De kan vara några av de bästa i världen på att göra covers, eller egna tolkningar av andras låtar om man hellre vill kalla det så. I oktober kommer de, Nouvelle Vague, till Stockholm för att visa det live när de bjuder på bossa nova-versioner av bland annat låtar av Joy Division, Depeche Mode, The Cure och Echo and the Bunnymen.

När Olivier Libaux och Marc Collin, de två drivande personerna bakom Nouvelle Vague, besökte Stockholm för någon månad sedan passade tram7.se på att prata lite med dem. Resultatet av det kan ni läsa här.

När och var?

9 oktober – Stockholm, Berns

Biljetter?

Biljett går att köpa från Ticnet.

MySpace?

myspace.com/nouvellevague

I slutet av 90-talet blev Olivier Libaux och Marc Collin introducerade för varandra av en gemensam bekant i musikbranschen som trodde att de skulle passa bra ihop, uppenbarligen hade han rätt. Till en början arbetade det med olika projekt i Marcs studio och det var inte förrän 2003 som de började arbetet med vad som kom att bli deras mest lyckade – Nouvelle Vague. Sex år och över en halv miljon sålda skivor senare är de tillbaka med sitt tredje studioalbum, som släpps denna vecka, där det mesta är sig likt även om vissa av spåren fått ett stänk country över sig.

När Marc Collin är ute och kör bil gör han som många andra – lyssnar på musik. Men han har ingen modern bilstereo som han kan koppla in sin iPod i, utan det är fortfarande en gammal kassettspelare som gäller och det är en av inspirationskällorna till låtvalen de gör.

- Jag tar bara några gamla band jag har från 80-talet och lyssnar på dem. Ibland dyker det upp någon låt jag helt glömt och tänker att kanske är det här något vi kan använda för att man fastnar för något i texten eller bara melodin. Men nu har det ändrats lite, på första albumet var det mer uppenbart. Vi kunde säga ”vi kör på en The Cure-låt”, och så. Nu måste vi tänka lite mer, säger Marc och Olivier håller med.

- Vi måste forsätta att utforska den musik vi känner till, eller åtminstone kände till väldigt väl. Det händer att vi har glömt vissa låtar från en del band men vi använder fortfarande vårt minne mycket. Vi kanske vet att vi vill göra en cover av något visst bands låtar, men det handlar om vilken låt, för det finns massor av fantastiska låtar som skule fungera. Vi bara tänker på det och pratar om vilken som kommer att fungera bäst, konstaterar Olivier.

Det blir aldrig något tjafs över låtvalen?

- Vi gör inte för mycket av det, säger Marc och gör gester i luften, Olivier bara tar sin gitarr och spelar lite så här. Vi känner direkt om det kommer att fungera eller inte.

- Det är ett steg som går väldigt fort och det är ett intressant steg eftersom vi älskar musik. Det är lite som under 80-talet. Det fanns fans av vissa band som inte alls tålde andra band. Som små familjer som argumenterar, det är lite så det är för oss.

Det kanske är bra?

Ja, det är bra. Det är kreativt, säger Olivier.

Hur känner ni att ni utvecklas med varje album?

Vi rörde oss från bossa novan redan efter första albumet, det var ju syftet med det och eftersom vi tyckte att det var väldigt välgjort så såg vi ingen anledning att göra precis samma sak igen. Skulle vi spela samma sak om och om igen skulle det bli rätt så tråkigt så det är inte direkt något vi vill göra. Sen är det viktigt att det fungerar live. Spelat live har vi gjort konstant sedan 2004, säger Olivier.

Inför bandets tredje album, som fått just namnet 3, kände de att de var mer fria att göra vad de vill utan att tänka för mycket på vad de skulle göra. Men samtidigt upplevde de det som lite konstigt då de ansåg att det var ett viktigt album då det andra var mer ett test för att se om folk skulle fortsätta lyssna, vilket uppenbarligen inträffade. Det fanns gott om bra idéer som flöt omkring inför det tredje och utan någon press på sig själva gjorde de bara vad de ville, även om de enligt Marc ibland sa till sig själv att det kanske inte riktigt var Nouvelle Vague.

- Jag minns mycket väl när vi spelade in vårt första album, det är viktigt att inte känna någon press och tänka på vad folk kommer att tycka om det medan man spelar in. Det var en av de viktigaste sakerna när vi spelade in det här, att jag och Marc skulle vara nöjda med det – att slutresultatet blev något som vi själva kunde lyssna på medan vi är hemma, säger Olivier.

Ett koncept med det trejde albumt var att bjuda in några av artisterna som gjorde orginalet på låten de gör en cover av och i pressmaterialet som följde med skivan berättar Marc och Olivier att de skrev ihop en drömlista med personerna de allra helst skulle vilja sammarbeta med. De flesta tackade ja när de blev kontaktade. När jag frågar om vilka det var som avböjde deras inbjudan låter upplägget lite annorlunda.

- Det var Marc som kom på idén att höra av sig till de som gjorde låten från början vilket gjorde inspelningen mycket mer intressant. Vi hade kunnat göra en vanlig Nouvelle Vague-platta med alla kvinnliga sångare men om  vi kunde lyckas göra något med dessa artister så skulle det bli något nytt och mer unikt, säger Olivier.

Den första personen de frågade var David Byrne eftersom de träffat honom, blivit signade på hans bolag och det känndes uppenbart att han skulle säga ja. Men han sa faktiskt nej, turnerande och andra projekt satte stopp för det, trots att han verkligen gillade konceptet, berättar Marc.

Men det fanns också andra anledningar varför inte albumet är fullt av gästartister enligt Olivier.

- Ibland gick det helt enkelt inte p.g.a planering och David sa faktiskt att han tyckte vår version var väldigt bra och inte behövde honom och när vi lyssnar på låten så hör vi att han hade rätt. Var någonstans skulle han kunna sjunga? Någonstans i bakgrunden bara för att vi skulle kunna säga ”Lyssna! David är med och sjunger här”. Det är inte poängen med det hela. Så var det för det mesta, folk tyckte att vår version var tillräckligt bra helt enkelt.

Själva inspelningen av det nya albumet tog lite längre tid än deras tidigare alster. Dels för att de turnerar så mycket men även för att det behövs tid att prova sig fram. Icke att förglömma är att duett-konceptet tog sin del av tiden. Totalet spelade de in ungefär trettio stycken låtar varav tretton blev utvalda för albumet.

- Så fort alla bitar föll på plats, när alla som var en del av det hela fanns tillgängliga gick det fort. Eftersom vi turnerar nästan hela tiden så sitter vi inte i studion särskilt ofta. Inte ens varje månad. Vad som dock är bra är att Marc har en egen studio vilket innebär att vi kan spela in när vi vill, om tiden finns för det då. Precis så jobbade vi också med vårt första album. Marc producerade dessutom ett annat album samtidigt. Nouvelle Vague blev ett projekt där vi kunde ses utan någon som helst press och bara koncentrera oss när vi hade tid, för vi jobbade på flera projekt samtidgt, säger Olivier.

Nouvelle Vague är kända för deras lugna arrangemang och finstämda melodier och det är vad de kommer att forsätta med, även om Marc är mycket intresserad av elektroniskmusik så är det inte vad Nouvelle Vague är. När det gäller valet av genrer tänker de i samma banor enligt Marc.

- Post-punk är vad Nouvelle Vague är och vad det kommer att förbli. Skulle vi börja göra covers på till exempel David Bowie eller Pixies så finns det inte längre någon anledning att kalla oss för Nouvelle Vague. Det finns massvis med musik inom denna genre kvar att utforska och dessutom har alla inblandade sina egna projekt, vare sig det är solo-grejer eller att bara producera.

Hur arbetar ni när ni spelar in?

- Det är rätt enkelt eftersom Olivier är mycket mer musiker än vad jag är. Han kan spela gitarr, bas och keyboard. Jag kan sjunga. Jag är mer datorkillen, programmering och allt det där. Jag har gjort alla trummor, ljuddesign och lite keyboard. Allt annat har vi Olivier att tacka för, säger Marc med ett leende.

- Och saken är den att vi är rätt så snabba. Vissa av låtarna på albumet spelade vi in på bara en eftermiddag. Och de är rätt bra även fast vi bara spelat in dem på några timmar, säger Olivier stolt.

Vad som dock tar längre tid för Marc och Olivier är valet av låtar som vi tidigare berättat om. Hade de inte valt dem fort hade det spenderat månader på att göra det. Något annat som spelar in på tiden är fördelen, eller kanske i vissa fall nackdelen, att ha en egen studio.

- När man har en egen studio kan man spendera år på att prova saker, så man får i stället spendera tid på att bestämma saker. Det är likadant med valet av sångerska till låtarna, säger Marc och fortsätter att berätta om hur många människor de träffar som de vill ska provsjunga.

Jag läste att ni i början tyckte det var viktigt att personen som skulle sjunga inte hade hört låten innan, hur ser ni på det i dag?

- Det är inte så viktigt. Vad som dock är viktigt är att vokalisten inte kan låten utan till eller är van att sjunga den. Om det är en låt de kan lite grann, så de får öva en vecka eller så innan vi spelar in är det helt okej. Så jag kan inte påstå att det är det viktigaste – att de låten är helt ny för dem, det finns viktigare saker, säger Marc.

- Vissa låtar på detta album kände inte Melanie till. Hon upptäckte originalet under inspelningen. Men det är olika. För den första inspelningen så ringde vi en brasiliansk tjej som kom till studion och hon hade aldrig hört Joy Divison. En annan sa till oss att hon kände till The Clash, att hon kände till deras namn men inte deras låtar, det var något som hennes föräldrar lyssnade på sa hon. Det är lite så det fungerar. Nu förtiden är 80-talet tillbaka, man kan höra musiken över allt och poängen är att hitta en bra röst och att det blir en bra tolkning på låten, hinner Olivier berätta in innan det är dags att avsluta intervjun.