När jag träffar Dean Allen Spunt – trummis, sångare och tillika den ena halvan av den Los Angeles-baserade duon No Age, ett av de där banden som verkligen har internet att tacka för en hel del, har de redan spelat flitigt i Europa och är snart på väg tillbaka till den Nordamerikanska kontinenten för att där fortsätta sin turné. Och förutom det där internet, så är det alla dessa spelningar och i synnerhet den lilla men väldigt sammanhållna DIY-scen i LA, som bygger den grund de båda står på. Det är just den scenen som de brinner allra starkast för, berättar Dean.

- L.A är stort. Man bor nära andra band, typ Silversun Pickups, men det innebär ju inte att man ses eller umgås på något sätt. Den scen vi håller oss till är väldigt liten och speciell. Just där kommer man nära folk och spelningarna är mycket speciella. Folk kan stå och hoppa omkring lite hur som helst medan man spelar. Det ger en bra känsla.

Tror du den lilla scenen hjälpt er om man ser på den stora hela?

- Nja… Alltså, det är inte en sådan scen som går att jämföra med typ punkscenen i Washington under 80-talet. Detta är mycket, mycket mindre och det är väl också det som gör det så speciellt.

När det gäller just de där spelningarna, så finns det något hos No Age som påminner en hel del om hur TTA pratade om spelningar i de få intervjuer de gav. I alla fall om Randy Randall, den andra halvan av duon, håller med Dean om vad som är det viktiga:

- Egentligen är det inte alls viktigt om folk studsar omkring framför scenen eller inte, det viktiga är att publiken känner något. Så att man inte bara står där utan att ha lämnat en känsla hos publiken efter sig. Jag brukade själv stå längst fram på spelningar men nu står jag ofta en bit bak, men det betyder ju inte att man inte bryr sig. Det beror nog på hur man känner sig just då bara.

När jag berättar om att publiken i Stockholm ofta brukar anklagas för att vara alldels för passiva så svarar han kort och gott:

- Jag kommer se till att de inte står stilla.

De båda medlemmarna i No Age spelade tidigare tillsammans i bandet Wives, där Dean spelade bas och sjöng. När de valde att gå skilda vägar och han tillsammans med Randy Randall startade No Age, var det inte någonting konstigt alls att de bara var två personer i bandet, berättar Dean. Det lockade dessutom med en utmaning. Framför allt med att spela ett helt nytt instrument. Trummor hade han aldrig spelat tidigare.

- Jag ville lära mig något nytt och det fungerade väl ganska bra. Och så ville jag att det inte skulle vara så hårt trummande.

Men det är väl rätt så hårt ibland på Nouns?

- Det var det nog, men då var jag inte så bra på att spela heller, säger han skrattar lite.

Dean återkommer flera gånger under vårt korta samtal till den DIY-scen som No Age är en del av. Något som uppenbarligen betyder mycket för honom. Han talar mycket om hur alla ständigt hjälper varandra och att det är vad som gör allting värt något. Inte det att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt utan att man behåller glädjen att skapa. Att bandet då har kontrakt med Subpop, ett skivbolag som Warner Bros äger en stor del av kanske kan uppfattas lite märkligt. Men, det handlade aldrig om pengar säger Dean.

- Runt den perioden, då vi hamnade hos Subpop, var det säkert tio bolag som ville signa oss. Vi valde Subpop och anledningen till att vi skrev kontrakt var bara för att vi ville få ut vår musik till fler människor. Jag tror nog att vi kan tacka Pitchfork för det, att massa bolag fick upp ögonen för oss. Fast egentligen gillar jag inte alls Pitchfork. De är precis som alla andra som bara ska tycka massa. Jag struntar i vad folk skriver, men om de faktiskt kommer fram till en efter en spelning eller så, och säger ”det där gjorde ni skitbra” eller ”varför gjorde ni så där? Det blev helt fel. Skitdåligt”. Då tar jag åt mig på riktigt, avslutar han med.

Ibland är det rent ut sagt jävligt svårt att sätta ett finger på vad det är som gör en skiva riktigt intressant och just Nouns, No Ages första skiva på Subpop, är precis en sådan skiva. Det var inte långt i från att jag avfärdade skivan efter öppningsspårets oljud för att leta efter något bättre, men det visade sig ganska fort att även oljud kan vara intressant och att ett spår nödvändigtvis inte representerar en hel skiva.

Många av låtarna på Nouns känns stundtals som en enda gröt av allt ljud, en nästintill sönderdistad gitarr eller cymbalerna som används som trummor i Ripped Knees till en sådan grad att det nästan måste ha flugit träflisor från trumstockarna under inspelningen. Desto mer man lyssnar på skivan desto mer inser man, det givetvis uppenbara, att det ligger mer arbete än att sitta och banka på ett par trummor bakom låtarna på skivan.

Det finns två helt intrumentala spåren på skivan; Keechie och Impossible Bouquet, och trots att de, precis som öppningsspåret, inte speglar hela skivans ljudbild är det två av spåren som absolut måste nämnas då de bjuder på en fantastisk ljudbild och vars atmosfär känns som tagen ur en naturfilm där en gepard jagar sitt byte över savannen. Precis lika vackert och imponerande.

Dean Spunt och Randy Randall som tillsammans är »No Age«, bjuder främst på en experimentell rock-skiva och trots att de nästan forslar sig över till något elektroniskt med de instrumentala spåren, håller de sig till den större delen av skivan inom rockens ramar med fina gitarrarrangemang på till exempel Here Should Be My Home.

Jag vet inte om Nouns är en särskilt svår skiva eller inte, eftersom jag sällan tar mig tid eller har engagemang nog till att försöka förstå en skiva som denna. Men jag vet att det är en enormt intressant skiva som för varje lyssning växer till något ännu större som man vill ta sig tid att lyssna på, utforska varenda liten ton och förstå sig på den.

Format: Vinyl och CD
Favoritspår: Things I Did When I Was Dead, Keechie, Ripped Knees
Myspace: myspace.com/nonoage