För ett fan har det känts som en evighet sedan My Bloody Valentine bokades till den norska festivalen Norwegian Wood, som går av stapeln samma helg som Hultsfredsfestivalen. Något som verkade som en självklarhet blev tvivelaktigt när det dröjde så länge, men i dag blev det äntligen klart: My Bloody Valentine spelar på Hultsfredsfestivalen i sommar. Bered er på en högljudd spelning, bandet brukar till och med dela ut öronproppar på sina konserter på grund av den höga ljudnivån.

Icke att förglömma är alla de andra släppen som kom i dag riktigt bra. Svenska Postiljonen och We Are the Storm är två band som tram7 sedan tidigare håller koll på. Rainy Milo hade vi inte koll på, men hon gör en spännande R&B i stil med AlunaGeorge, som också spelar på festivalen.

Glöm inte bort att Hultsfredsfestivalen har flyttat till Stockholm, närmare bestämt Sigtuna, och anordnas 13-15 juni.

Läs vår recension av My Bloody Valentines senaste album här.

Det jag snappat upp från februari har en stor bredd. Det rör sig om såväl legendariska indienamn, nymadchester som svenske hiphoparen Zacke. I min mening är det inget dåligt i det, utan det blir bara en desto mer intressant blandning. Tyvärr är det mycket som inte kommit upp på Spotify ännu, så du får stå ut med att listan med låtar du måste höra från februari är full av trista hål.

Bästa albumen från februari

My Bloody Valentine – m b v
Shoegazelegenderas första album sedan 1991 gör mig inte det minsta besviken. Det är visserligen fortfarande samma ljudlandskap som Loveless det rör sig om, men det är också ett av de bästa ljudlandskapen som någonsin skapats. Nio nya låtar som moler som tandvärk, men är upplyftande som sommarvindar.

Nick Cave and the Bad Seeds – Push the Sky Away
Galne gothpoeten Nick Cave lugnar ner rockattityden som dominerat såväl sidprojektet Grinderman som The Bad Seeds senaste album, och gör här ett mörkt och återhållsamt balladalbum. Det får honom bara att verka ännu galnare. Vem annars kan med värdighet sjunga
”Hannah Montana does the African Savannah”?

Atoms for Peace – Amok
Har man så många (och kräsna) fans som Thom Yorke har, då är det svårt att göra alla nöjda. Amok ligger soundmässigt nära Radioheads senaste album och Yorkes soloalbum, men är förmodligen det varmaste han någonsin gjort. Har man svårt för glitch och vill helst av allt att Radiohead ska göra en till OK Computer så träffar nog inte Amok mitt i prick, men gillar man riktningen som Yorke tagit de senaste åren så lär man inte bli besviken.

Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs begravning
Kung Alkberg gör ett temaalbum om kungar och prinsar. Starka hits mixat med fulballader och covers på Black Flag och Can. Vad finns det att inte älska?

Zacke – Renhjärtat
Med det lösa temat att lämna Norrland för storstadsliv gör Zacke ett svängigt hiphopalbum, det bästa svenska sådana på ett bra tag. Det låtar stundtals kusligt likt Movits!, en för mig inte helt smickrande artist att jämföras med, men i mina öron är detta långt mycket bättre. Gästspelen är både väntade, som de från Frej Larsson, Timbuktu och Promoe, men det finns även mer oväntade sådana. Eller vad sägs om Mattias Alkberg och Peter Morén från Peter Bjorn and John? Allt som allt ett imponerande svenskt hiphopalbum.

SPELLISTA: Låtar du måste höra från februari

När man sätter igång m b v känns det som att gå in i samma tunga, odefinierade dimma av bas och mellanregister som man är van vid när det gäller My Bloody Valentine. Det är som att tiden stått still sedan Soon, sista spåret på bandets kultförklarade förra album Loveless, tystnade 1991. Tvärtemot vad den sångtiteln utlovade har det alltså tagit hela 22 år för bandet att bli klara med en ny skiva. Ändå befinner vi oss i exakt samma ljudlandskap. Vågor och skepnader av något som en gång var gitarr och bas fyller upp rummet och mullrar i olika mönster tills albumet tar slut efter 9 spår.

Värt 22 års väntan? Kanske inte, men bättre sent än aldrig

Med detta säger jag inte att m b v saknar en egen identitet; den gör den inte. Albumet särskiljer sig både från Loveless och debuten Isn’t Anything genom att fokusera på textur och ljudlandskap snarare än melodier eller riff. I sina bästa stunder, som under de tre sista spåren, är gränsen mellan oljud och melodi hårfin, och man får riktigt anstränga sig för att greppa något konkret under allt brus. Albumet är som minst spännande när det skruvar ner oljudet och försöker vara svävande popmusik, som på det svagaste spåret New You.

Ingredienserna må vara desamma, men m b v står ändå på egna ben som ett bra album i bandets diskografi. Värt 22 års väntan? Kanske inte, men bättre sent än aldrig; för oavsett om skivan består av nyinspelat material eller av låtar som polerats och bearbetats sedan 90-talet så är jag glad att över att få befinna mig i den där särskilda dimman av oljud som är så karakteristisk för My Bloody Valentine. Den där känslan av att verkligheten ger vika för en högljudd, yrselframkallande hallucination som ändå på något sätt är rockmusik. Den är unik.

Tidigare ikväll utannonserades det att My Bloody Valentines extremt efterlängtade nya skiva skulle tillgängliggöras på deras hemsida. Det ledde givetvis till en oändlig hajp och skapade ett idogt refreshtryckande hos tusentals nattsuddare. Så när till slut hemsidan öppnades blev trycket för stort och sidan stängdes ned igen.

Undertecknad hade hunnit lägga mp3-versionen av skivan i den digitala kundkorgen och var på väg mot utcheckningen. Men det blev, såklart, inget av den affären. Bättre lycka nästa gång! Men nu vet vi i alla fall att skivan finns där och det är, på något sjukt sätt, rätt betryggande.

Turerna kring återförenade My Bloody Valentines nya album har varit många. I april förra året sa sångaren Kevin Shields att det kunde komma inom några få månader, i november sa han att det skulle komma innan året var slut och i slutet av december sa bandet på Facebook att albumet var färdigt. Sedan dess har det varit tyst, ända tills han under en konsert igår sa att det kommer om bara några dagar. Någon mer information än så har inte kommit, och i Kevin Shields tidsräkning kan det innebära en lång tid.

Den kanske mest exalterande nyheten från konserten är dock den inledande låten. Det är nämligen den första nya musik vi fått från My Bloody Valentine sedan 1991 – och att döma av liveinspelningen låter det fantastiskt. Låten heter Rough Song och är förmodligen med på det nya albumet. Kolla på liveinspelningen nedan.

Det var många som blev vettskrämda när My Bloody Valentine spelade på Way Out West för några år sedan. Och det var många som njöt. De senare kan nu glädjas av att bandet nu spelat in en ny skiva.

När skivan kommer är dock oklart. Men det är sagt att skivan ska släppas via deras hemsida.

Klockan 20:37 i går, lördag, plingade det till från mobiltelefonen. Det var ett e-mai från Luger som berättade att man för tredje året i rad sålt slut på biljetterna till Way Out West och om inte det är ett tecken på att man gör ett bra jobb, så vet jag inte vad. För så här i efterhand, när man har hunnit andas ut, släppt aggressionerna över klubbköerna och tänkt lite över hela festivalen i lugn och ro så finns det egentligen ingenting att klaga på, förutom ljudet på fredagen och att de bokar för många bra akter vilket resulterar i ångest över att man inte hinner se allt.

Lördagen gick i hiphopens tecken. Inte sedan Hultsfred 2004 har jag sett så mycket hiphop inom loppet av tjugofyra timmar. Tre stycken akter allt som allt. Dead Prez, bestående av stic.man (Clayton Gavin) och M-1 (Mutulu Olugabala) gjorde sitt i form av deras härefter mer välkända starkt politiskt färgade rap till tunga beats, men spelningen framstod mer som någon form av support för mannen som skulle ställa sig på den andra scenen mitt emot när de var klara – Nas. Redan tidigare på morgonen hade jag hört Nas soundcheck från Slottskogen som innehöll några klassiska Illmatic-dängor och det gjorde en knappast mindre sugen på att se en av hiphopvärldens bästa MCs. För det otränade ögat skulle nog Nas ha kunnat sett ut som Jay-Z när han klev upp på scen i vita sneakers och svarta solglasögon och ställde sig vid sidan av den Lil’ Wayne-look-a-liken till basist. Nas, liksom många andra, har börjat bli gammal och klär sig mer propert och mindre skryrsamt utan någon tjock guldkedja kring halsen, som han hade senast jag såg honom i Köpenhamn.

Glädjemomentet under Nas spelning var att han insett vilken låtskatt han sitter inne med. Även om det bästa han någonsin gjort är debuten Illmatic från 1994 så är resten av hans katalog ingenting att skämmas över om man ser på till exempel It Was Written, Stillmatic och God’s Son. Men det är Illmatic-material man vill höra och även om Nas inte bjuder på hela låtar när han klargör att ”nu är det dags att kicka det old school”, så går det ett glädjerus genom publiken. Jag hade själv aldrig kunnat tro att så många hoppandes skulle skrika ”Represent, represent!”, någonstans i en spelning där han måste ha plöjt igenom säkert trettio låtar, som dessutom var en av de bättre på festivalen, även om låtarna var i sin helhet eller bara i beståndsdelar.

Sedan hade vi Asher Roth också. En kille som låter en hel del som Eminem och han var nog den enda bokningen som kändes lite halvdan, inte för att han gjorde en dålig spelning eller för att det kändes enormt fjantigt när han tog upp några indietjejer på scenen utan för att publiken inte fanns där. Förmodligen en liten missbedömning från Lugers sida gällande Roths hype här i Sverige. På väg ut från området och bort från den grovt överskattade Lily Allen höll My Bloody Valentine på att avsluta sin spelning med så där tjugo minuters oljud. Varför man står med gitarren mot en högtalare så pass länge går att undra över ett bra tag för med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte lyssnat på Loveless, det albumet med dem som jag har, mer än kanske trettio gånger, men jag har inget minne av att något av spåren bjuder på så pass mycket oljud som i går när de skrämde halva Slottskogen.

Way Out West tog slut med långa klubbköer för många. Jag gav upp utan att ställa mig i en kö efter ha fått ett sms om situationen. I stället avslutades Way Out West med tillsammans med fantastiska vänner och dryck där vi efter ännu en Way Out West-festival förkunnade att den är den bästa festivalen i Sverige. Tack Luger. Vi ses i Göteborg nästa år igen.

Även Grizzly Bear, Florence & The Machine, Vetiver och Woodpigeon är klara.

Alla dagens nya akter:

My Bloody Valentine
Basement Jaxx
Grizzly Bear
Florence and the Machine
Amadou & Mariam
Vetiver – Klubb
Monotonix – Klubb
Woodpigeon – Klubb