Nyligen fick jag höra “Rikard, vad har hänt med dig? Du har blivit så smooth”. På ett musikaliskt plan då. Det stämmer nog: jag har fallit djupt ner i 90-talets triphop, dansat mer som Thom Yorke än som Håkan Hellström och lyssnat på en Usher-låt utan att hata det. Men det är ju inte bara jag.

Årets popstjärna Lana Del Rey har onekligen kärat ner sig i diskreta triphopbeats och R&B har till sist börjat tilltalas med den suddiga indietermen framför sig. På det stora hela är det kanske det viktigaste som hänt 2012: att R&B har börjat luckras upp – och jag älskar det. Men som alltid är det ju de kortare stunderna som får en att minnas ett år. Då får det bli när The Cure blev ombedda av polisen att avsluta sin konsert klockan halv fyra på morgonen och sa “då får vi väl spela Boys Don’t Cry nu då”, och den kvarvarande minimala och jättetrötta publiken koncentrerade sin allra sista energi under tre euforiska minuter. Det var trots allt det allra finaste ännu ett år – ett gitarrband och dess fans hängivelse.

SPELLISTA: De bästa låtarna från 2012 enligt Rikard

Årets album:

1. Frank Ocean – Channel Orange
Närvaron, blottläggandet och relevansen gör Frank Ocean till den bästa artisten 2012.

2. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It
Det märks att Mike Hadreas tar i från tårna när han skapar sin lågmälda Antony-inspirerade pianopop. Put Your Back N 2 It kan bäst liknas vid en vinterjacka som håller en varm mot bitande iskyla utifrån.

3. Fiona Apple – The Idler Wheel
Ett av de bäst skrivna, ett av de bäst framförda, antagligen det bäst sjungna albumet i år. Svängigt men dämpat. Mörkt men optimistiskt. Galet men älskvärt.

4. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city
Får hiphop att verka som det allra viktigaste.

5. Thåström – Beväpna dig med vingar
Ännu ett oförglömligt album av Sveriges Rockstjärna. Marscherande postpunktrytmer och brännande industrisynthar målar Thåströms mininoveller svarta och röda och tar honom ytterligare ett steg i rätt riktning.

6. Anna von Hausswolff – Ceremony
7. Tame Impala – Lonerism
8. iamamiwhoami – kin
9. The xx – Coexist
10. Lana Del Rey – Born to Die: The Paradise Edition

Årets låtar:

1. Frank Ocean – Bad Religion
2. Perfume Genius – Hood
3. The xx – Chained
4. Frank Ocean – Thinkin Bout You
5. Santigold – Disparate Youth

Årets konsert:
Hultsfredspubliken flydde ösregnet för skydd under Teaterladans tak och samlade sig, de flesta till synes av en slump, framför Future Islands. Alla blev medryckta. Sångaren Samuel Herring fångade dem med teatralisk entusiasm och sjöng sig svettig när han ryckte tag i den främsta raden av publiken och slog sig för sitt hjärta. Brutalt artisteri utan like.

När en anonym röst från de bakre delarna av Strands svettiga klubblokal denna tisdagskväll vrålar ”We love you Michael!” mot slutet av konserten så ler en samstämmig folkmassa. En enig publik håller med hen. Det finns ingen vettig anledning att inte älska Mike Hadreas och hans ljuvliga alter ego Perfume Genius. Speciellt inte efter denna timme, den som precis förflutit. Vi tittar upp mot scenen där han sitter bakom ett elpiano iklädd en för stor grå t-shirt med en ansiktstatuerad Elvis Presley i profil tryckt över bröstet. Han rodnar, ler han med (trots att han heter Mike och inte Michael), svarar: ”I love you too.”

Ödmjukheten känns signifikativ för kvällens spelning, från de mumlande tacksägelserna efter varje rungande applåd till extranumrens önskestund i miniformat. Från den anspråkslösa, tre man starka bandsättningen och ursäkterna över en trasig gitarr (vi undrar alla, förgäves, vad den skulle ha använts till) till tempot med vilket de bitterljuva melodierna avlöser varandra. Utan att andningspauser görs för att slå sig för bröstet eller ta in all kärlek (rummet rinner över av kärlek). Jag fylls av en irrationell känsla: att Hadreas, vars Put Your Back N 2 It är en av årets absolut vackraste skivor, inte är särskilt van vid en publikrespons av det här slaget. Det räcker med två sekunder av ett intro för att framkalla högljudda, upphetsade Beatles-tjut längs de mörka väggarna. Jag inbillar mig att detta inte är exakt så som Perfume Genius melankoliska alster vanligtvis tas emot, och att detta också gör avtryck i 30-åringen från Seattles framträdande. En känsla som dock försvinner när han går upp i sina självklara, drivna och alltid alldeles för korta melodier. När han börjar sjunga med den där rösten, den där rösten. När han förlorar sig så där oemotståndligt. Då skulle han lika gärna kunna spela för ett fullsatt, låt oss säga, Friends Arena (tre kvällar i rad). Då är det knäpptyst bland alla fuktiga ryggar.

Det bjuds på några sköra, hypnotiska bitar från debuten Learning, men låtarna från nya skivan är mer livekompatibla, insmorda i slagverk och knockar en med större emotionell kraft (med undantag från Mr. Peterson, en fruktansvärt känsloladdad mininovell som gör mig andäktig varje gång, på skiva som denna kväll). Det är också, föga förvånande, på Put Your Back N 2 It som huvudfokus ligger: Take Me Home, No Tear, Dark Parts och kronjuvelen till kärlekshymn Hood hör till de starkaste stunderna (jag har överseende med faktumet bögporrstjärnan Arpad Miklos inte kommer upp och flankerar Hadreas bakom pianot innan den sistnämnda drar igång). Textraderna blir extra påtagliga i livekontexten och konsertbonusspåret Rusty Chains plockas fram och förgyller när man befarar att låtkatalogen ska börja sina. Skrev jag att han var ödmjuk, Hadreas? Det är han denna kväll, samtidigt som han är helt kompromisslös.

På scenen skänker han den tragiska skönheten ett alternativt ansikte med sin musik. Han har ett eget uttryck som känns fullkomligt unikt. En något tafflig, allt för anonym och ovan scenshow kanske, men när han manas upp av jubel efter den utannonserade sista låten, uppenbart smickrad, så är det omöjligt att komma med invändningar (det hade varit omöjligt även om han hunnit lämna lokalen innan applåderna rungat ut). Vid närmare eftertanke hade scenliga extravaganser bara förtagit den magiska, sakrala stämningen som målas upp, och färgsprakande tröjor med katter på finns faktiskt att inhandla för den som känner för det vid merchandisebordet.

Den så kallade aftonen lider mot sitt slut. Perfume Genius frågar försynt vad det mer finns att spela. Han är själv på scenen nu. ”Play a Neil Young-cover!”, vrålar en äldre rockman. Något överförfriskad inbillar jag mig, men det kan mycket väl vara så att det är jag som är för nykter. Jag skruvar lite på mig. Trots Hadreas ödmjuka tacksamhet känns det inte helt självklart att han ska reagera stormförtjust över önskemålet. Är det nu han ryter till? Jag oroar mig i onödan. Efter att lite lagom syrligt ha konstaterat med ett fniss att ”They all sound the same, don’t they?” hamrar han varsamt fram ackorden till Helpless. Det blir en helt ny låt, det blir Perfume Genius låt. Och ska jag vara ärlig har jag nog aldrig hört den såhär vacker.

Perfume Genius – Rusty Chains

Perfume Genius Put Your Back N2 It kan mycket väl bli årets finaste skiva när det är dags att summera 2012. Nu bjuder Matador på vackra Rusty Chains, en låt som spelats live men inte fick plats på den briljanta plattan. Med andra ord så finns det ingen anledning att vänta med biljettköp till Mike Hadreas kommande Sverigekonserter. Såhär skriver Matador Records på sin hemsida:

If you’ve seen Perfume Genius live as of late you may have heard the beautiful (non-album) track, “Rusty Chains” mixed into the set. We’re happy to bring you this track today. Mike Hadreas explains “Rusty Chains” is “a song for a man whose lover has died. He remembers a time, before his partner took sick, where everything felt safe and endless. He asks to be taken next, so they can be together again.”

[image name=betyg5]

Enligt löpsedlarna så har den sibiriska dödskylan anlänt. Och ja, småspringandes från bussen till porten kan jag konstatera att de har rätt, för en gångs skull. Skridandes genom frosten lyssnar jag på vad som kan vara vinterns, ja kanske till och med årets, finaste album. Det har nämligen också anlänt. Inte från Sibiren, men från Seattle. Och jag kan inte tänka mig ett ljuvligare, mer passande soundtrack till dessa kalla, tröstlösa månader.

Jag talar om Put Your Back N 2 It, Mike Hadreas andra skiva som Perfume Genius. Jag talar om 32 stundtals sömniga, men ack så vackra minuter. Om musik med en inneboende kraft, ett vemod, som kan ta andan ur vemsomhelst.

Inledande Awol Marine tar vid där den hypnotiska debuten Learning slutade: det är suggestivt, drömskt om än utan det allra smutsigaste bakgrundsbruset. Mindre lo-fi, mer ”jag vill ta hela världen i min famn och vagga den ömt”-fi. Tänk en Sufjan Stevens, med rösten darrandes av en sorts uppgiven stolthet, som sakta drunknar. Tänk en Sufjan Stevens fylld av nostalgi som smeker sina köldskadade fingrar, kittlar det vita elfenbenet på ett åldrat piano.

På spår tre, No Tear, tangerar Hadreas Antony Hegartys tonläge, utan att förvilla sig allt för långt in i det storvulet pretentiösa. För Perfume Genius håller tillbaks och drar sedan upp intensiteten vid exakt rätt tillfällen: en förvrängd kör och lågmält bombastiska trummor adderas i välavvägda, sparsamma doser. Gåshuden infinner sig direkt, som på beställning.

Flertalet av skivans låtar har klar ”arenapotential”, de hade med lätthet kunnat byggas ut till svulstiga, sju minuter långa powerballader. Men Hadreas har förstått att den största kraften ofta uttrycks bättre, ja klarare, om man vågar viska. Inget ont om Rufus Wainwright, men han skulle kunna lära sig ett och annat.

Låt nummer fem, Take Me Home, drar dock igång direkt med framträdande slagverk vid det varsamma pianohamrandet sida, det är ett medryckande och ljuvligt litet gospel som klockar in på mindre än tre minuter. Här känner jag faktisk viss irritation för att det tar slut så snabbt, det finns skönhet och poänger i att inte bygga ut och braska på för mycket absolut, men en mäktig låt på uppemot fem minuter, det hade väl fått plats en sådan? Är det inte obligatoriskt på den här typen av skivor? En riktig dänga, en som svindlar sig vidare, byggs på och aldrig vill ta slut? Inser sen att det faktiskt finns en funktion som heter ”upprepa objektet”. Samt att det är en av Perfume Genius befriande styrkor: att han inte följer den obligatoriska mallen slaviskt. Tänker att Hadreas är beundransvärt kompromisslös. Och sen kommer Dark Parts drömska driv och knockar mig och jag kan inte tänka på något annat.

Ingen sjunger ”Baby” som Perfume Genius. Ingen gör det med en sådan vacker frasering och ingen gör det med en sådan frekvens. Ingen vaggar in dig i lika hypnotiskt vackra pianosjok. Just nu finns det ingen som levererar vemodiga melodier i det här skicket, av den här kvalitén. Med så här gripande texter om kärlek, utanförskap och svek. Singeln Hood, ett förtjusande antiklimax till mästerverk, kan vara vinterns låt. Perfume Genius mässar meningar som alla hade strålat självklart och patosfyllt framför den viktiga hashtaggen #homoriot. Put Your Back N 2 It är lika len som sylvass. Genialt.

Mike Hadreas är Perfume Genius. Hans mission är att göra ärlig och hoppfull musik, något han presterade med bravur på den sömnigt hypnotiska, pianodrivna debuten Learning. Hood är det andra smakprovet från kommande, kryptiskt betitlade, skivan Put Your Back N 2 It (singeln All Waters släpptes i december). En vacker historia som hinner ta slut precis när den dragit igång på riktigt, en sorts bitterljuv aptitretare om vad som komma skall. (Att videon, i vilken Hadreas flankeras av bögporrstjärnan Arpad Miklos, för övrigt är fantastisk gör inte förväntningarna mindre.)

Bonus: Perfume Genius – All Waters