Det är lätt att bli cynisk när man läser Norra Kusts bakgrundbiografi. Två killar från Luleå som flyttat till Stockholm och börjar göra lågmäld och naturmelankolisk gitarrbaserad musik. Det är så lätt att man börjar fantisera ihop hur det ska låta. Liksom musik med citationstecken runt ordet innerligt.

Polletten faller dock ned när man bortser från cynismer och ser på Mats Wikströms vackra lo-fivideo till låten Valley. Citationstecknen upplöses och man inser hur mjukt och fint det faktiskt är. Melodier som slingrar iväg och sömlöst in i en annan. Röster som inte siktar in sig på att bygga upp en refräng, utan bara slingra med den också. Ibland hamnar de i Elliott Smith-stämning, då är de som bäst. När de låter som sina kontemporära kollegor i Simian Ghost, då låter de som sämst. Det är när albumets lågmälda profil råkar ramla ned bland det slätstrukna, i hålet där man zonar ut och börja tänka på annat. Turligt nog är det lätt att hitta upp igen och följa tråden. Som lyssnare behöver man ibland bara något fint att lyssna på och då duger Norra Kust gott.