tacka nej till att göra ett samarbete med? Någon drömduettpartner?

- Beyoncé kanske. Eller Bob Dylan. Fast jag har hört att han har dålig andedräkt.

Vilken fråga är du tröttast på att få när ni intervjuas?

- Den du ställde om ”one-hit-wonders”. Kommer oftast från svenska journalister. Men man får svara lite olika varje gång. När det gäller utländska journalister är vi mest trötta på att svara på frågor om ”the swedish music scene”.

Hur lyckas ni hålla sams? Lyckas ni hålla sams? Vem bestämmer egentligen mest?

- Vi håller verkligen inte alltid sams. Vi bråkar ofta. Särskilt under arbetet med en ny skiva, men även om omslag, pressbilder etc. Det mesta. Men jag tror vi blivit bättre med tiden att hantera konflikterna. Vi vet de andras styrkor och svagheter bättre. Vi pratar mer och ber mer om ursäkt än för några år sen. Att vi ibland har helt olika smak, det går inte att göra något åt. Och fanns det inga konflikter skulle nog musiken bli tråkigare. Det är väldigt kreativt att tjafsa, det betyder att alla brinner för bandet och om inte alla gjorde det, skulle vi lika väl kunna sluta imorgon.

Musik ska byggas av kompromisser sa Per under arbetet. Och är det ett band där alla skriver och är lika kreativa, måste det bli så. Vill man inte kompromissa får man bara göra soloskivor. Men ofta möts vi någon stans halvvägs och så blir låten bättre för att alla varit med och format den. Den som känner mest för något och skriker och gnäller mest om det bestämmer i den stunden över den detaljen. Men generellt finns ingen ledare och procentuellt bestämmer absolut ingen mest. Det gäller att välja sina strider.

Vad vill ni säga till alla som tror att ni är som en enda organism, en siamesisk tvilling med tre huvuden som gör precis allt tillsammans?

- Det stämmer faktiskt väldigt väl. Mycket bättre än synen att någon bestämmer mer som alltså inte stämmer. Visst kommer vi alla med separata låtskisser, men sen arbetar vi med dem tillsammans, både arr, form, riff, texter och melodier. Ofta kommer man inte ihåg vem som kom på vad och det är inte heller viktigt. Därför väljer vi sen ett tag tillbaka att ange alla tre som kompositörer på alla låtar, även om en av oss kanske är huvudkompositör. Jag menar, jag och Björn står som kompositörer till Young Folks men vad vore den utan Johns trummor och bongos? Inte mycket om du frågar mig. Sen är det självklart så att vissa låtar förändras mer och andra mindre. Dig a Little Deeper t.ex. är ganska lik min demo även i slutversionen, för att arret funkade. Men det är mer ovanligt. Young Folks var från början en jazzlåt. It Don’t Move Me var en Kinks-garage-låt, vilket den blivit igen nu när vi arrat om den.

På vilket sätt påverkade din svenska soloutflykt förra året, I Spåren Av Tåren, bandet? Vad tyckte Björn och John om den?

- Musikaliskt kanske det påverkat lite, just det här att jag velat spela mer rootsig musik; soul, funk, folk, blues, rockabilly, 60-tals-pop. Tycker det märks lite på nya skivan, den är mer organisk. En låt som Dig a Little Deeper är tydligt inspirerad av gammal R’n’B och på flera låtar finns det här ”call & response”-tänket som finns hos gamla girl-groups och inom soul. För mig har det påverkat på så sätt att jag har svårare att skriva på engelska nu. Jag ställer högre krav. Framöver kanske jag till och med kommer skriva på svenska först och sen översätta för att inte känna mig låst. John tyckte jättemycket om skivan. Björn har inte sagt något. Han har kanske inte hunnit lyssna. Jag hinner verkligen inte lyssna på allt han är inblandad i. Däremot älskar han blues och rootsmusik, så den influensen kommer lika mycket från honom som från mig.

På den skivan sjunger du mycket om det gamla folkhemmet känt som Sverige och för mig blev det lite som en kommentar till Socialdemokratins ”död” (min tolkning). Jag tyckte mycket om den skivan. Men, Peter Bjorn and Johns låttexter är mer klassisk enkel poplyrik, rätt frånvänd samhället. Går det bara att sjunga om relationer, svek och känslor som, livslust, ångest och kärlek på engelska? Är det svårare att vara politisk om man inte skriver texterna på sitt modersmål?

- Bra tolkning! Även om det var omedvetet var det nog lite det den handlade om. Jättekul att du gillar den. Jag jobbar redan på en ny skiva där jag mer direkt kommer vara politisk i vissa låtar, helt enkelt för att jag är mer förbannad än på länge. Jag tror helt klart att det är svårare att vara politisk på engelska för en svensk. Det är mycket som är svårare att skriva om på engelska. Man är bättre på det svenska språket helt enkelt, har en annan kunskap och kan referera till samhälle och historia på ett mer självklart sätt. Men det går såklart. Bear Quartet är bra på det och Radio Dept. till viss del. Vi kommer säkert göra det mer framöver. Det kan dock vara ett problem att kommentera det svenska samhället för en internationell publik. Då borde man kanske ta ett större grepp på hela världen och då är det lätt att man dels inte har belägg för det man säger, dels blir luddig och världsfrälsarmässig som U2 och det kanske man inte vill. Men däremot har PBJ ibland varit samhällskritiska. På första skivan fanns en pro-feministisk låt Education Circle, som handlar om hur flickor redan i skolan inte ges samma chanser som pojkar och förväntas vara på ett visst sätt.

På Writer’s Block finns Poor Cow som är anti konsumtionssamhället på ett ironiskt sätt. Och på nya skivan finns (Don’t Let Them) Cool Off som diskuterar kungahusets relevans samt Down Like Me som är en känga mot dem som låter dollarn diktera livet och karriären; den är antikapitalistisk helt enkelt. Sen är det privata alltid politiskt, så ibland tror jag vår samhällssyn skiner igenom även i andra texter, då och då.

Kommer Peter Bjorn and John alltid först och soloprojekt sen?

- Rent psykologiskt är båda bitarna lika viktiga, man tänker på de lika mycket och lägger ner lika mycket själ. Men för mig och John är det ju så att Peter Bjorn And John är det vi lever på rent ekonomiskt, så då måste det prioriteras. Och jag tycker det är så roligt med bandet så det är inget problem. För Björn blir det mer av en 50/50-grej tror jag, han jobbar även mycket som producent och tjänar bra på det. Men man får planera bra bara. Hittills har det inte inneburit några jobbiga krockar.

John har aldrig varit lite bitter över ordningen på förnamnen i bandnamnet?

- Det har han säkert, men när beslutet togs diskuterades det inte överhuvudtaget och nu finns inga planer på att byta vad jag vet.

Och hur är det för Björn att ständigt refereras till som ”Bjorn”?

- Jag vet inte, men det var hans idé. Vi tänkte stort och internationellt redan då!

Det känns som ni ständigt är på turné och det måste bli en hel del trött runtflängande i olika bussar och bilar mellan spelställen. Vad gör ni för att inte bli uttråkade?

- Numer turnerar vi mindre än de flesta band i vår sits. Men bra mat är a och o! Larry David eller Mad Men i DVD-spelaren är inte heller fel. Och musik så klart.

Vad värmde mest 2006, att Pitchfork satte Writer’s Block på plats 24 på listan över årets bästa plattor eller att Rolling Stone satte den på plats 44?

- Ingetdera. Att fans mailade och ville ha Objects Of My Affection på begravning och Paris 2004 på bröllop däremot värmde oerhört.

Hur mycket betyder en internethajp?

- Initialt för ett band kan det nog betyda väldigt mycket. Jag vet att vi aldrig hade slagit som vi gjorde utan internet; jag tror i alla fall att det skulle varit mycket svårare. Det svåra är ju att hålla kvar publiken efteråt när man inte är det nya hippa längre, men jag tycker vi lyckats bra med det. I längden är det mycket skönare att bara vara ett bra band och inte det nya hippa.

Hur är Kanye West privat? Är han så dryg som jag inbillar mig?

- Värre.

Slutligen, vad tror du om 2011? Blir det ett bra år för PBJ?

- Det bästa!

Leni Ward – Can’t Be Won’t Be

Väldigt trevlig och finstämd elektronika. Släpper snart albumet Body. Fråga: Är Leni en avlägsen släkting till singer/songwriterräven M Ward månne?

Peter Bjorn & John – Young Folks (Klumpfisk Remix)

Skåningen som gjorde en av förra årets bästa remixer när han styrde om Studios lugna West Side till en riktig dansgolvsvältare är tillbaka. Här får Young Folks sig en släng av den mest kända och samplade asiatiska ljudslingan någonsin. Låten blir på grund av detta lite tråkig men det finns dock partier i denna remix som är mycket bra så lägg Klumpfisk på minnet! Ladda ner mp3 här.