[image name=betyg3]

Vad gör man när hjärnan säger åt kroppen att den ska dra? Screw you guys, I’m going home. I Battles fall valde kroppen att strunta i det och köra vidare med sin lunk. Det tog några år att sätta igång den, men nu är maskineriet åter igång.

När sångaren och frontmannen Tyondai Braxton valde att lämna bandet och spela för sig själv, måste det uppstått en stor förvirring i gruppen. Vad gör vi nu? Vi gillar ju varandra, men den vi byggde hela vårt sound på drog, helvete. Ponera själva ett band utan sin huvudsakliga sångare, The Strokes utan Julian Casablancas, skulle ju aldrig gå. Eller?

Battles valde hursomhelst att inte begrava bandet, har man övat så länge tillsammans vore det slöseri. Mestadels är ”nya” Battles instrumentellt. Borta är Braxtons Looney Tunesförvrängda röst, men den distinkt konstruerade musiken är intakt. När Battles svänger loss känns det som att dirigentpinnen bytts ut mot en hel hand, som strikt militäriskt visar vägen.

Fast utan sång vore det trist, så några gäster har fått plats. Intressanta gäster dessutom. Kompaktkillen Matias Aguayo sjunger om glass, Gary Numan sjunger föga förvånande om maskiner, Kazu Makino från Blonde Redhead sjunger om pojkar och i avslutande gästar ingen mindre än Boredoms Yamantaka Eye. Fast frågorna kvarstår, räcker det? Kan bandet leverera utan Tyondai Braxton?

Svaret är både och. När Battles först kom med sin lekfulla Raymond Scott-rock, blev bandet så uppskattat att det inte var konstigt alls att Sony valde att sälja sin nya TV-spelfranchise Little Big Planet, till tonerna av Battles. Ett spel som i huvudsak är en virituell sandlåda, där spelarna får skapa sina egna spel. Som handen i handsken. Och där Battles med Braxton blandade lekfullhet med noga planering, återstår nu mest strukturerat gung. Inget fel i det egentligen, men helheten blir för jämntjock. Speciellt eftersom den håller på i 53 minuter.

Det är härligt att se band som fortsätter och inte ger upp för motgångar. Men frågan är om de inte bara skapat ett nytt alias att jobba under, så att de slapp förhålla sig till sina tidigare framgångar. Att rida på tidigare vågor hjälper säkert, men stjälper och tynger minst lika mycket.

Mauro Scocco – Julkort från New York

Första advent är det tydligen i dag. Och den där högtiden jul, som jag inte förstår mig på, närmar sig fort. En högtid som bjuder på en hel del rent ut sagt hemsk musik, men givetvis finns det undantag: och ett bra exempel på det är detta lilla verk av Mauro Scocco. Ett julkort i form av en fin liten ljudsatt berättelse från New York.

Den skiva som jag lyssnade mest på under första halvan av det här året var en skiva som jag inte ens visste att jag ville ha: Real Estates självbetitlade drömska surfpop hade gått mig helt förbi tills Kent i skivaffären en kall dag i februari sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” Jag synade omslaget, smakade på bandnamnet, lät Kent sätta på skivans första låt Beach Comber i butiken och insåg att han hade helt rätt (inte för att jag hade tvivlat, det Kent rekommenderar är i regel väldigt bra). Det här skulle jag ha, det lät fantastiskt. Nöjd gick jag därifrån med min vårs soundtrack säkrad i en papperskasse. Ödsligt ekande trummor, vackra lo-fi gitarrer och nostalgiska texter direkt från… ja ni gissade rätt, Brooklyn.

Och med detta i åtanke kan jag inte undgå att se det som en smått lustig slump att skivan jag ägnat de senaste veckorna åt är exakt samma sak. Historien återupprepar sig själv. Skivan jag spelar om och om igen för tillfället är även den en självbetitlad debut av män från Brooklyn med drömska lo-fi gitarrer. Dessutom är även detta en skiva som jag inte hade en aning om att jag ville ha. Min vän Andreas gav mig ett usb-minne och sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” På minnet fanns Beach Fossils, och första lyssningen var som en sorts déjà vu-upplevelse. Exakt såhär kände jag när jag hörde Real Estate. Samma ekande drömska ödslighet. Om solskensgitarrerna i Green River passade perfekt i slutet på maj så var looparna i Daydream som klippta och skurna för november. Jag hade hittat min hösts soundtrack.

Dessa två band, Beach Fossils och Real Estate, har alltså förgyllt mitt 2010. Inte undra på då att jag blir lite ledsen när jag läser en recension av Beach Fossils på thegoodbyelook.se. Och arg. Skribenten beskriver hela Brooklyn-scenen med ord som ”Den innehållslösa popen flödar.” och avfärdar Real Estate i samma veva som ett band man ”behöver knark och ett mycket fritt sinne till för att uppskatta.” Denna skribent har tydligen inte fattat någonting. Det är ju musiken som är knarket. I sig självt. Dessa brutalt vackra melodier är mer effektivt än alla droger i världen, och att de som framför dem med all sannolikhet är stenade förringar inte det faktumet.

Brooklyn-scenen må ha blivit en klyscha för den alternativa, ”hippa” musiken, men så länge den är så bra som i dessa två fall så finns det ingen anledningen att håna den. Nej tvärtom, band som Real Estate och Beach Fossils förtjänar att hyllas.