Klockan 20:37 i går, lördag, plingade det till från mobiltelefonen. Det var ett e-mai från Luger som berättade att man för tredje året i rad sålt slut på biljetterna till Way Out West och om inte det är ett tecken på att man gör ett bra jobb, så vet jag inte vad. För så här i efterhand, när man har hunnit andas ut, släppt aggressionerna över klubbköerna och tänkt lite över hela festivalen i lugn och ro så finns det egentligen ingenting att klaga på, förutom ljudet på fredagen och att de bokar för många bra akter vilket resulterar i ångest över att man inte hinner se allt.

Lördagen gick i hiphopens tecken. Inte sedan Hultsfred 2004 har jag sett så mycket hiphop inom loppet av tjugofyra timmar. Tre stycken akter allt som allt. Dead Prez, bestående av stic.man (Clayton Gavin) och M-1 (Mutulu Olugabala) gjorde sitt i form av deras härefter mer välkända starkt politiskt färgade rap till tunga beats, men spelningen framstod mer som någon form av support för mannen som skulle ställa sig på den andra scenen mitt emot när de var klara – Nas. Redan tidigare på morgonen hade jag hört Nas soundcheck från Slottskogen som innehöll några klassiska Illmatic-dängor och det gjorde en knappast mindre sugen på att se en av hiphopvärldens bästa MCs. För det otränade ögat skulle nog Nas ha kunnat sett ut som Jay-Z när han klev upp på scen i vita sneakers och svarta solglasögon och ställde sig vid sidan av den Lil’ Wayne-look-a-liken till basist. Nas, liksom många andra, har börjat bli gammal och klär sig mer propert och mindre skryrsamt utan någon tjock guldkedja kring halsen, som han hade senast jag såg honom i Köpenhamn.

Glädjemomentet under Nas spelning var att han insett vilken låtskatt han sitter inne med. Även om det bästa han någonsin gjort är debuten Illmatic från 1994 så är resten av hans katalog ingenting att skämmas över om man ser på till exempel It Was Written, Stillmatic och God’s Son. Men det är Illmatic-material man vill höra och även om Nas inte bjuder på hela låtar när han klargör att ”nu är det dags att kicka det old school”, så går det ett glädjerus genom publiken. Jag hade själv aldrig kunnat tro att så många hoppandes skulle skrika ”Represent, represent!”, någonstans i en spelning där han måste ha plöjt igenom säkert trettio låtar, som dessutom var en av de bättre på festivalen, även om låtarna var i sin helhet eller bara i beståndsdelar.

Sedan hade vi Asher Roth också. En kille som låter en hel del som Eminem och han var nog den enda bokningen som kändes lite halvdan, inte för att han gjorde en dålig spelning eller för att det kändes enormt fjantigt när han tog upp några indietjejer på scenen utan för att publiken inte fanns där. Förmodligen en liten missbedömning från Lugers sida gällande Roths hype här i Sverige. På väg ut från området och bort från den grovt överskattade Lily Allen höll My Bloody Valentine på att avsluta sin spelning med så där tjugo minuters oljud. Varför man står med gitarren mot en högtalare så pass länge går att undra över ett bra tag för med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte lyssnat på Loveless, det albumet med dem som jag har, mer än kanske trettio gånger, men jag har inget minne av att något av spåren bjuder på så pass mycket oljud som i går när de skrämde halva Slottskogen.

Way Out West tog slut med långa klubbköer för många. Jag gav upp utan att ställa mig i en kö efter ha fått ett sms om situationen. I stället avslutades Way Out West med tillsammans med fantastiska vänner och dryck där vi efter ännu en Way Out West-festival förkunnade att den är den bästa festivalen i Sverige. Tack Luger. Vi ses i Göteborg nästa år igen.