Mattias Hellberg har spelat in ett album med ett lite större sound denna gång. Uppackad av en större ensemble än vanligt så har han dragit upp tempot en smula, men likaså smilgroparna; texterna handlar nämligen om att lämna sorg och elände bakom sig och att bara ta det lugnt och kanske käka en croissant. Det är här någonstans jag börjar tänka på vad jag ska äta till lunch istället för att fokusera på musiken. Jag har ärligt talat aldrig riktigt förstått musik utan egentlig konflikt i sig. Det är för mig som att se en film utan drama eller läsa en bok där karaktärerna blir översköljda med framgångar utan ända. Därför lämnar Gurimolla! mig nästan helt oberörd, därför att den är så fruktansvärt laid-back och lets-lay-down-some-groves-maaan och think about the good times etc. Missförstå mig rätt, glad och peppig musik är inte per definition dålig, men det var länge sen jag hörde en skiva där det positiva budskapet var så övertydligt och placerat i förgrunden på det här sättet. Det låter lite som Neil Young’s Tonights the Night, fast på prozak.

Kanske gillar jag bara att vältra mig i mörka skivor. Eller så har Hellberg gått och blivit tråkig. För inte heller melodierna, arrangemangen eller soundet rör sig tillräckligt långt utanför ett ganska standardiserat rockband-som-blivit lätt-influerat-av-bossanova-sound för att jag ska ryckas med. Skivan räddas dock från bottenbetyg tack vare att låtar som Minor/Major Me och Something Fun har starka driv drar min uppmärksamhet tillbaka till musiken, samt att andra låtar som ”Coffe and Croissant” har en minnesvärd hook. I övrigt så finns inte mycket att hurra för.

[image name=betyg2]

Martin Hederos och Mattias Hellberg släppte under 00-talet, två stycken skivor med avskalade covers. Receptet var enkelt, en röst och ett piano. På pappret låter det outhärdligt, men på något sätt lyckades de två sammanstråla och göra två stycken perfekta parmiddagsalbum. Det var lugn musik, smekande på alla sätt och vis, trivsamt igenkännande och, måhända märkligt, också ingav en känsla av att vara smart. De skapade kanske inte musik gjord för närlyssning, men ändå lämnade lyssnarna lättade, vilket helt klart är en god bedrift.

Sedan dess har de arbetat på olika håll i massvis av projekt, men sist Hellberg var i albumljuset var när han 2008 gjorde en skiva med en vit älg på omslaget. Det var en rivigare historia som förde tankarna till tidiga Rolling Stones. Men med nytt skivbolag, alltid spännande Kning Disk, och med en mer psykadelisk framtoning återvänder han som en lugnare människa, hur motsägelsefullt det än må låta.

High in the lowlands är en tyglad skiva, den tillstymmelse av orkan som kan tänkas ligga och virvla där under, tillåts aldrig komma upp till ytan och röra runt. Vilket är något som tynger skivan, när man har kommit den in på livet märker man att den är alldeles för plan. Skivan försöker inte bråka med sig själv och det blir ett problem. Även om det finns väldigt fina stycken som Born into being alone och bluesiga avslutaren Over and done. Där Hederos & Hellberg höll sig på rätt sida det slätstrukna, blir Hellbergs senaste solokvist bara en upprepning av samma skiva han gav ut på Silence 2004. Det är den sortens tråkiga igenkännande.