[image name=betyg4]

”Allting man tar sig för, kommer gå i kras” ljuder det dystert i titelspåret. Det blir talande för hela skivan som verkar befinna sig efter apokalypsen. Den ödsliga, men hotande, ljudbilden är översvallande. Det är suggestiv och nedbruten countrymusik förankrad i hopplöshet. En depressiv Ennio Morricone. Sist Skriet ljöd var det med mjukare tonfall, det lät fortfarande hopplöst, men det var ändå vackert. På nya skivan är allting taggigare. Stundtals blir det svårt att försvara det som vackert. Varför man nu skulle det, det är uppenbart att de vill låta som en smutsig, mullrande storm.

Isak Sundström, även sångare i Pascal, sjunger kraxigt labilt på ett väldigt befriande sätt, så långt ifrån lent man bara kan komma. Hans, vad det låter som, elförsedda stämband som sjunger till den yttersta nerven. Det är så bräckligt att man som lyssnare nästan blir orolig. Snart tar syret och sången slut, snälla håll dig över ytan! Det är knappt att orden kommer ur den krackelerade rösten. Ändå lyckas det komma ut älskvärt luddiga textrader som exempelvis ”och uti mörkret växer körsbären” eller krassa konstateranden som ”hjärtat är ändå bara en muskel”.

De som lockades av förra skivans mer direkta spår, kommer möjligtvis känna sig bortgjorda. Det är många fler instrumentella spår och mindre sång, samtidigt som skivan är mycket längre. Och den skyndar långsamt, de crescendon som byggs upp tar tid på sig och når aldrig någon större topp innan de planas ut. De ekofyllda pukorna från förr är kvar, men instrumentuppsättningen har ökat och fått större utrymme. Blåsinstrumenten som knappt bär, det låter hela tiden som att alla ligger på marken och spelar, bidrar till att ge en experimentell och jazzig upptäcktslusta.

Det beslutande organet är en väldigt väl sammanhållen skiva som lever på hoppet, utan hoppet skulle den knappast finnas till. Den som inte räds för det gravallvarliga i tider av regn och mörker, borde i sann konsumentupplysningsanda lyssna på det här.

Av någon anledning blir jag alltid överraskad över den kvalité som små svenska ”indielabels” fullkommligt öser över oss lyssnare. Vid det här laget bör man kanske vara van, men man blir ändå alltid lika glad när det kommer något nytt. Framför allt när det är något som det här. Något så bra som den nya singeln från SKRIET.

Ifall det visuella med videon inte berör så borde åtminstone kombinationen med texten, eller enbart texten vara något som gör det. Oerhört fragil och fin.

12 oktober släpps Skriets nya skiva Det beslutande organet. En skiva där bandet, enligt pressrelease, ska ha lyft sig ännu en nivå. Något som låter trovärdigt, med tanke på kvalitén som debuten erbjöd.

[image name=betyg2] – Riddarna

Man får aldrig glömma att stil nästan är lika betydande för ett band som dess musik. Det kanske låter löjligt, men det är sant. Med denna vetskap blir det därför smått outhärdligt för en att ge sig i kast med att recensera Riddarnas musik. På deras pressbilder är det vargtröjor, tatueringar och mustascher. De är clowner och de vet om det.

På samma skivettikett ligger bandet Paper. Paper är mycket mer hemliga än vad Riddarna är. På omslaget till deras andra album, Mischmasch, är de skuggfigurer, på pressfotografierna är de suddiga. Omöjliga att komma nära. Visserligen är de överexponerade och förvånansvärt muntra på omslaget till singeln Coming from you, men det är nog snarare än lek med deras dolda aura än att det är en utpräglad stilövning. Kort sagt; Paper vill inte att du ska veta vilka de är. De vill att deras musik ska frontalkrocka med dina sinnen och golva dig, utan att du förstått vad fan som har hänt.

Riddarna rider rätt ut i ljuset och är helt tvärtemot sina skivbolagskolleger. De vill spänna musklerna framför dina ögon, det ska rivas skogar med yxa och du ska fan bevittna det. Den rättframma stilen och den rättframma musiken blir i kombination rätt tröttsam. En står vid sidan och undrar vad som är på riktigt och vad som är påhittat. Vad vill Riddarna? Förvirringen är total. Att de spelar habil rockmusik hamnar i skymundan.

[image name=betyg4] – Paper

Papers dunkla stiluppvisning förstärks i den intensiva musiken. Den upprepar sig och maler på i högt tempo. Musik som blottar bringans innanmäte utan att det känns varken påtvingat eller äckligt. Åtminstone är det de vill uppnå och ofta lyckas de. När det känns, så känns det. Uti varje loopat trumkomp och uti varje gömd melodislinga. Tyvärr dras de med en knagglig engelska som ibland blir alltför uppenbar. Fast i de stunder då det skriks och bråkas är det inget man hör och då är innanmätet på ens ögonhinnor. Fantastiskt. När Paper smäller till en i ansiktet med knytnäven, hoppar Riddarna runt på ett ben och petar på dig med en pinne. Både spexigt och irriterande.

Båda spelar följaktligen utelämnande och stor musik. Det går inte att komma undan den. Men det går inte att bortse från bandens stil, budskap och intentioner. Det är därför Riddarna faller platt och Paper står stadigt kvar. Hellre regera i skuggan, än att stå i fören likt en utspökad och förvirrad Gaddafi.