[image name=betyg2] – Riddarna

Man får aldrig glömma att stil nästan är lika betydande för ett band som dess musik. Det kanske låter löjligt, men det är sant. Med denna vetskap blir det därför smått outhärdligt för en att ge sig i kast med att recensera Riddarnas musik. På deras pressbilder är det vargtröjor, tatueringar och mustascher. De är clowner och de vet om det.

På samma skivettikett ligger bandet Paper. Paper är mycket mer hemliga än vad Riddarna är. På omslaget till deras andra album, Mischmasch, är de skuggfigurer, på pressfotografierna är de suddiga. Omöjliga att komma nära. Visserligen är de överexponerade och förvånansvärt muntra på omslaget till singeln Coming from you, men det är nog snarare än lek med deras dolda aura än att det är en utpräglad stilövning. Kort sagt; Paper vill inte att du ska veta vilka de är. De vill att deras musik ska frontalkrocka med dina sinnen och golva dig, utan att du förstått vad fan som har hänt.

Riddarna rider rätt ut i ljuset och är helt tvärtemot sina skivbolagskolleger. De vill spänna musklerna framför dina ögon, det ska rivas skogar med yxa och du ska fan bevittna det. Den rättframma stilen och den rättframma musiken blir i kombination rätt tröttsam. En står vid sidan och undrar vad som är på riktigt och vad som är påhittat. Vad vill Riddarna? Förvirringen är total. Att de spelar habil rockmusik hamnar i skymundan.

[image name=betyg4] – Paper

Papers dunkla stiluppvisning förstärks i den intensiva musiken. Den upprepar sig och maler på i högt tempo. Musik som blottar bringans innanmäte utan att det känns varken påtvingat eller äckligt. Åtminstone är det de vill uppnå och ofta lyckas de. När det känns, så känns det. Uti varje loopat trumkomp och uti varje gömd melodislinga. Tyvärr dras de med en knagglig engelska som ibland blir alltför uppenbar. Fast i de stunder då det skriks och bråkas är det inget man hör och då är innanmätet på ens ögonhinnor. Fantastiskt. När Paper smäller till en i ansiktet med knytnäven, hoppar Riddarna runt på ett ben och petar på dig med en pinne. Både spexigt och irriterande.

Båda spelar följaktligen utelämnande och stor musik. Det går inte att komma undan den. Men det går inte att bortse från bandens stil, budskap och intentioner. Det är därför Riddarna faller platt och Paper står stadigt kvar. Hellre regera i skuggan, än att stå i fören likt en utspökad och förvirrad Gaddafi.