Nervous Nellie består av två brödrapar, Johansson och Johnson/Jonzon. Svaren här kommer från Henrik Jonzon. Bandet är aktuella med sin tredje platta Why dawn is called Mourning. En fin rock-platta såhär i hösttider. Mer på deras hemsida nervousnellie.com.

Vilka är ni?

Henrik, Magnus, Andy och Sebastian. Fyra enkla individer. Fyra kamrater. En enhet. 2 västkust och 2 östkust.

Varför kallas gryning för sorg?

Gryningen medför sorg för att en eventuellt lyckad dag just blev gårdag och en eventuellt olycklig dag är påväg att börja.

Relativt okända hittills, kommer Sverige upptäcka er nu med nya plattan?

Tror att det bästa man kan göra är att fokusera mindre på att bli upptäckt och mer på sin musik. Får för mig att folk upptäcker en då..?

Om jag säger att ni är ett av Sveriges skäggigaste band, vad säger ni då?

Tack?

Var kommer bandnamnet Nervous Nellie från?

Ett skämtnamn från gymnasietiden som idag visat sig ha en innebörd som passar vår gemensamma person.

Vad händer framöver?

Svensk release. Spelningar i Sverige & Tyskland. Inspelning i Malmö. Hemmafest hos Andy. Bara kul saker känns det som!

Till sist den obligatoriska trams-frågan: 140 tecken, 140 täcken eller 140 peace-tecken?

Med tanke på den sjunkande temperaturen får det bli 140 täcken, täcken att dela med sig av.

[image name=betyg2]

Bra rockmusik måste ha nerv. Besitta förmågan att sticka folk i ögonen och ändå behålla publiken. Befinner sig bandet och lyssnaren på samma nivå uppstår inte den behövliga friktionen. Om det blir för inställsamt och trevligt tappar man som åhörare lätt intresse och går vidare. Hittar någon annan som med ren viljestyrka kan förflytta världar.

Nervous Nellie är två brödrapar som verkar väldigt vänliga. Fleet Foxes-skägg, luftiga t-shirts och jeans. Ena halvan är uppväxt i Chicago och andra i Falkenberg, de lever och skapar sin musik i Stockholm, men publiken finns i Tyskland. Denna världsliga spridning kanske gör att bandet vill passa in överallt. Att de har tappat nerven på vägen.

På sitt tredje album tar de därför aldrig för sig. Det är återhållsamt och vänt, vilket fungerar väl på de nedtonade spåren. Det är i de explosivlösa rocklåtarna som problemen uppstår. Det finns fina melodier, trevliga crescendon och en tro i rösten. Men det stannar just där, vid trevlighetens kant. Det är steget utför branten som saknas och det är därför musiken aldrig lyfter.