Denna bild är så rolig, med tanke på namnet de två har valt. Det ser verkligen ut som de trånar efter en varsin liten ponny. Kanske tänkte det så i just det ögonblicket? Vi bjöd på några låtar med dem tidigare och nu har ni här en I Always Wanted a Pony!-version på Name the Pets låt American Boys. Mjukare och varmare än det hårda originalet och dessutom mycket bättre. Precis som en remix bör vara!

Name the Pet – American Boys (I Always Wanted a Pony! version)

I somras lade Felix och Tobias gunderna för två låtar, kanske uppe i Östersund där de bor, eller kanske någon helt annanstans. Nu är de i alla fall klara och de vill givetvis dela med sig av vad de skapat. Och tram7 delar i sin tur med sig till våra läsare, så klart. Här nedan har ni två stycken riktigt syntiga låtar men också ordentligt poppiga. Att välja en favorit är svårt, även om den lite mörkare Standing Without You just nu spelats flest gånger. Ladda ner båda. Det är gratis och ni kommer sannolikt att gilla dem.

I Always Wanted a Pony jobbar just nu med lite demos och gör även en del remixer. Inom en snar framtid dyker det upp en remix på Name the Pets låt American Boys. Så håll utkik efter den!

I Always Wanted a Pony – Standing Without You
I Always Wanted a Pony – The Weekend

Då var det dags igen! Handen på hjärtat åker nu runt i Sverige för tredje gången. Från norr till söder och denna gång har man med sig Mattias Alkberg, Invasionen, Name the Pet och en snålbokning – Cristian Dinamarca som ändå alltid hänger med Name the Pet. Två akter som hängt med ett tag och en som precis ska släppas sin debutplatta.

När och var?

Mattias Alkberg & Nerverna + Invasionen
4 november – Malmö, Debaser Malmö
5 november – Stockholm, Debaser Slussen
6 november – Västerås, Sigurdsgatan 25
7 november – Uppsala, V-Dala Nation
12 november Göteborg, Parken
13 november – Jönköping, Bongo Bar
14 november – Örebro, Universitetet
21 november – Umeå, Scharinska

Name The Pet + Cristian Dinamarca
3 december – Stockholm, Debaser Slussen
4 december – Västerås, Sigurdsgatan 25
5. december – Uppsala, V-Dala Nation
9 december – Malmö, Debaser Malmö
10 december – Göteborg, Parken
11 december – Jönköping, Bongo Bar
12 december – Örebro, Universitetet
19 december – Umeå, Scharinska

Biljetter?

Köpes på lokalt på respektiv spelställe.

Dag två av Popaganda började med Name the Pet. En artist vars framträdande går att beskriva med lite väl mycket bas och en ljudvolym som borde ha varit över socialstyrelsens regler. Det är fortfarande svårt att förstå vad hela tanken med basen är. Varför den ska vara så hög när den inte fyller någon direkt funktion, det är bara onödigt mycket bas som inte är en väsentlig del av musiken i den mängden. Bäst med Name the Pet var en låt av en låt som lät lite mer klassisk pop, så att säga, lite mindre bas så andra ljud och toner fick lite plats. Name the Pet visade, precis som många andra artister i går, att det finns rätt mycket musik som gör sig bättre i studioformat än live.

Suburban Kids With Biblical Names kanske borde ligga i samma fack av artister, när de på stora scenen tar hjälp av en iPod, men det finns en helt annan charm i deras typiska indiepop jämfört med t.ex. Name the Pets hipsterpop. Deras spelning var gårdagens mest tafatta.

Årets kortaste spelning bjöd Masshysteri på, även om den hade kunnat bli ännu kortare på grund av en trasig gitarrsträng. Lite tur hade de då The Teenagers lånade ut en ny vilket böjd på kommentaren ”den bästa gitarren jag har spelat på, jag kommer aldrig ha råd med en sån här”. Innan konserten blev det en MySpace-lyssning och för er som inte hört Masshysteri, så är det inte så hysteriskt som det kanske kan låta. Punkigt och rockigt som oväntat lämnade lite mersmak. Något som bör ses som ett relativt bra betyg då jag personligen inte brukar fastna allt för lätt för denna typ av musik.

[ingenting] då. Det är inte kul när saker inte går som det ska, till exempel att få tag på rätt personer för att kunna fotografera en spelning. Detta hände innan Camera Obscura skulle ställe sig på den lilla scenen och jag fick bara höra [ingenting] på avstånd. Men även flera hundra meter bort är Sibille Attar fortfarande lika fantastisk på Dina händer är fulla av blommor. En ny favoritlåt med [ingenting].

Camera Obscura som av någon anledning inte fick spela på festivalens stora scen gjorde förvånadsvärt bra i från sig, trots att de tagit dem fjorton timmar att ta sig från Skottland till Stockholm, med missade anslutningsflyg. Men någon form av humor hade Tracyanne Campbell kvar när hon sa att någon kanske skulle känna igen Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken innan de drog igång en av de bättre låtarna från Let’s Get Out of This Country, från 2006. Det var inte lika bra som när jag såg dem på Debaser Medis senast, men de låtarna från det nya albumet My Maudlin Career lät faktiskt mycket bra live varvat med prat om getingar.

Finalen Razzle Dazzle Rose, som är det bästa spåret tillsammans med Country Mile från deras förra album kan aldrig bli dålig, även om trumpeten i går var lite halvdan. Lite synd var det allt att deras fina cover på Springsteens Tougher Than the Rest, som de spelat under sin promotion turné i USA, inte spelades i går. Det hade nog många tyckt om.

Det fanns ett band på Popaganda som på något sätt alltid levererar. Jag har berättat förut att de var bättre än Glasvegas, som support, och i går kan de knappast ha gjort någon besviken. Hur de lyckats bli så exceptionellt bra live är något jag fortfarande undrar över. Det är Florence Valentin jag pratar om. Love Antells mellansnack, om dyra bostadsrätter överraskar aldrig och även om hans politiska åsikter som levereras både på det sättet och i texterna må vara blåögda, så spelar det ingen roll när det låter så bra som det gör.

Bas bas bas. Det är tre ord som beskriver Miike Snow live. Publiken älskar det, och jag undrar varför. Visst, basen är inte frånvarande på deras album, men den tar inte all plats som det gör när de spelar live. Upplevelsen försvinner lite, liksom. Det kokar i publiken när de bränner av Animal och Bloodshy & Avant ser ut att ha fantastisk kul på scen vilket höjer känslan. Men nästa gång jag ser Miike Snow får de hemskt gärna tänka på den där basen, det låter bra utan att man försöker blåsa bort publiken.

Videon till Name the Pets nya singel Sunshine. Tyvärr så det inte en lika bra låt som den tidigare singeln Get On the Bus. Videon är regisserad av Emil Klang.

Name The Pet – Sunshine

Name The Pets nya singel som är så där lagom monton och dansant. För produktion står Anthony Whiting som tidigare hjälpt bland annat M.I.A. Ett album kommer i slutet av september.

Två bokningar är klara och det är MGMT samt Name the Pet. Det är oklart om det bjuds på någon spännande show i 50-metersbassängen.

Biljetter går redan att köpa till en kostnad av 475:-. Festivalen har en åldersgräns som är 13 år.